Upprinnelsen till detta projekt är att jag har en dotter som heter Jenny med tillsammans med en ungdomsförälskelse. Hennes mamma hette Hermine, en mycket begåvad, söt och charmig tjej med en traumatisk barndom jag som ung man inte kunde förställa mig vidden av.
När Hermine den 10 januari 1993 avslutade sitt liv i djup utmattning, bara några veckor före sin 33-årsdag, lämnade hon ett brev till sin adoptivmor Anna-Stina där hon skrev:”Återigen – felet är inte ditt.”
Idag, med facit i hand, ser vi den fruktansvärda psykologiska mekanismen i de raderna.
Hermine var så djupt präglad av Anna-Stinas narcissism och familjens tystnadskultur att hon ända in i döden tog på sig skulden för att skydda förövarna.
Det var inte Hermine som misslyckades med livet – det var samhället som lät en läkare och hans hustru trasa sönder hennes uppväxt och som spårade ut helt när Hermine var 4 år.
Jag kommer här börja med att berätta om tiden före Hermines död 1993 vid 32 års ålder och sen stölden av Jennys mormor
Anna-Stina Genteles dödsbo 2005 och efterspelet kring detta. Jag kommer också ta upp delar av Anna-Stinas liv, från skoltiden och framåt.
Om något år som kommer jag fortsätta med Hermines livsöde: ”Flickan i blått”.