Herrmans bakgrund

Jag kan inte gärna börja historien utan att kort nämna något om Hermines adoptivföräldrar. Herman var född 2 augusti 1918 och var från en välbärgad familj som bla ägde Beckers färgfabrik.

Herrmans far, Georg Gentele var född 1891 och avled 1954. Han var Vice direktör för Wilh. Becker. Enligt samtal med en av Georgs döttrar så berättade hon för mig att hennes far åkte ner till Tyskland under andra världskriget på uppdrag av Prins Eugen.

Om uppdraget avsåg att hjälpa konstnärer, judar eller homosexuella vet vi inte, men att det var ett angeläget uppdrag fick jag berättat. Prins Eugen var stark antinazist och tog avstånd från den Tyska regimen redan 1932.

Georgs hustru var Daisy (född 1893, död 1979), född Brink, adopterad Carlquist.

Georg Genteles far var Herrman Gentele (född 1859 och död 1923) och han anställdes 1875 i Beckers färgfirma och blev där prokurist 1900. 1902 förvärvade han företaget av Wilhelm Becker.

Bland Beckers tidiga kunder var bla. Prins Eugen (1865-1947) och Carl Larsson. Beckers lanserade 1912 en serie konstnärsfärger med garanterad ljusäkthet och hållbarhet, något som hade efterfrågats av konstnärer under lång tid.

 

Anna-Stinas bakgrund

Anna-Stina kom från enklare förhållanden, hon föddes den 13 juni 1920 på södermalm.

Hennes mor, Elvira Anna Behmer, men kallades för ”Rirran” född 20 september 1891, död 24 november 1953.

Anna-Stinas far hette Carl Erik Högström, född 18 september 1885 och avled 1960. Han gifte sig med Elvira den 10 september 1914.

Efter hennes död gifte Carl Erik om sig med Anna Viktoria Zetterberg den 9 juni 1956. Ett äktenskapsförord upprättades juni 1956 då Anna Viktoria Zetterberg hade tillgångar, något som Carl Erik ej hade.

I bouppteckningen den 16 november 1960 så täcker en livförsäkring jämnt upp, annars hade boet haft underskott. Anna-Stina är inte med vid bouppteckningen enligt protokoll.

Elviras far hette Erik Kasimir Behmer, född 26 april 1863. Han var ”jernarbetare” och i Stockholms Stadsarkiv går att läsa att han dog vid 36 års ålder av ”alcoholism”. I arkiv går också att läsa att han bodde kortare tider på en mängd olika adresser.

Hans hustru Julia Axelina (född Herlin) var född den 25 december 1868 och de vigdes 15 december 1888. Julia avled 1920, vid 52 års ålder av hjärtsvikt.

Carl Eriks far hette Anders Peter Peterson och var född den 1 december 1850 i Boda, Kalmar län och avled 22 december 1940 i Kristianopel, Blekinge. Han arbetade som vaktmästare.

Enligt uppgift från Anna-Stina så hade hennes far en chefsposition på Tobaksmonopolet, i en dom från den 3 oktober 1939 går att läsa: ”f. avdelningschef Carl Erik Vilhelm Högström född 18/8 1885; återkallat jäml. 21§ 1 mom.23 st. M.F. (alkoholmissbruk). Så mer och mer framstår det att Anna-Stinas barndom och ungdomsår knappast var enkel.

I bouppteckningen efter Carl Erik Högström så står han omnämnd som avdelningschef. I samtal med Hermans systrar så har de berättat att Anna-Stinas far var inblandad i någon skandal och fick sedan anställning som vaktmästare på Grand hotell i Stockholm.

Min mor Marta Fors berättade att hon mindes att Anna-Stinas far arbetade i garderoben på Grand hotell. Anna-Stinas far åkte till USA 1911 och sedan igen med son och hustru 1919 och året efter föddes Anna-Stina i Sverige så vistelsen blev ganska kort.

