12 – bröllopet 1997

Bröllopsdagen och smyckets historia

Den 23 augusti 1997 var en sensommardag när den är som bäst. Solen strålade när vi gick in i Ytterselö kyrka. Jenny, som då var 11 år, ställde sig inför alla och sjöng Benny Anderssons ”Älska mig för den jag är”.

Själv gillar jag att överraska; framme i koret, stående mitt emot Irené, plockade jag upp mikrofonen och sjöng Nils Ferlins tonsatta dikt ”I folkviseton”. Anna-Stina satt på höger sida längst fram i kyrkan och bevittnade allt.

Efter vigseln färdades jag och Irené med häst  och vagn till Rundstorp, en sträcka på ungefär två kilometer, medan bröllopsgästerna samåkte i bilar.

Bröllopsfesten på Rundstorp blev ett minne för livet där god mat, dryck, strålande sol, dans och fina tal med vänner och släkt förgyllde vår dag.

Min mor höll ett tal där hon bland annat sade: ”Ett äktenskap är som ett företag – det ska gå med vinst”. Av familjen Silfverstolpe fick vi en svart vas prydd med ett vitt, florliknande mönster. Efter allt som uppdagades efter Jennys mormor Anna-Stinas död valde vi dock att sända vasen åter.

Magnus Silfverstolpe

Ett av de mest minnesvärda ögonblicken inträffade när jag mötte upp Anna-Stina vid hennes ankomst till Rundstorp. Vi gick sakta fram på grusgången, och i svängen under den stora eken stannade hon upp. Hon tog fram ett smycke hon fått i gåva av Gustaf V, en ordenshållare som ursprungligen tillhört prins Oscar (sedermera Oscar II).

Anna-Stina var mycket stolt över denna ”brosch”, som hon fått i samband med sin hemkomst från London hösten 1939.

 

Ursprungligen hade den använts för att fästa medaljband, men efter att den gått sönder bar hon den som brosch vid bluskragen. De små pärlorna på den utsågade kronan var illa åtgångna, och Anna-Stina bad mig om hjälp med att byta ut dem. Hon var mån om att den skulle vara i gott skick för att Jenny en dag skulle kunna ärva den. Jag tog även bort resterna av den gamla nålspärren samt tillhörande del med pärla. Jag tog inget betalt för arbetet, men fick behålla gulddelarna jag filade bort.

Vid bouppteckningen efter Anna-Stina saknades smycket samt mängder av andra smycken som jag i början av 1980 talet värderat åt Hermine och Anna-Stina. Att hon självmant skulle ha skänkt bort ordenshållaren är uteslutet. Senare dök det dock upp på auktion hösten 2007 hos W.A. Bolin, där jag lyckades ropa in det så att det slutligen hamnade hos Jenny, precis som det var tänkt.

Bilden till höger visar en nygift lycklig man med hög hatt som höjer en skål.

 

Förstorad bild av Anna-Stina med ”ordenshållaren”

förstorad bild av Anna-Stina från Franska Rivieran 1947 där vi ser henne med ordenshållaren som sitter på hennes blus. Delen med pärlan i centrum under kronan sågade jag bort tillsammans med delar av den gamla nålspärren.

 

Ytterligare en bild med ordenshållaren, gåvan från Gustaf den V

något grynig närbild på ordenshållaren

Vi A och B så satt de skadade delarna nålspärr, den säkerhetsnål som man fäste ordensbandet tidigare i. Jag tog också bort de anfrätta pärlorna och limmade med 2 komponentslim dit nya.
När jag höll på limma pärlorna så tappade jag ner ”broschen” i fällen där vi guldsmeder samlar upp filning (guldspån). Vi hade vid den tiden en katt som tyckte om att hoppa upp i fällen och flera små hårstrån från katten fastnade i limmet. Efter att limmet torkat så plockade jag bort de flesta av kattstråna., men ett blev kvar som svagt går att skönja på bilden, se röd pil. Jag skickade ner broschen till kriminaltekniska i Linköping som bekräftade att stråt var från ett djur.