De nödvändiga dödsfallen och plundringen av ett arv

Innan jag går in på själva plundringen av de ryska antikviteterna måste jag adressera de två dödsfall som var en förutsättning för att upplägget skulle kunna genomföras.

I Sverige är preskriptionstiden för grova förmögenhetsbrott tio år, men för dråp och mord är den numera avskaffad – en avgörande juridisk detalj i ljuset av det som skett.

Den 1 januari 2005 avskaffades arvs- och gåvoskatten i Sverige. Bara veckor senare, den 6 februari 2005, på Jennys 19-årsdag, ringde Anna-Stina upp mig. Hon lät bekymrad; de nya reglerna innebar att hela det tidigare upplägget med en förteckning enligt testamentet nu var överspelat.

I det arvskiftesdokument som upprättades i mars 2009 av advokat Christer Magnergård, återges ett uttalande från Magnus. Han uppger där att Anna-Stina kände ett mycket litet förtroende för Jennys pappa, Anders Fors.

Eftersom hon trodde sig ha få år kvar att leva, ville hon säkerställa att Magnus fungerade som förvaltare för att garantera Jennys tillgång till arvet vid vuxen ålder.

Historien om Anna-Stinas metodiska kontroll sträcker sig dock betydligt längre bakåt:

 

• 5 juli 1945: Ett äktenskapsförord upprättas för att trygga Herrman Genteles förmögenhet inför giftermålet med en då lottlös Anna-Stina.
• 27 oktober 1955: Anna-Stina lyckas få Herrman att upphäva äktenskapsförordet.
• 1966–1969: Under den utdragna skilsmässan anlitar Anna-Stina stjärnadvokaten Ormonde Goldie. Han debiterade det för tiden astronomiska arvodet på 184,000 kronor, vilket understryker de stora värden som stod på spel. Under denna period lyckas hon även få Herrman att skriva ett testamente till förmån för henne själv och dottern Hermine.

 

Till Anna-Stinas möjliga försvar så hade hon själv drabbats av trauman i livet som påverkade hennes handlingar längre fram, men utan tvekan så var hon en kvinna med många sidor.

Hon lät dessutom Hermine skriva ett eget testamente redan vid 18 års ålder med Anna-Stina som förmånstagare – ett ytterst ovanligt och strategiskt upplägg.

Kontrasten till min egen familj är total. Mina föräldrar byggde sitt välstånd genom hårt arbete. Redan 1980, med hjälp av den tidigare polisen och gammal vän till min far, Kurt Eriksson, gåvades två obelånade fastigheter till mig och min syster för att trygga nästa generation.

Hermine kände väl till detta och uttryckte ofta en djup oro över att hon aldrig skulle ha råd att ärva Anna-Stina på grund av dåtidens skattetryck.

Trots att jag har varit en ansvarsfull företagare sedan 1977, utan en enda betalningsanmärkning, utmålades jag som omdömeslös. Magnus hade i egenskap av gudfar alla möjligheter att kontrollera min vandel hos myndigheterna, men fakta passade inte hans planer på att plundra boet på värden över 60 miljoner kronor.

När Jenny förhördes 2006 av kriminalinspektör Hans-Olof Skogkvist, möttes hon av en cynisk inställning: ”Du kommer ju ändå ärva ett antal miljoner”. Det är stötande att en polis framför fördelningspolitiska åsikter vid misstanke om grova brott.

Det påminner om den kritik som Chefs-JO Mats Melin framförde i februari 2010, där han visade att hela 90 % av anmälda bedrägerier hos Stockholmspolisen lämnades outredda efter 12 månader.

 

Brevet till Magnus och Patricia 2014

Den 14 december 2014 valde jag att skriva ett 15-sidigt brev till Magnus och hans dåvarande hustru Patricia (även kallad Jeanette). Där redogjorde jag för delar av Hermines liv, historien kring de ryska antikviteterna och Magnus agerande. Medan Magnus svarat med total tystnad, har Patricia uppenbarligen berörts av informationen. Jag noterade att hon på sin Facebook-sida valde att ta bort en bild från sin 50-årsfest föreställande Tomas Djusberg utklädd till indian. I mitt brev hade jag beskrivit en specifik episod mellan Hermine och Tomas – en händelse som troligen upprörde Patricia så djupt att hon inte längre ville förknippas med bilden av honom.

 

 

Att hon besitter denna grundläggande moral och reagerar på Hermines tragiska livsöde ger jag henne all kredit för; det visar att hon har ett samvete. Plundringen handlar om mer än pengar.

Det handlar om de tragiska omständigheterna i Hermines liv och det totala sveket mot hennes minne. Som Martin Luther King Jr. sa: ”Det är inte de onda människornas ondska som är det farliga, utan de goda människornas tystnad.”

 

Nedan publicerar jag endast sidorna 7 och 8 av de totalt 15 st av brevet jag skickade till Magnus och Patricia. Att jag inte redovisar allt beror på att jag vill spara dessa delar till ”flickan i blått”.