Det är kanske från sin far Anna-Stina fick äventyrslusten att resa och se världen. Enligt släktingar till Anna-Stinas far tyckte han om att måla.

 

Anna-Stina och Herrman träffas

Anna-Stina och Herrman möttes första gången 26/7 1937, samma dag som Hermans syster Alice ”Dockan” Gentele fyllde år. Hon var född samma år som Anna-Stina, 1920. Anna-Stinas föräldrar hyrde ett sommarnöje ute vid Furusund, inte långt från Genteles.

I juni 1938 åker Anna-Stina tillsammans med Magnus  Bäckdahl (studiekamrat med Herrman) och Herrman med båt via Belgien, Frankrike (Marseille) vidare till Tunis.

Enligt foto av Herman med en tropikhatt så står det ”Herman i Tunis 1938”. Herrman och Magnus var också studiekamrater först på realskolan och sen vid läkarutbildningen. På ett kort från 1950 talet skriver Anna-Stina att ”Magnus var Herrmans bästa vän.”

Herrman var läroljunge till den professor Hilding Berglund och var överläkare vid St Eriks sjukhus 1938 – 1952.

 

 

 

 

 

Anna-Stina sa vid tillfälle att hon inte fick slutbetyg för att hon inte blev godkänd i kristendom, något som när man tittar på hennes betyg dock inte ser ut att stämma.

Anna-Stina första möte med Prins Bertil

Det var den första natten vi delade säng som Hermine började berätta.

Samtalet hade egentligen en annan början. Jag talade om min far – hur han under kriget legat uppe vid finska gränsen, hur lungtuberkulosen nästan tog hans liv och hans sjukdomsvistelse på ett år och att han när det var som värst endast vägde 40 kg. Det var en berättelse om kyla, sjukdom och överlevnad och något som påverkade hans liv.

Men samtalet öppnade något.

Hermine låg tyst en stund, som om hon vägde sina ord, innan hon började tala om sin adoptivmor. Anna-Stina. London. Kriget.

Hon sade att hennes mor där hade träffat en prins.

Det som först lät som en avlägsen, nästan osannolik historia fick snart en annan tyngd. Relationen hade blivit verklig – och den hade fått konsekvenser. Anna-Stina blev gravid. Men graviditeten slutade i ett utomkvedshavandeskap. Hon förlorade barnet, drabbades av hög feber och blev inlagd på sjukhus och var nära att dö.

När hon återvände till Sverige hösten 1939 skedde det inte som en ung kvinna på resa, utan som någon som lämnat något avgörande bakom sig.

Hermine avslutade stilla: – Sen fick mamma och pappa mig istället.

Samtalet rörde sig vidare, men aldrig riktigt bort från det som redan sagts.

Hon började tala om sin familj – om en rysk storfurstinna och om föremål som hennes föräldrar köpt, saker som senare kom att magasineras på Skogsinstitutet. Jag frågade henne var Skogsinstitutet låg och hon svarade i slutet på Strandvägen när Djurgårdsbron. Det var fragment av en annan värld, en värld där historia, rikedom och förluster flätades samman.

Kanske var det mina egna berättelser som gjorde det möjligt för henne att fortsätta. Jag hade talat om mina föräldrars märkliga möten – som kvinnan, en före detta balettdansös, som gift sig med en adelsman och efter hans död levde kvar tillsammans med en alkholiserad betydligt yngre man som arbetade som ”chaffis”. De bodde i hennes stora våning, omgiven av tomma brännvinsbuteljer, konst och antikviteter som hon långsamt sålde av för att överleva.

Den natten berättade vi också om våra första sexuella erfarenheter.

Jag mindes en sommarkväll efter nian. En fest i Klubbacken. En flicka. Attraktionen som uppstod nästan omedelbart. Hur vi gick ner till båtklubben och klev ombord på min fars båt som låg förtöjd där. Vi gick ner till förruffen och i mörkret, hade sex – fumligt, osäkert, utan att riktigt förstå vad vi gjorde.

