Den sista färden

 

Det som utspelade sig kring årsskiftet 1992–1993 var inte bara en familjetragedi, utan ett kallt och metodiskt händelseförlopp som lämnade även erfarna bedömare förstämda. För Magnus handlade det om en hektisk tid; en kamp för att säkra kontrollen över dödsboet och därmed sin egen framtida position. Men ju mer detaljerna kring Hermines sista dagar kom i dagen, desto mer makaber framstod bilden.

Allt tog sin början den 30 december 1992. Efter ett förtvivlat självmordsförsök fördes Hermine till Huddinge sjukhus. Men istället för den psykiatriska specialistvård som situationen krävde, hamnade hon på infektionsavdelningen.

Detta märkliga arrangemang möjliggjordes genom Anna-Stinas personliga bekantskap med läkaren Sven Britton. Genom att utnyttja denna kontakt skapades en skyddad zon, en plats där Hermine hölls avskärmad från omvärlden under de kritiska dygnen kring nyåret.

Tisdagen den 5 januari 1993, den första vardagen efter helgerna, hämtade Anna-Stinas mor ut Hermine från sjukhuset. Resan hem till bostaden på Wennerbergsgatan gick inte raka vägen. Med färdtjänst styrdes färden istället mot Handelsbanken.

 

Kurt Ericsson, en pensionerad polis med decennier av erfarenhet, lyckades senare pussla ihop förloppet genom samtal med sjukhuspersonal och banktjänstemän. Han fick veta att en äldre, gråhårig dam – Anna-Stina – ledsagat den sköra Hermine in på banken. Det var där, i det korta glappet mellan sjukhussängen och hemmet, som ett handskrivet testamente upprättades.

Detta testamente blev dock kortvarigt. Det ogiltigförklarades senare eftersom vittnena erkände att de inte ens förstått att det var ett testamente de skrev under. Men maskineriet stannade inte där. Som genom ett trollslag presenterades ett annat dokument: ett testamente från sommaren 1978, upprättat bara några månader efter att Hermine fyllt 18 år. Redan då, som nyss myndig, hade hon gjorts till ett redskap för Anna-Stinas framtida ekonomiska trygghet.

 

 

I kulisserna verkade advokat Carl-Henning Möllerström, som höll i bouppteckningen enligt Hermines nedtecknade önskemål. Han och Magnus arbetade i tät symbios. För Magnus var det av yttersta vikt att Anna-Stina utsågs till universalarvinge. Det var den enda vägen att helt stänga oss ute från Hermines liv – hennes anteckningar, personliga brev och bankfacksnycklar.

Den 17 mars 1993 gjorde jag ett sista försök att nå fram till någon form av mänsklig anständighet. Jag faxade advokat Möllerström och erbjöd mig att ekonomiskt kompensera Anna-Stina mot att vi fick behålla bohaget – de vardagliga tingen, tallrikarna och breven från det hem som Jenny delat med Hermine. Jag erbjöd mig även att stå för alla flyttkostnader. Svaret blev tystnad.

Istället tilläts Anna-Stina bo kvar i Hermines lägenhet under flera månader. Där, bakom stängda dörrar, kunde hon och Magnus i lugn och ro sortera bland resterna av ett liv. De valde vad som skulle sparas och vad som skulle kastas, medan vi tvingades se på när Hermines historia raderades och omvandlades till materiella tillgångar.

Det var en process präglad av en egoism så total att även en livserfaren polis som Kurt Ericsson konstaterade att han aldrig varit med om något liknande.