Dessa två maskinskrivna sidor har Hermine sammanställt troligen på uppdrag från Anna-Stina kring 1983. Vid denna tidpunkt så frågade jag Hermine varför hon var så besynnerlig i sitt beteende och fick som svar att mamma kommer dö. Observera att Anna-Stina levde drygt 20 år efter detta.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Hur sjuk får man vara?

Enligt en nyligen publicerad artikel om vår kommunala skatt går cirka 48 % av våra medborgerligt inbetalda pengar till ”social omvårdnad”. Av dessa pengar skall cirka en tredjedel användas för vård av äldre och handikappade, och av den delen skall i sin tur en tredjedel gå till ”allmän social omvårdnad”. I dessa besparingarnas tider kan man väl utgå ifrån att kommuner och landsting gör allt som står i deras makt för att se till att dessa medel utnyttjas så effektivt som möjligt.

I många fall är naturligtvis dyrbar sjukhusvård och resurskrävande omsorg oundviklig. Mot detta har säkert ingen något att invända. Vi vet ju alla hur viktig denna hjälp är, inte bara för de sjuka själva, utan även för de oroliga anhöriga som inte har de möjligheter eller den kompetens som krävs för en sådan vård. Många är dock de fall som på ett tillfredsställande sätt kan skötas hemma om ett minimum av samhällelig hjälp ställes till förfogande. Den dagliga vård som dessa sjuka och äldre behöver ordnas ofta med glädje av släktingar och vänner, som ser det som en förmån att få ställa upp.

Den hjälp som samhället tvingas ge (och därmed betala för) minskas på så sätt betydligt. Detta gäller givetvis inte i alla fall, men där det förekommer borde det tagas tillvara. Trots detta verkar kommuner och landsting inte alls vara intresserade av denna form av vård.

Det fall jag närmast tänker på gäller en nära anhörig som för ett par månader sedan drabbades av en svår sjukdom med en oviss prognos om tillfrisknande. Efter en stor operation med efterföljande sjukhusvård flyttades hon till ett konvalescenthem, där hon tillbringade fem veckor.

Denna fråga har för mig aktualiserats under de senaste månaderna då hon varit svårt sjuk. Tack vare en otroligt stark vilja lyckades hon för några veckor sedan få åka hem igen, något som naturligtvis betyder mycket för en person med en oviss framtid.

Hon var dock fortfarande tvungen att resa en lång väg till sitt sjukhus för att få behandling.

Trots sin svåra sjukdom, och tröttande dagliga resor till ett sjukhus beläget på andra sidan stan, var hennes vilja att ”komma på benen” okuvlig. Denna aktiva kvinna gjorde allt som hennes förmåga tillät – och lite till – för att snabbt få komma tillbaka i gamla gängor och fortsätta att leva sitt liv som tidigare, så gott det nu gick. Efter fem veckor fick hon åka hem igen, naturligtvis ganska svag och i behov av viss hjälp, men på det stora hela fullt kapabel att ta hand om sig själv.

Den assistans hon behövde ordnas smidigt av hennes omgivning, och hon återgick till att leva ungefär som tidigare med undantag av de dagliga sjukhusbesöken.

Att komma hem och börja klara sig själv är en svår omställning för alla som varit sjuka, men med hjälp från omgivningen trodde vi alla att det skulle gå bra. Vad resorna beträffade var vi nog övertygade om att hon skulle få hjälp med detta från landstinget. Men icke!

Hon fick nekande svar från alla håll. Motiveringen från läkaren var att hon ej hade begärt färdtjänst under en för kort tid. Hennes beräknade sjukdomstid ansågs vara för kort, och hennes behov av färdtjänst ansågs inte sträcka sig över tillräckligt många månader.

Däremot skulle sjukhuset kunna ordna en plats för henne, där hon kunde läggas in under den minst fem veckor långa behandling som återstod, så att hon ska slippa resan per tunnelbana varje dag som man inte tror att hon kommer att orka med. Tilläggas bör att en sådan plats kostar samhället minst 1000 kronor per dygn.