När jag berättat klart vart det tyst en stund.

Sedan berättade Hermine något.

Det hon sade gjorde mig stum. Jag förstod det inte då – inte fullt ut. Men det stannade kvar. Jag kommer att återvända till det i “Flickan i blått”.

Anna-Stina berättar

Många år senare fick jag själv höra Anna-Stina berätta delar ur hennes liv.

Det var i början av 1980-talet. Hon talade om resan till London 1939, nästan som om den tillhörde ett annat liv. Hon hade rest tillsammans med sin klasskamrat Inga-Stina Arvidsson, som fått arbete vid Svenska ambassaden.

Resan gick från Stockholm med tåg till Göteborg, vidare med färja över Nordsjön över till hamnstaden Tilbury, ca 45 km öster om London, och sedan med tåg genom ett England som låg grönt utanför tågfönstret allteftersom landskapet sakta passerade förbi tills de nådde London.

Men det var inte bara resan hon mindes.

Hon nämnde också ett besök på Bagshot Park, där Prins Bertils Morfar bodde. Anna-Stina berättade också att hon lämnade England på hösten med diplomatflyg. Inte konstigt då all färjetrafik hade upphört i samband med krigsutbrottet 1 september och att England förklarar Tyskland krig 3 september 1939.

 

Jensen & Wendel

När hon kom hem från London så fick hon arbete, endast 19 år gammal på Guldsmed/silversmeds butiken Jensen & Wendel på Hamngatan i Stockholm.

 

 

Det mesta av föremålen som undanhölls redovisningen i min dotters mormors dödsbo hade den ryska storfurstinnan Maria Pavlovna som Proveniens. Bordsuret var också Ryskt, men den kom i Anna-Stina Genteles besittning i samband med hennes förhållande med Prins Bertil som inleddes 1939 i London.  Prins Bertil och Anna-Stina (Högström)  sökte lämplig bostad på Djurgården och en av de objekt som de tittade på var (Villa Beylon).

När Prins Bertil och Anna-Stina besökte villan så fanns där den fanns kvar efter den Ryske ambassadören Peter Van Suchtelen. En annan fastighet som de också funderade på var Skogsinstitutet.

Rutger von Essen (född 1914) och var gift med den mycket vackra Hermine (född Tersmeden, 1914). Han arbetade för utrikesdepartementet 1939 – 1946 och var tillsammans med hustru och barn stationerad på Svenska ambassaderna i Helsingfors, Berlin och Paris. De var vänner till prins Bertil och familjen von Essen ägde Skokloster sedan 1930 talet som de påbörjade att renovera 1947 med avsikt att ha som privatbostad. Rutger blev kammarherre 1954 strax innan Anna-Stina fick sin oavlönade tjänst 1955 som prins Bertils privatsekreterare.

Trots att familjen under kriget inte var i något akut behov av någon bostad i Sverige så köper Hermine von Essen 1939 villa Solbacken och den temporära lösningen blev att Prins Bertil hyrde villa Solbacken av Hermine von Essen, gift med (Kammarherre Rutger von Essen) från 1939 fram till dess han köpte fastigheten i slutet av 1940 talet.

Arrangemanget med att hyra villan gav Bertil och Anna-Stina en plats där de diskret kunde träffas. De hade också nära till Bellmansro, som under 1940 talet var en av Stockholms mest exklusiva och omtalade mötesplatser, ett populärt tillhåll av de Svenska Prinsarna.

 

 

Telefonsamtal med Beatrice Glase

Beatrice Glase (1918 – 2008) var arbetskamrat med Anna-Stina hos Jensen & Wendel från 1940 och några år fram. Jag ringde upp henne första gången 2006, men då spelade jag tyvärr inte in samtalet. Det andra samtalet jag gjorde var den 12 november 2007. Vid det första samtalet 2006 så berättade hon om att Anna-Stina hade bjudit in henne till villa Solbacken på Djurgården och att prins Bertil inte var där, men att Anna-Stina hade egna nycklar och visade runt i hela bostad, även sovrummet, något som chockade Beatrice.

