Adoptionen av Hermine

En av Herrmans kvinnliga kollegor, chefsläkare på RFSU, Hjördis Lind-Cambell, född 1891, död 1984. Anna-Stina bad Herrman hjälpa sin väninna och tidigare arbetskamrat (genom ABA, senare SAS) Inga Forster samt att även ordna 2 barn till Kerstin Wijkmark och Carl-Johan Bernadotte. I anteckningar lämnade efter Anna-Stina går att läsa:  ”Herrman gjorde det och även Hermine”.

Hjördis nämnde först ingenting om ett eventuellt barn, men trodde sig veta. Så fick vi ett meddelande om en ung kvinna (Sonja Irene Westlund, född Johansson, 25/10 -32, avliden 31/3 -16), lärarinna i Svenska skolan i Madrid.

Hon hade ett nära förhållande till en man i Göteborg (Sture Birger Westlund, född -32, avliden 30/4 -99). Hon hade gått på en gitarrkurs i Madrid och träffat en ung blivande Arkitekt, (Fernando Lopes Landa, född 18/7 -36, avliden 19/9 -98).

Sonja Irene Westlund gifte sig sen med Sture Birger Westlund och de fick sedan en son.

Stockholms rådhusrätt: makarna Gentele skriver där att de äro barnlösa och få härmed anhålla om tillstånd at till adoptivbarn taga Anna Hermine Desire Johansson som född den 1 februari 1960, är barn till Sonja Irene Westlund, född Johansson.

Skäl till adoptionen: få vi åberopa att vi haft barnet i vår vård sedan den 15 juni 1960 och önska giva det samma ställning som ett eget barn samt att vi ämna sörja för dess framtida vård och uppfostran.

 

Barnet saknar egna medel. Intet vederlag är givet eller utfäst för adoptionen. Vi avstå från framtida underhållsbidrag.

Undertecknat av Anna-Stina och Herrman, Stockholm den 14 mars 1961.

Till Stockholms rådhusrätt tillsänder den 27 mars 1961, barnavårdsman Karin Friden, Göteborg går att läsa: i egenskap av barnavårdsman för Anna Hermine Desiree Johansson, född den 1 februari 1960, intygar jag härmed att faderskapet till flickan ej kunnat fastställas och ej heller kommer att kunna fastställas.

Den information som chefsläkare på RFSU, Hjördis Lind-Cambell delgav paret Gentele om ett barn som en lärarinna, verksam vid Svenska Skolan i Madrid och som på en gitarrkurs träffat en ung blivande Arkitekt, Fernando Lopes Landa nämndes inte av barnavårdsmannen Karin Friden.

Det känns också som om paret Gentele gärna ville veta barnets bakgrund och att då en lärarinna och en blivande arkitekt passade dem bra. Ett ytterligare barn som de senare tog emot och hade i avsikt att adoptera, Lillebror, även kallad klumpen, uppfyllde tydligen inte förhoppningen om att vara ett passande barn utan lämnade tillbaka efter knappt ett år i samband med flytten i Cincinnati (USA) hösten 1964.

Den 21 mars 1961 beviljar Sonja Irene Westlund att låta paret Gentele adoptera Hermine.

Inför adoptionen gjorde Stockholms stads barnavårdsnämnd en utredning kring paret Gentele, där följande går att läsa:

Docent Gentele vände sig hösten 1955 till adoptionsbyrån med förfrågan om möjligheten att för honom och hans hustru att erhålla ett adoptivbarn genom byrån.

Han återkom dit i början av år 1958 men utredningen angående makarnas lämplighet kom aldrig att fullföljas av byrån, enär makarna erbjöds ett barn genom RFSU, anledningen till att markarna vände sig dit var den, att vänner till dem erhållit ett adoptivbarn genom förbundets förmedling och denna adoption hade enligt deras mening utfallit synnerligen lyckligt.

