Natten då hon berättade
Hermine berättade då bla om Storfurstinnan Maria Pavlovna och tsarfamiljen och de föremål som Anna-Stina och Herman köpt efter henne och att dessa föremål förvarades i Skogsinstiutetet.
Jag kände som 19 åring inte till denna byggnad, men fick berättat för mig att det var i Nobelparken invid Djurgårdsbron. Detta unika kröningsalbum var också ett av de föremål som försåldes vårauktionen 2005, tillsammans med de gröna tallrikarna som jag sett vid ett flertal tillfällen.
De 12 gröna tallrikarna stod jag och tittade på första gången när min klasskamrat Tomas sällskapade med Hermine och han gick in till hennes rum medan jag stod och väntade på dem. Jag kanske stod och väntade ca 20 minuter där i hallen och ett av de 2 rummen som gick i fil och gick fram och tillbaka och tittade på väggarna. På just dessa gröna soldattallrikar, där jag bla starkt minns en av dem där 3 män med mössor som nästan såg ut som tillplattade kockmössor som var gråa, men även andra har jag starka minnen av.
Det jag också kommer ihåg från denna stund av väntan var tavlan med skeppet som gick i kvav. Nu talar vi om första gången (1977 -1978) jag var på Eriksbergsgatan hos Hermine och Anna-Stina och det blev många andra besök också, men just från denna första gång är minnet så starkt. Det var dessa föremål som Hermine sedan berättade för mig första gången vi älskade med varandra vill minnas det var hösten 1979. Hermine berättade även för mina föräldrar om att de ”minsann hade guldtallrikar”. Min far blev lite trött på vad han upplevde som skryt över föremål från tsarfamiljen. Diskussionen kom upp när Hermine var på vårt landställe och fick se den servis som min far köpt till mamma (kunglige dansk – musselmalet).
Bukowskis vårauktion 2005
Vid Bukowskis vårauktion 2005 upptäckte jag föremål efter min dotters mormor som några månader tidigare avlidit. Efter en tids resercharbete framkom att föremål för över 60 miljoner hade stulits och sålts via bulvaner. Det som gör historien ytterst obehaglig var att min dotter var endast 6 år när hennes mor avled och detta har samvetslösa personer utnyttjat på ett sätt som står över vad varje normalt funtad människa kan förstå.
Ett av dessa föremål som såldes på Bukowskis var ett par lystrar med koboltblått glas (en form av vägglampetter) – se bild nedan. Bukowskis nämnde på hemsidan att att en av Lystrarna var lagad, men de hade inte noterat att den vänstra lystern hade någon lagning. Det är ett gott betyg till min far och mig så lagade den på ett skickligt sätt.
Anna-Stina nämnde för mig Carl Johan Bernadotte och hans dåvarande hustru Kerstin Wijkmark var med vid köpet av föremålen efter Maria Pavlovna.
Reparation av lystrarna
Anna-Stina och Hermine kom förbi till vår guldsmedsverkstad vi hade i vår villa i Mälarhöjden någon gång 1982 – 1984 med dessa 2 lystrar. Den vänstra i bild hade den mellersta ljushållaren gått av. På den högra lystern ser man en lagning med tenn på den mellersta ljushållaren, se bild nedan med markering A samt B. Även denna önskade Anna-Stina att jag skulle åtgärda. Hon berättade att ett klumpigt hembiträde hade haft sönder den.
Min far, guldsmed Haldor Fors, avrådde då mig från att försöka ge mig på att åtgärda saken. Skälet till detta var att en upphettning skulle kunna äventyra brännförgyllningen.
Tillsammans med min far så resonerade vi hur vi skulle åtgärd skadan. Far hade lång erfarenhet som guldsmed och han sa till mig att vi skulle försöka vrida på delarna då han var säker på att delarna var ihopskruvade. Vi började med att vrida försiktigt på den översta kristall kulan.
Det stämde, den var fastskruvad på en gängad stång. Efter att vi lossat bollen så plockade vi de 4 delarna med de droppformade prismorna. Därefter så lyfte vi försiktigt bort den brännförgyllda delen som satt ovanför det koboltblå glaset. Därefter lyfte vi den koboltblå glasdelen.
Far hade rätt, vi fick på så vis loss alla delar och den mellersta delen med ljushållaren vars gänga brytits av.
Vi bestämde oss för att försöka tennlöda den avbrutna gängan där brottet uppstådd, men den lödningen höll inte. Vid nästa försök bestämde vi oss för att borra med en tandläkarborr i den avbrutna gängans bägge ändar och sätta in ett stift och därefter hårdlöda.
Jag blandade ihop ett eget slaglod och för att inte riskera brännförgyllningen så lindade vi runt blöt lakansväv runt kringliggande delar.
Anna-Stina berättade också i samband med besöket att hennes bror, Olle Högström (född 1916) hade varit VD för Flygsfors glasbruk, han förvärvade senare även Gadderås glasbruk. Han hjälpte sin syster med att låta en glasblåsare tillverka en ny koboltblå del till en av Lystrarna då en hade gått sönder.
Glasvas Coquille
Det är just denna teknik med opakt intensivt koboltblått glas som var Flygsfors specialité. Olle Högström hjälpte sin syster just med att skapa en ersättning av det trasiga glaset i lystern. Opakt glas var en förutsättning för ett lyckat resultat då man inte ville se den gängade stången som höll ihop lystern och att den skulle bli så lik som möjligt orginalet. Vid närmare betraktelse så såg man skillnaden, men endast något man såg på nära håll.
Cad ritningar på ljusarmarna
Nedan ser ni cad skisser på hur jag och min far reparerade den avbrutna gängade staven.
inspelat samtal med Inga Forester
Den 29 januari 2008 ringde jag upp Anna-Stinas gamla arbetskamrat och väninna efter att jag dessförinnan skickat bilder på lampkronor och vägg lystrarna.
Hon var tidigare arbetsledare och flygvärdinna på ABA, (senare namn SAS).
Väninna till Anna-Stina berättar i ett telefonsamtal att Anna-Stina var så besviken över vad hon fick i samband med skilsmässan. Lite märkligt då Herman vid giftemålet 1945 upprättade ett äktenskapsförord som sedan upphävdes efter påtryckning från Anna-Stina. Vid giftemålet 1945 hade Anna-Stina inga tillgångar alls att tillföra boet när de gifte sig. Inga kommer ihåg lampetterna med blått glas (lystrar) och att de var på var sin sida om ett stort skåp. Hon kommer också ihåg lampkronan. Herman ordnade 2 st adoptivbarn till Inga.
Enligt Inga var Anna-Stina snobbig och det var många personer som avskydde henne. Hon ville endast umgås med grevar och personer som hade von framför sitt namn. Anna-Stina hade enligt Inga en livlig fantasi och levde i en drömvärld. Hon tyckte bra om Herman, men hennes man hade svårt för honom och visste inte om han var fågel eller fisk.
Jag spelar endast upp delar av samtalet.
Samtal med Marianne Bernadotte
Den 19 september 2007 ringer jag upp Marianne Bernadotte. Hon var gift med Sigvard Bernadotte fram till hans död 4 februari 2002. Marianne var väldigt trevlig att tala med och skälet till att jag ringde upp henne var att Anna-Stina nämnde för mig Carl Johan Bernadotte och hans dåvarande hustru Kerstin Wijkmark var med vid köpet av föremålen efter Maria Pavlovna. I samtalet så bekräftar Marianne att hennes svåger hade ryskt porslin.