I detta andra samtal som jag spelade in så bekräftar Beatrice att hon och Anna-Stina var i Bertils bostad på Djurgården. Hon bekräftar även deras tid som arbetskamrater och andra detaljer som att hon tyckte det var något ”konstifikt” (besynnerligt, märkligt) med Anna-Stina och Herrman. Hon tyckte dock Anna-Stina var rolig att arbeta tillsammans med.

Beatrice föreslog att vi skulle ta en lunch tillsammans, men tyvärr blev det aldrig av.

Lyssna själv och bilda er en uppfatttning.

 

Min far kände igen Anna-Stina från förr

Min far, Haldor Fors var en frekvent besökare av denna lyxkrog och har berättat att Prinsarna och unga snygga damer var med dem.

Min far berättade också att det var frack som gällde och kvinnorna hade långklänning. Vid varje bord var det avdelat en servitör som kom fram vid minst antydan om behov av uppassning.

Vid en träff i vår bostad på Backebogatan i Mälarhöjden när Anna-Stina var på besök någon gång kring 1996 så träffade min far Anna-Stina och jag och min mor noterade att de tittade igenkännande på varandra.

Vid ett tillfälle frågade jag Hermine om hon hade blivit döpt efter hennes adoptivfars namn, Herrman. Nej svarade Hermine, hon hade blivit döpt till Hermine efter Hermine von Essen som varit så snäll mot mamma.

Anna-Stinas relation är något som många valt att tala tyst om. Jag samtalade även kort med Prinsessan Lilian, men hon bad mig kontakta Elisabet Palmstierna i egenskap av hovmarskalk. Alla har varit väldigt undvikande och hela historien om plundringen av Anna-Stinas hem har lett till att personer som haft möjlighet att hjälpa valt att tiga.

Anna-Stina och Herrman Gentele var bjudna på Elisabeth och Carl-Fredriks vigsel 1959, men nu så var tystnaden total. Elisabeth sa dock att Anna-Stina fabulerade en hel del, ja men det var hon knappast ensam om. I detta ärende har de ”fina familjerna” valt att tiga och de som har varit raka och ärliga är vad vi kallar vanliga medborgare.

I alla mina kontakter så fick jag en idé om att ringa till Inga-Stina Arvidssons (sedemera Inga-Stina Robson of Kiddington) syster Karin Norberg där jag spelade in telefonsamtalet med henne den 8 november 2007 och redovisar delar av inspelningen nedan. I samtalet bekräftar Karin att Anna-Stina träffade prins Bertil före Lilian.

 

Tiden innan Herrman och Anna-Stinas giftemål

Anna-Stina berättade för mig vid ett tillfälle, vill minnas att det var ute på deras landställe, Vettershaga, att hon hade åkte på Mysingen med Prins Bertil i en motortorpedbåt med Isotta Fraschini motorer. Dessa motortorpedbåtar, T21 och T22 provkördes hösten 1941. Under dessa tester nåddes hastigheter som imponerade på dåtidens militära ledning och uppenbarligen även på Anna-Stina då hon ca 40 år senare berättade för denna händelse för mig.

Efter denna intensiva period med motortorpedbåtarna far Bertil tillbaka till sin post som biträdande marinattaché i London början av 1942, vilket innebar att kontakten mellan Anna-Stina och Bertil blev svårare att vidmakthålla.

Samtal med Lars Göran Löfström – Statens fastighetsverk

Den 25 mars 2009 ringer jag upp Lars Göran Löfström på Statens fastighetsverk och frågar om Skogsinstitutet. Han bekräftar att man använt lokalen som magasin samt att Prins Bertil funderade över Skogsinstitutet att bli hans privatbostad, helt i enlighet med vad Hermine och Anna-Stina berättat för mig.

