- Magnus Silfverstolpe – min dotters gudfar
Upprinnelsen till denna historia inleddes redan måndagen den 11 januari 1993 kl 19.40 då Magnus kontaktade mig på telefon. Han frågade mig vilken tid jag lägger Jenny och jag svarade vid 19.30.
Han frågade då om han kunde komma förbi efter 20.00.
Strax efter 20.00 knackar det tungt på ytterdörren av ek och jag öppnar – Magnus står klädd i en mörk rock och kliver in i vår gillestuga. Min mor möter också Magnus och stående framför min mor och mig så berättar Magnus med sin lite speciella stirrande blick – Hermine är död och att hon tagit livet av sig. Magnus berättar vidare att flera händelser den sista tiden gjort henne deprimerad. En av dessa var att hennes pojkvän – David i USA sagt att han inte kunde leva tillsammans med henne.
Någonstans inom mig så kändes det som om att hennes rop på hjälp nu tagit ett dramatiskt och abrupt slut
Magnus berättar också för oss att han vid samtal med Hermine att hon talade om sina självmordstankar för honom och att Magnus då sagt ”att man själv väljer när man vill kliva av tåget”. Både jag och min mor chockades över att han sa en sådan sak till en kvinna som har barn.
Hermines traumatiska uppväxt som utgjorde en grund för hennes missbruk sopades under mattan och istället får rådet av Magnus att man ”själv väljer när man vill kliva av tåget”. Till polisen så hävdade Magnus att han frågat Hermine om eventuellt tablettmissbruk, något som enligt honom Hermine förnekade. Detta känns märkligt då Magnus säger sig känt Hermine sedan 14 års ålder.
Han berättade också att Hermine gjorde ett självmordsförsök den 30/12 -92. Han berättade också för polisen när de förhörde honom den 11/1 -93 att hon hade tagit med sömntabletter från USA, men detta misslyckades. Hermine hittade vid det försöket av Anna-Stina som larmade LAC. Hermine fick tas med ambulans till Huddinge sjukhus.
Hon blev då inlagd på infektion på Huddinge sjukhus. Enligt Magnus så kände Anna-Stina läkaren Sven Britton som ordnade att hon blev inskriven på infektion.
I polisens rapport stod bla: ”märke på främre delen av halsen, troligen efter halskedja,: Hudavskrap ev sårskada på bröstet nedanför halsen.”
Polisen fann också ett antal olika tabletter, däribland Rohypnol utställt på Anna-Stina Gentele.
Ja nog förstod jag att Hermine hade problem, men knappast något som uppstått den sista tiden. Jenny och jag sökte få kontakt med Hermine strax innan jul för att överlämna julklappar. Jag ringde till hennes arbete kring mitten av december -92 och fick då höra att hon var hemma och var sjuk. Vi ringde också hem till hennes bostad, men fick inget svar. Till sist så sa jag till Jenny att vi tar och åker förbi mamma och överlämnar julklapparna. Vi ringde på hennes dörr, men ingen öppnade, så föreslog att vi skulle hänga kassen på dörren.
I min kalender jag sparat från 1993 så gjorde jag anteckningar. Högst upp så syns svagt ”rättsmedecin 7292000”. Jag hade begärt ut förundersökningen och även talat med en kvinnlig polis vid namn Annikka Hellqvist då jag blev fundersam över polisrapporten där det stod att 5 plastmuggar med 12 tabletter vardera, totalt 60 tabletter stod på hennes köksbord.
Allt detta fanns i mitt bakhuvud när jag vid Hermines adoptivmor Anna-Stinas död 2005 började fundera kring Hermines död och alltmer började förstå att det inte riktigt stod rätt till utan var en del i en större plan.
I min kalender finns också att läsa ”intresserad av lägenh., förklaringen till denna text är att jag under hösten 1992 hade påbörjat ett köp av en större villafastighet och försäljning av mitt föräldrahem, villa i på Slättgårdsvägen i Mälarhöjden. Dessutom hade jag en lägenhet på Klubbacken som jag då skulle behöva bli av med.
