Middag fars dag på Slättgårdsvägen

Det var fars dag på Slättgårdsvägen och jag hade bjudit hem Hermine på middag. Hon hade nyligen kommit hem från sin tid i USA.

Att hon faktiskt hade mellanlandat på Island fick jag veta först långt senare, när jag fann ett vykort daterat den 24/10-92 i röran efter hennes mors död – en tid då Magnus hade total kontroll över dödsboet efter Hermine och Anna-Stina.

Men den här kvällen var fokus på soppan. Hermine hade gjort en omfattande tandreglering och kunde knappt öppna munnen, så menyn var anpassad därefter. Jag hade dukat så att hon och Jenny satt tillsammans på den fasta bänken i matrummet, med Jennys klasskamrat Elin som sällskap.

Från min plats närmast köket såg jag deras kära återseende. Hermine berättade för oss om vildmarkslivet i Klippiga bergen och om besöket hos barndomsvännen David Schimmelpfennig.

Efter middagen, när Elin gått, satt vi tre kvar framför den öppna spisen och grillade äpplen. Vid åttatiden gick vi gemensamt upp och nattade Jenny med en godnattsaga. När Hermine kom ner igen satte vi oss på golvet framför brasan. Vi talade om allt – det svåra och det fina – med en ärlighet som kändes sällsynt.

Det var då hon frågade om faderskapsprovets syfte; om det var för att straffa henne. Jag svarade att det var för min egen sinnesros skull, för att inte bli tokig av alla obesvarade frågor som jag bar på. Jag kände hur vi var nära att falla i varandras armar igen, men jag tvingades lägga band på mig själv. Jag visste att tiden inte var rätt.

Vid midnatt tittade vi till Jenny en sista gång. ’Jag vet att hon har det bra hos dig och Marta’, sa Hermine mjukt. Jag körde henne till Mälarhöjdens tunnelbana.

När hon skulle gå klev jag ur bilen och gav henne en kram. Vi såg varandra i ögonen i några sekunder – ett avsked som kändes speciellt redan då, men som efter beskedet om hennes död har etsats sig fast i mitt minne.

David Schimmelpfennig

Efter Hermines död så fick jag kontakt med David. Han berättade att Hermine hade problem och att han inte kunde leva ihop med henne. Han berättade också att det utspelade sig något speciellt när hon skulle lämna USA. Vid incheckning av hennes bagage så scannades som brukligt är hennes väskor.

David hade även ställt upp hennes handbagage och Hermine fick uppfattningen att David gjorde detta för att förstöra filmen i hennes kamera och på så vis förstöra bilderna från deras tid tillsammans.

David försäkrade för mig att han inte hade en tanke på detta. Analog film kan skadas vid scanning, men vid den äldre typen av scanning som skedde på den tiden var risken mindre.