Anna-Stinas Begravning

Det sista avskedet på Hasselbacken

Den 8 april 2005 hölls begravningen för Anna-Stina i Djurgårdskyrkan. Anna-Stina hade levt i en värld som ibland gränsade till en saga, djupt imponerad av det adliga och kungliga, och hon hade uttryckt en tydlig sista önskan: en värdig minnesstund på Restaurang Hasselbacken.

 

 

När jag diskuterade arrangemanget med Magnus Silfverstolpe föreslog han istället Lilla Hasselbacken. Jag kunde inte låta bli att undra över hans motiv – var det ett uttryck för rent ointresse, eller ett försök att sänka nivån på avskedet? Men slumpen ville annorlunda.

En av mina kunder, en man med samma efternamn som mig (Fors) som var ansvarig på Hasselbacken, lovade att ordna något alldeles extra. Det blev precis så stilfullt som Anna-Stina hade hoppats på; en krämig sparrissoppa och vitt vin i en miljö som andades den finess hon alltid värdesatt.

Hon fick sin sista vila i nisch F 137, en plats hon köpt redan 1976. Hon hade alltid nämnt med en viss stolthet att hennes nisch låg precis under den kände bandykungen och läkaren Sune Almkvist. Cirkeln slöts, men efterspelet skulle visa sig bli lika komplicerat som vid Hermines bortgång tolv år tidigare.

Advokaten som fick kalla fötter

När Anna-Stina gick bort tog Magnus, i egenskap av testamentsexekutor, återigen kontakt med Carl-Henning Möllerström för att han skulle hålla i boutredningen. Samma advokat som 1993 misslyckats med – eller valt att inte – skydda Jennys intressen var nu tillbaka på scenen.

I början av mars 2005 meddelade Möllerström mig att vi helt enkelt kunde få nycklarna till Anna-Stinas lägenhet och hennes rum på Borgarhemmet för att hämta föremål. Vid den tiden var vår familj under extrem press; min mor Marta, som tjänstgjorde som nämndeman, hade precis drabbats av ALS och vi hade nyligen fått vårt andra barn.

Trots detta reagerade min mor kraftfullt på Möllerströms förslag. En rådman vid Länsrätten bekräftade hennes farhågor: en korrekt bouppteckning måste ske där alla dödsbodelägare kallas innan några föremål flyttas.

Jag faxade denna information till Möllerström den 7 mars med kopia till Magnus. Responsen blev omedelbar och oväntad. Redan dagen därpå skickade Möllerström ett brev där han avsade sig hela uppdraget.

Det var ett agerande som sällan skådas i advokatvärlden. Fick han kalla fötter? Insåg han att ljuset nu skulle riktas mot de gamla oregelbundetheterna, som den formlösa överlåtelsen av bankfacket till Magnus 1993?

Magnus hade själv hävdat att han inte var närmare bekant med Anna-Stina, ändå hade han blivit mottagare av en nyckel till hennes mest privata tillgångar. Genom att dra sig ur lämnade Möllerström fler frågor än svar, och misstanken om att allt inte gått rätt till sedan Hermines död växte sig allt starkare.