Samtalet med Anita Von Schinkel

I samtalet med henne den 14 augusti 2006 så säger hon ”att hon kommer ihåg föräljningen av hennes mormors föregångare – Storfurstinnans Pavlovnas ägodelar”.

Precis som utllovat i brevet ringde jag Anita ca en vecka senare och då mindes hon plötsligt ingenting. Ja vad ska man säga om alla dessa tentaklar som arbetat förbrilt för att tysta ner hela denna affär.

Prins Bertil träffar Lilian Craig

De träffas i London februari 1943 och Lilian flyttar först till Sverige i samband med att Prins Bertil köpte villa Solbacken 1947. Anna-Stina behöll kontakten med Prins Bertil och blev hans privatsekreterare 1955 – 1964.

 

Bytet från Anna-Stina till Lilian

Det måste ha varit ett enormt slag för Anna-Stina att bli brädad av Lilian. Det var nog en händelse som påverkade hela hennes liv och beteende. Får man inte sin ”drömprins” så får väl en man från den Svenska överklassen duga. Sagt som gjort, Anna-Stina odlar vidare på sin relation med Herrman.

Herrmans systrar har sagt i samtal att Herrman hade andra kvinnor från bättre hem och som var trevliga, men att Herrman fastnade för Anna-Stina just för att hon kom från enklare förhållanden.

 

 

 

Vigseln Anna-Stina och Herrman

Lördagen den 7 juli 1945 gifter sig Anna-Stina och Herrman, men några dagar tidigare den 5 juli så upprättas ett äktenskapsförord. Deras dåvarande adress var Linnegatan 5 i Stockholm.

I äktenskapsförordet framgick följande:

”att all den egendom , som nu tillhör eller framledes kan komma att tillfalla endera av oss genom arv, gåva,testamente, vinst av eget arbete eller på annat sätt, liksom all avkastning av sådan egendom, och vilken egendom eljest skulle vara varderas giftorättsgods, skall tillhöra vardera av oss enskilt”

Av äktenskapsförordet som upprättades den 5/7 1945 kan vi utläsa att Herrman själv eller råd från hans föräldrar önskade trygga hans förmögenhet och framtida arv. Anna-Stina ägde ingenting och hennes föräldrar hade heller inga tillgångar.

1946 så är Anna-Stina klar med sin utbildning till flygvärdinna och det finns bla noterat att hon i oktober samma år flög från Bromma till New York.

1947 så åker Herrman och Anna-Stina till Cannes (rivieran) där de bla träffar Nils-Petter Sundgren. Jag ringde upp Nils-Petter i samband med mitt stora researcharbete om förskingringen. Han bekräftade mötet med det enligt honom ”var ett stiligt par”.

Herman hade många kvinnoaffärer och flera ledde till graviditeter, men hans sexuella relationer var inte enbart begränsade till kvinnor.

Herrman har en relation under 1950 talet till en kvinna som ledde till en oönskad graviditet. Herrman utförde en abort vid sin mottagning ”Hud & Kön” på Götgatan 9. Dessvärre ledde det till komplikationer så att kvinnan fördes till Karolinska där hon sedan avled. Detta berättade en släkting till Herrman som bodde i fastigheten på Götgatan 9, en fastighet som ägdes av familjen Gentele. Hon berättade att hon mötte en uppskakad Herman i trapphuset på väg till Karolinska.

1954 gör Herrman en annan kvinna gravid och i mars 1955 föds en son vid namn Christophe. Herman och Anna-Stina försökte få adoptera sonen, men mamman till barnet nekade denna önskan.

Vi får förmoda att denna utomäktenskapliga affär var en bidragande orsak till att Anna-Stina fick Herrman att upphäva äktenskapsförordet som upprättades 5 juli 1945.

