Kontroll till varje pris

Trots att jag omedelbart efter Hermines död kontaktat polisen med en begäran om att spärra av lägenheten för att förhindra att föremål försvann, var de juridiska krafterna starkare. När testamentet från 1978 väl hade godkänts, låstes dörren till Hermines förflutna för oss. Magnus och Anna-Stina hade nu full kontroll.

Den 17 mars 1993, klockan 17.10, skickade jag ett fax till advokat Möllerström. Det var ett brev fyllt av kommentarer kring det så kallade ”testamente nr 3”, men det var framför allt en vädjan för Jennys räkning: att inget av bohaget fick försvinna. Jag ville försäkra mig om att hennes mors historia inte gick förlorad. Men Anna-Stina valde att bo kvar i lägenheten under en tid, och som universalarvinge var hon oantastlig.

Brevet till Anna-Stina

Sanningen om vad som faktiskt hände med Hermines personliga tillhörigheter uppdagades först nästan ett decennium senare. Under ett telefonsamtal den 11 februari 2002 berättade en åldrad Anna-Stina att allt bohag skänkts bort till Emmaus. Chocken var total. Med tiden har jag börjat misstänka att Anna-Stina själv kanske aldrig informerades om mitt fax och vår önskan; att det i själva verket var Magnus som i det tysta kontaktade Emmaus och tömde hemmet på dess innehåll och minnen.

Bankfacket och de blekta minnena

Mysteriet kring Hermines tillgångar sträckte sig dock längre än till möbler och husgeråd. Hermine hade vid flera tillfällen under vår tid tillsammans sagt: ”Mamma säger att det första jag ska göra när hon dör är att gå ner till bankfacket.” Det var en uppmaning som bar på en outtalad tyngd.

I augusti 2007 bjöd vi hem Anne Lindblad Silfverswärd, en gammal skolkamrat till Hermine, för att försöka få svar. Samtalet, som jag spelade in, blev märkligt. Vi konfronterade henne med uppgiften om att en nyckel till ett bankfack på Karlavägen formlöst skrivits över på Magnus i december 1993. Anne hävdade att hon inte förstod varför hon ens fått nyckeln.

Hennes trovärdighet krackelerade ytterligare när vi talade om föremål jag känt igen från en auktion på Bukowskis 2005. Trots att Anne funnits med i Hermines liv sedan de gick i samma klass i Franska skolan  i slutet av 1960-talet – det finns till och med bilder på henne hos Hermine – hävdade hon att hon inte kände igen någonting. Samtidigt kunde hon i detalj redogöra för de möblerna som fanns med i bouppteckningen och som hade ett mindre värde.

De Ryska antikviteterna som hade plockats undan i samband med uthyrningen av lägenheten hade hon inget minne av. Det var som om hon valt ut vad hon skulle minnas och vad som skulle förbli dolt.

Varför kontrollerade aldrig advokat Möllerström om Hermine tecknade något bankfack mer noggrant? Anna-Stina visste, och Magnus visste sannolikt också. Nyckeln som bytte händer i tysthet förblev en symbol för allt det som undanhölls Jenny – en dotters rätt till sin mors sanning.