Efter utredning av undertecknad godkände barnavårdsnämnden makarna Genteles hem som blivande adoptivhem och den 15 juni 1960 överlämnades flickan, som tidigare vårdats å Sunnerdahlska stiftelsens spädbarnshem i Bro, till dem.

Vid samtal med makarna Gentele innan hemmet godkändes fick jag en god kontakt med båda makarna. Deras beslut om at ta ett adoptivbarn föreföll att vara väl genomtänkt och deras anhöriga syntes också vara positivt inställda till ett blivande adoptivbarn. Markarna, som varit gifta i många år hade alltid önskat sig barn.

Mannen Gentele har ett utom äktenskapligt icke arvsberättigat barn fött den 9 mars 1955 till vilket han erlägger underhållsbidrag med 250 kronor i månaden. Detta barn hade han själv önskat att få ta hand om, men barnets moder ville inte lämna sitt medgivande därtill.

Makarna betraktar denna händelse som en tillfällig schism i äktenskapet som nu är övervunnen. De personer som makarna Gentele refererade till i samband med utredningen av deras lämplighet som adoptivföräldrar, lämnade mycket goda upplysningar om dem.

Mitt goda intryck av hemmet har stärkts under den fortsatta kontakt jag haft med makarna efter det att barnet kom till dem. De har ett mycket trevligt hem, personligt smakfullt inrett. Deras ekonomi synas också vara god. Docent Gentele är biträdande överläkare å Karolinska sjukhusets hudavdelning.

Fru Gentele arbetar under vintermånaderna ett par timmar två gånger i veckan som sekreterare hos H.K.H. Prins Bertil.

Den tid hon är borta från hemmet är det emellertid fullt tillfredsställande ordnat med tillsyn av barnet.

 

 

 

Flickan synes ha utvecklats normalt och är ett glatt och harmoniskt barn. Hon är varmt älskad av fosterföräldrarna och betraktas av dem i alla avseenden som ett eget barn. Docent Gentele har ordnat ekonomiskt för barnet genom att teckna försäkringar.

Tillsynen över barnavårdsmannaskapet utövas av barnavårdsnämnden i Göteborg. Yttrande därifrån föreligger inte. Barnavårdsmannen har meddelat att faderskapet inte kommer kunna fastställas.

Då det synes vara till gagn för barnet att den ifrågasatta adoptionen kommer till stånd får jag föreslå, att nämnden tillstyrker bifall till densamma.

Stockholm den 6 juni 1961, undertecknat av fosterhemsinspektör Elisabet Norberg.

Fernando Lopes Landa fråntogs möjligheten att få kontakt och ta sitt ansvar som biologisk far till sitt barn, och detta skedde med Anna-Stina och Herrmans kännedom. De hade informerats om hans existens i samband med Hjördis Lind-Cambell information om ett passande barn till paret Gentele. De kunde också i samband med adoptionsprövningen läsa att det antecknades att faderskapet var okänt.

”Enligt uppgifter från mina föräldrar, Marta och Haldor Fors, och deras nära spanska vänner Jose och Simon Garriga, finns en ouppklarad historia från 1960.

Det berättas om en ung spansk arkitekt som reste upp till Sverige med ett särskilt syfte: att söka upp en lärarinna som han fått barn med. Barnet ska enligt uppgift ha adopterats bort till ett svenskt läkarpar, och arkitektens resa var ett försök att knyta an till sitt förflutna.”

 

Lillebror – även kallad Klumpen

Efter adoptionen av Hermine så förstår jag att paret Gentele inte hade ett harmoniskt äktenskap, något som måste skadat Hermine. Galenskaperna tog inte slut utan 1963 så kom en ny litet barn i i parets hem. En pojke på några år som jag inte fått fram namnet på men som kallades för ”Lillebror” eller emellanåt för ”Klumpen”. Anna-Stinas bror Olle Högström var enligt Olles son upprörd över hanteringen av Lillebror.