Den 27 oktober 1955 går följande att läsa: ”undertecknade äkta makar, docenten Herrman Rickard Georgsson Gentele och fru Anna-Stina Gentele, född Högström, båda adress Sveavägen 104, Stockholm, som i samband med äktenskapets ingående den 7 juli 1945 upprättat äktenskapsförord av innehåll att all egendom skulle vara enskild, få härigenom med upphävande av att nyssnämnda äktenskapsförord förordna att all egendom istället skall vara giftorättsgods.”

 

Våren 1956 så skriver hon följande brev till sin väninna Gunilla van der Burg

Kära Gunilla – det här blir inget roligt brev preis by nu börjar jag väl äntligen vakna ur min snart 36 åriga Törnrosa – sömn. Jag är spik nykter, men naturligtvis upp och nervönd inuti. Egentligen är det väl så att Herrmans hemma grepp om mig börjar släppas och reflexionernas komma över mig mera obundet – och det är inte gagnerikt, men är nu livet så så är det väl dags att även jag lär mig det.

Jag har ie. Ue. Under siestan tänkt en hel del på hur du reagerat i olika svåra situationer och jag förstår dig mer och mer. Jag förstår bättre och bättre hur och varför Du reagerat så och så vis a vistlandg bland mycket annat. Jag sade – och vi skrattade så gott – att jag skulle önska att jag ville ”synda” men jag vill inte, jag vill visst nu – jag vill ha lovers med köbrick – systern (osäker innebörd eller feltolkad text). Inte därför att är kär eller dylikt utan för att få göra dem illa. Jag tror det är därför eller också är det för att om man lägger tillsammans den troliga mänskliga ömheten hos 10 av dem så har man ju i alla fall upplevt något grand av ett uns av en ångströmsenhet av vad som kallas kärlek.

Jag är så gränslöst olycklig Gunilla att det blir mitt fördärv. Jag skriver detta till dig och till ingen annan. Du får tycka om mig och vad jag skriver hur du vill men jag är så långt ner  på botten i min olycka att jag inte förstår hur jag någonsin skall kunna bli en snäll människa igen.

Jag var ute till lunch med O.W. och berättade då att du varit här- Han skrattade gott och sade_ Hur skall Gunilla kunna titta mig i ögonen igen efter detta! Han var inte ond eller ironisk bara easy – going som alltid.

Han råder mig för övrigt att gå ifrån Herman och sade att det var illa att göra så mot mig, som så starkt var one man woman. Han skall skriva ned till Capri till ”some sort of Albanian Prince” som är 5 år äldre än O.W. och som bor ¾ av året på Capri att taga hand om mig. Inte för jag tror att det blir så men i eventuella fall vore det kanske en hjälp till tidsfördriv. Mari(osäkert namn)  har lovat ringa ned till Pension S:ta Marherita om rum. (Wirth hade annat för sig men om S:t M. har rum försöker jag där).

Mari är hjälpsam i dylik fråga, men gud så omänsklig att umgås med.

 

Brev till Herrman från Anna-Stina daterat den 9 april 1959:

Observera, detta brev skrevs knappt ett år innan de adopterade Hermine.

”När jag med ord får försöka klargöra mina synpunkter och tankar tager jag det skrivna ordet till hjälp. Vi foro ifrån varandra därför att jag å min sida trodde det vara det bästa. Jag känner så ofta att jag representerar den mycket grå vardagen för Dig och att komma ifrån vardagen är ju vad man behöver för att få nya intryck och liknande.

Om jag inte voro så nedtryckt av denna känsla att aldrig vara till någon glädje utan endast en tung börda kanske jag skulle kunna återhämta såväl krafter som ett gladare sinnelag. Så fort jag i livet möter litet uppskattning så är det ju nästan så som att jag blommar i min öken.

Du behövde åka ifrån mig emedan Du behövde slippa höra mitt tjat om samma saker. Ja, jag tjatar om samma saker, men de har gått mig på hjärnan – jag lider så av allt jag fått höra såväl av dig som av utomstående. Jag kan inte komma över mina upptornade svårigheter utan hjälp. Hjälpen söker jag hos Dig men där finnes endast ett persevererande (betyder: ihärdig upprepning) av just det, som bryter ned mig, att få.