Så här långt kan det hela låta som en solskenshistoria. En svårt sjuk person, eventuellt med en begränsad tid kvar att leva, har lyckats återvända till en tillvaro där hon kan få utnyttja sin tid på det sätt hon finner värdefullt. Men det är tvärtom här problemen börjar. Den dagliga resan till sjukhuset är lång och påfrestande och behandlingen mycket påfrestande.

Större delen av dagen går åt för färden eller för att vila efter resan.

I elva dagar fick denna i övrigt fullt kapabla person vistas i sitt hem, där hon tog hand om sig själv, lagade mat och skötte om sitt hushåll utan att besvära andra än sina närmaste, som med glädje ställde upp och hjälpte henne med de få saker som hon inte kunde klara själv.

Under dessa dagar reste hon varje dag med tunnelbana till och från sjukhuset, samt klev på en ganska hög gångbro där inga kommunala transporter fanns, för att få sin behandling.

Efter elva dagar försämrades hennes hälsotillstånd och hon blev så trött att hon inte längre orkade med detta. Precis som man förutspått tvingas hon åter läggas in på sjukhus. Idag hamnar hon på en avdelning tillsammans med mer eller mindre dödsdömda patienter – ett dödens väntrum. I den situationen reagerar hon som vilken annan normal person som helst. Hon tappar gnistan, och från dag till dag kan jag se hur hennes lust och vilja att kämpa för sitt tillfrisknande avtar.

Sådan är situationen idag. Denna tidigare livskraftiga och vitala person håller på att förlora sin kraft och ork att ta hand om sig själv. Ännu så länge finns viljan och hoppet om att få komma hem kvar, men minskar för varje samtal med oförstående läkare och kuratorer.

Jag vet att hon idag, när hennes blodvärden förbättrats, skulle kunna återvända hem och leva ett relativt normalt liv, om ett minimum av samhällelig hjälp ställdes till hennes förfogande. Med färdtjänst skulle hon utan svårighet ta sig till och från sjukhuset, och i övrigt inte behöva ligga samhället till last.

Hon skulle dessutom få den, för oss friska, självklara rättigheten att välja vad hon vill göra med sin tid (som kanske är begränsad). Att denna hjälp överhuvudtaget skall behöva ifrågasättas finner jag minst sagt upprörande för vår redan ansträngda ekonomi.

Det som för rörelsehindrade, ortopedopererade och många andra anses som en självklarhet, nämligen hjälp att kunna förflytta sig i sitt dagliga liv istället för att uppta dyrbara vårdplatser, tycks vara en omöjlighet för en i övrigt kapabel person med en eventuellt livsförkortande sjukdom. Kostnaden för hennes vård på sjukhuset uppgår som sagt till minst 1000 kronor per dygn, vilket måste vara flerdubbelt mer än vad hjälpen till hennes resor kan tänkas kosta.

Om hon en dag, av fysiska skäl, behöver vård dygnet runt på ett sjukhus med alla de resurser som ett sådant kan erbjuda, så kommer jag naturligtvis att ta emot denna vård med öppna armar. Men att en människa ska behöva ligga inne i många veckor av den enkla anledningen att våra lagar är skrivna så att begränsad hjälp under en begränsad tid inte kan ges, kommer jag aldrig att acceptera.

Det är inte bara oförsvarligt ur medmänsklig och praktisk synpunkt, utan även ett ekonomiskt vansinne. Helt oavsett vad dessa turer har för påverkan på individens möjligheter att tillfriskna – det psykiska tillståndet hos patienten och hennes vilja att bli bättre är ju en bevisat avgörande faktor för resultatet – måste man ju fråga sig om detta kan vara ett riktigt sätt att utnyttja våra skattemedel så effektivt som möjligt. Jag kan inte förstå hur vi i dagens Sverige kan ha råd med någotdera…!!!?!