Han berättade också att Herrman och Anna-Stina var i väldigt dåligt skick och påverkade av något, dock ej alkohol. Även styvdottern Anita Jekander har bekräftat att paret Gentele inte ägnade mycket tid till barnen och att hennes styvfar Olle hade mött någon från barnavårdsnämnden i trapphuset Karlavägen 30 när han skulle besöka sin syster Anna-Stina. Enligt Anita vill hon minnas att hennes styvfar sedan hade ett möte hos barnavårdsnämnden.

Tanken var att han skulle adopteras, men efter ca ett år så lämnades han tillbaka. Hermine berättade för mig vid ett tillfälle att hon hade en lillebror som försvann. Varje normalt funtad människa förstår vilket trauma detta måste ha varit för Hermine.

Anna-Stina nämnde också för mig om denna pojke och sa att det inte gick så bra för honom.

 

I ett brev daterat den 5/7 -64 så delger jag er delar av brevet och där går att läsa:

”Vår Lillebror skall inte stanna hos oss, det började litet fel och det fortsatte lika tokigt, jag tror att han blir lyckligare hos den Mamma och Pappa där han får bli en liten Hermine, dvs enda barnet hos någon som mycket längtar efter ett litet barn att älska. Vad som för mig blir svårast att klara ut är att lämna Nockie Pooh kvar, levande eller död. Det är det stora molnet på min himmel och jag är stundtals så förtvivlad när jag ser honom lycklig, ovetande och frisk skrutta omkring här.

I brevet fanns inga tankar kring hur Hermine skulle uppleva att bli av med Lillebror och den trygghet som schäfer hunden innebar.

Den 30 januari 2008 ringde jag upp en tidigare granne vid namn Hans Josefsson på Karlavägen 30 till paret Gentele som bekräftade det turbulenta äktenskapet, Herrmans missbruk och att Hermine for illa, polisbesök och inte minst deras reaktion på att de lämnade tillbaka Lillebror, även kallad ”klumpen”. Länken nedan kan ni ta del av samtalet.

 

Anna-Stina telefonsamtal

Anna-Stina kontaktade mig hösten 1984 och bad mig kontakta Hermine. Jag svarade att jag ändå hade tänkt kontakta henne. Jag förstod då inte hur dåligt hon mådde. Under alla åren som jag hade kontakt med Hermine så var det jag som hörde av mig till henne i 9 fall av 10. Vet inte om Anna-Stinas påstående kan ha påverkat Hermine om att: ”en Gentele ringer inte upp, en Gentele blir uppringd”. Väldigt motsägelsefullt när Anna-Stina hörde av sig till Fernando och beklagade sig över att Hermine var så ensam.

Nu när jag tittar i backspegeln så borde jag förstått att Hermine inte enbart var en söt, charmig, rolig tjej, utan bar på många svåra trauman, något jag kommer ta upp i mitt kommande projekt, ”flickan i blått”.

Hermines 25 års kalas

Jag var på Hermines 25 års kalas på Eriksbergsgatan 34 hos Anna-Stina, en märklig tillställning. Jag sa till Hermine, ”visste inte att det fortfarande fanns människor som dessa de är som från en annan tid”, det var en blandning av väldigt speciella människor, i stort sett inga i Hermines ålder. Nu när jag 40 år senare tittar på en av bilderna från kalaset så ser man att Hermine var djupt olycklig.

Anna-Stina kontaktade inte bara mig utan den 24/2 1985 skrev hon ett brev till hennes biologiska far, en man som de tidigare hade medverkat med att utesluta kring adoptionen är magstarkt, läs brevet nedan så förstår ni.