Det är inte nu 24 timmar sedan jag åter fick höra att jag förstört hela Ditt liv, karriär och alltsammans, som jag hört så många gånger förr. Själv är jag glad att jag inte har någon att lägga denna börda till last, jag tycker kanske de sista åren, som Du ju ändå föredragit att leva på ett inte särskilt äktenskapligt eller lojalt sätt kunde Du ha gjort upp med mig på ett annat sätt.

Om jag nu stryka den stora ledsnadskänslan, som de fört in i mitt liv, så är jag sett ur min synpunkt storsint. Men inte kan jag komma över mina – våra – svårigheter på den svältkost av vänlighet, som du erbjuder mig.

Vänlighet är något positivt, vänlighet är goda ord sagda ofta och med ett generöst och varmt hjärta, vänlighet är inte ett uteslutande av skällsord och pikar ur ens tal. Lär Dig att vänlighet är något alstrande, något som för framåt och hjälper över svåra minnen.

Vad beträffar Din Davos resa så vet jag lika bra som Du att Du inte kan rå för att Lena Pallin (född 1932, Lena Hjärdis Holby-Olsson gift med Ahmed Fakhry) reste dit just när Du var där. Men jag vet också att jag avsiktligt inte nämnde för någon vart du skulle åka utan vid tillfrågan endast sade Schweiz (utom till Hovmarskalken, men jag tror inte att han har så mkt kontakt med LP precis).

Alltså åkte hon dit, så långt är jag kanske också med Dig i ditt samtal (dock undrar jag vilken hustru Du hittar, som försöker att så och acceptera uppståndna situationer såsom jag får och har fått lov att göra under större delen av vårt äktenskap, se Dig omkring).

Men att Du inte när Du träffar henne kan be henne draga så längt vägen räcker vad all hennes uppvaktning gäller och förklara att Du inte vill ha med henne att göra och att Ditt äktenskap räcker för dig.

Du tager ställning ibland i livet så hårt och oresonligt där man kanske skulle kunna hoppas på litet större mjukhet, varför inte taga ställning när Du vet att det går över vårt äktenskap, som Du säger Dig vilja fortsätta?

Man behöver inte förlora i aktning eller populäritet för att man håller sig till sin hustru och dekreterar detta med fasthet.

Vad jag därutöver har svårt för är detta att Du öppet och högt kan säga att Din samvaro med fru Å. var Ditt enda möte med kärleken i livet, Din enda vän, den enda stora upplevelsen o.s.v. Hur tror du det känns för din hustru att höra det?  Skall du inte snart försöka att litet kompensera henne för de svårläkta sår Du tillfogat henne? Om det är att begära för mycket av Dig så begär jag för mycket och det är vad jag förstår att jag gör. Så låt mig då få gå härifrån och låt mig få söka min glädje och min väg tillbaka till en vänlig verklighet hos de få vänner jag har kvar efter alla dessa obalanserade stunder.

Jag vill Dig inte illa och från den stunden då vi inte bo under samma tak längre skall jag försöka att inte mer nämna Dig så att inte bitterheten åter tar överhand och jag säger något elakt.

Jag förstår att de offer jag begär äro omöjliga för Dig att göra och att de göra Dig till min knähund, som du säger – vad har jag i så fall varit under alla dessa oroliga år? De föregående var jag – till skillnad mot Dig – en lycklig trygg knähund, som gärna var knähund trots en viss independent läggning.

Anna-Stina flyttar isär från Herrman

1959 ledde det redan tidigare kaotiska äktenskapet till att Anna-Stina flyttade från lägenheten på Sveavägen  till Danderydsgatan 13. Anna-Stina skrev då ett brev till Herrman där kräver hon skilsmässa. Istället så väljer paret Gentele att adoptera Hermine!