Tanken med köpet av fastigheten på Backebogatan 14 i Mälarhöjden var att ordna ett generationsboende till gagn för Jenny och mina föräldrar. Tryggheten för Jenny skulle gynnas med detta arrangemang.
Tiden efter Hermines bortgång var hektisk då jag dels fick berätta för Jenny att hennes mor avlidit. Jag tog också kontakt med hennes lekis och bad att få besöka dem och för Jennys kamrater berätta att Jennys mor hade dött. Personalen var först tveksam, men när jag förklarade närmare så gick de med på mitt förslag.
Tanken var att ett barn inte ska behöva ta ansvaret och förklara en sådan sak. Samtidigt så gällde det för mig att inte skrämma upp barnen så de skulle tro att samma sak skulle kunna drabba dem.
Det var flera saker som hände efter Hermines död som fått mig att fundera och som jag kommer redovisa i mitt kommande projekt, ”flickan i blått”.
Nu åter till 2005 och min reaktion på vad som hände med Anna-Stinas ägodelar. Hon ringde mig någon gång runt 1998 – 1999 och berättade om att hennes ägodelar förvarades i närheten av Kronobergsparken i samband med att hennes lägenhet skulle hyras ut.
Många av de saker Anna-Stina och Hermine berättade för mig kom jag på allteftersom. Många gånger kunde jag vakna på natten och kom på detaljer som jag fått mig berättat.
Historien fortsätter och fler detaljer och inspelade samtal kommer publiceras framöver. En starkt bidragande orsak till att jag valde att spela in samtal var Marie-Louise Jansson, administrativ chef på Bukowski som vid första kontakten sa en sak och sedan tog tillbaka alltihopa i samband med polisutredningen. Något som jag upplevde med några andra personer också. Efter dessa svek så bestämde jag mig för att spela in telefonsamtal.
Magnus Silfverstolpes redogörelse för boutredningsmannen Christer Magnergård
Det väcker obehag hos mig när jag läser att det ”enligt Magnus förelåg också ett misstroende från Anna-Stina Genteles sida mot Anders Fors vad det gäller ekonomi.” Att boutredningsman Christer Magnergård hade mage att lägga in detta i hans utredning och inte skriva en rad om att Magnus den 18 mars 1993 blir universalarvinge till Anna-Stina i testamentet som då upprättades endast 2 månader efter Hermines död.
Att han dessutom skulle få rätt att omedelbart efter hennes död ha tillträde till hennes bostad. Han blev även utsedd att bli testamentsexekutor.
Att Magnus sen påstår att den i testamentet omtalade förteckningen enligt hans utsago ej blev av är också något som varje sunt tänkande människa borde reagera kraftfullt emot.
En ytterligare detalj som Christer Magnergård kände till var att Magnus övertog bankfacket formlöst december 1993. Att Christer inte reagerade mer och dessutom slarvade omedvetet eller medvetet med att lyssna med Handelsbanken om vilka som hade tecknat bankfacket är häpnadsväckande.
Ytterligare en felaktighet i nedanstående dokument är Magnus påstående att jag hade ensam vårdnad av Jenny. Vi hade juridiskt delad vårdnad fram till Hermines död. I samtal med bla. Magnus vän Tomas Djusberg så fick jag av Tomas höra att jag hade ensam vårdnad och vem som kan ha spridit den lögnen är inte svårt att förstå.
Magnus i egenskap av gudfar till Jenny hade haft alla möjligheter att lugna Anna-Stina genom att delge henne fakta om min vandel, något som är fullt rimligt att göra i egenskap av gudfar för att trygga Jennys tillgångar.
I Sverige går allt att kontrollera genom att våra myndigheter har offentlighetsprincipen. Det låg dock knappast i Magnus intresse.
Även Magnus tal om missbruk är märkligt då man i texten nedan får en känsla av att det var något som nyligen uppkommit. Även att han haft en nära relation med Hermine sedan 1973, dvs från att hon var 13 år och ändå påstår att han inte kände till att hennes missbruksproblematik hade en lång historia.
Hermine berättade för mig i början av 1980 talet att hon som barn vid 4 års ålder fick amfetamin, något som bekräftats av flera personer.