Ordagrann avskrift av brevet från Anna-Stina till Fernando

I ett brev daterat den 24/2 1985 skickat till Arkitekt Fernando Lopes Landa, noterat att det postades 26/2 -85:

”This is a very serious letter. I would very much appreciate an answer from you. I am an old mother, 64 years. I have a wonderful, soft, beautiful daughter, who was born 1 februari 1960. My husband was a doctor of medicin, ass. Prof. here in Stockholm and in the USA. He died quite young, 51, 15 years ago.

I am suffering from a bad bad cancer and my time runs short. I look forward to my non – existing future with deep sadness – not personal fear, my life has been wonderful – but with despair.

I leave my wonderful daughter so totally alone.

Would you come into troubles if taking up contact with me.

I know noting of your life besides that you are an architect.

I am not a bad, evil or unkind person. Just very, very unhappy. That is why I try to reach you.

Please, take my demand seriously. I beg you from the bottom of my heart.

Maybe you have a big family and my letter is a burdeu to you. I really don´t want to be so.

If you answer my letter I will tell you, fully and honest, about us and me.

Please take my words under deep consideration.

Warm greetings, yours S. Högström

I will give my full (and right address up if you answer me. Till then you can reach me under the following address:

Mrs S. Högström

Poste Restante

Postkontoret

Engelbrektsgatan 6

Stockholm 26

Sweden

I speak: (of course) Swedish, English, German, French, Dutch, a bit Italian and Russian and I have read Latin, so I think you can also answer me in Spanish if you prefer to do so.

I will do my best to understand and please don’t be angry with me.

By the way: I have never had any connection with my daughters biological mother, and I don´t want to either”

 

DNA träff med Hermines biologiska far

Hösten 2020 fick Jenny kontakt genom en dna träff med Fernandos familj. En halvbror är Professor vid Sorbonne inom området AI. Han berättade att Fernandos mor fick två söner och att modern (Doncepcion Lopez Heptener, född Landa Feliu) avled 1942. Hermines biologiska farfar gifte då om sig med kvinna som hette Maria Dolores Lopez (född Krahe). Fernando hade en yngre bror, Francisco José Lopez Landa, född 1938.

Fernandos far var den Spanske dokumentär filmaren Fernando Lopez Heptener (född 29 oktober 1902 avled 2 oktober 1993).

Ingen av dessa två bröder fick några barn enligt vad de tidigare visste. De var helt ovetande om att Fernando hade en dotter i Sverige och att mamman till barnet var Svensk lärarinna, som hade varit verksam på Svenska skolan i Madrid.

Bilden av Fernando som barn fick vi mailad och även fotot av Sonja taget i Madrid 1959. De berättade att gitarrläraren hade tagit kortet.

Redan kring 1994 tog jag reda på vilka Hermines biologiska föräldrar var och då kontaktade jag arkitektförbundet i Spanien och fick veta att Fernando hade problem med alkohol, vilket förkortade hans liv. Han fick inga andra barn och hans försök att genom att åka upp till Sverige och ta kontakt med Sonja gav inte något resultat.

Hon var förlovad och fick senare en son med den mannen. Många människor. inte bara Hermine drabbades av hanteringen kring adoptionen, men även av Anna-Stina och Herrmans kaotiska relation som tillät en adoption som aldrig skulle fått ske.

Kontakten med Sonja Irene Westlund

Någon tid efter Hermines död så tog både jag och min mor kontakt med Sonja Irene. Det skedde genom att jag först kontaktade hennes ex. man, Sture Birger Westlund.

Han kände till att Sonja hade adopterat bort ett barn. Jag frågade då om han trodde jag kunde ringa Sonja. Han svarade: ”det ska hon tåla”.

Jag ringde upp Sonja och hon förklarade att det var så man gjorde på den tiden. Hon var också helt ointresserad av att få veta något och hennes barnbarn Jennys liv.

Hon gav mig också en känsla av att hon trodde vi kontaktade henne av ekonomiska skäl. Jag förklarade för henne att vi har ett gott liv och vi på intet sätt kontaktade henne av den anledningen. Ja det var sannerligen ett märkligt samtal.