Tillbakablick
1980 – 1983
Från dessa år har jag fragment och minnesbilder av saker Hermine berättade för mig. Vid ett tillfälle berättade hon att efter Herrmans död så efterlämnade han en garderob full med mediciner, något som jag då inte tänkte närmare på. Hon nämnde också att hon som barn fann kanyler i fotöljen efter sin far.
Nu när jag som ”deltidspensionär” har tid att gå igenom material så har jag funnit flera brev från 1980 talet där det omnämns olika narkotikaklassade preparat. I detta brev skrivet av Hermine till Anna-Stina från början av 1980 talet så nämner hon ett preparat vid namn Pentymal. Flera av dessa brev är märkliga då de ifall de postats måste kommit fram någon dag senare när brevets innehåll blivit inaktuellt.
I brevet nedan står det att klockan är 1/2 2 och vi måste utgå från att det var på natten. Varför skriver hon detta brev och ber Anna-Stina ringa först efter 10.00?

Om man söker på internet så kan man läsa att detta preparat är narkotikaklassat och upphörde att säljas i början av 1980 talet. Min slutsats är därför att den av Hermine omtalade garderoben med mediciner som Herrman efterlämnade i lägenheten på Karlavägen 30 nyttjades inte bara av Anna-Stina utan även av Hermine. Anna-Stina och Hermine var väl medvetna om varandras nyttjande av olika narkotikaklassade preparat.

Båtsemester till Gotland sommaren 1983
Någon vecka in i juli frågade jag Hermine om hon ville följa med på båtsemester med min fars för och akterruffade mahognybåt, samma båt som hon hade åkte med några gånger tidigare. Hon tackade ja och vi startade på vårt landställe i Stallarholmen och åker ner mot Södertälje där vi slussar och sen vidare ner efter kusten till Harstena. Jag hade besökt Harstena tidigare och valde då återigen att lägga mig på Tures Udde där det ofta var gitarrspel, grillning och bastubad.
Vi utgick sedan från skären utanför Harstena och stävar sedan de ca 60 dt vidare över till Gotland. Resan över tog nog ca 8 timmar.
Efter att ha lagt till i Visby hamn går på en finare restaurang och äter 3 rätters middag. Efter ca knappt en vecka åker vi vidare och passerar Stora och Lilla Karlsö. Hermine berättar att hon är delägare i Stora Karlsö, men aldrig besökt ön. Vi ser ön i fjärran och stävar vidare mot Västervik och sen in mot Gamleby.
Mellan Västervik och Gamleby börjar motorn gå dåligt och jag slog av tändningen, tittade på oljestickan att det var vatten i oljan. Vi lyckades ta oss in till Gamleby och la till båten. Jag demonterade sedan topplocket på motorn, en B18 av 1962 års modell. Motorn hade under alla år varit sjövattenskyld, vilket leder till rostangrepp vilket tär på motorns kylkanaler. Efter att jag lossat topplocket kunde jag snabbt konstatera att topplockets kylkanaler hade rostat så att kylvatten gick ner i motorn och blandade sig med oljan.
Jag gick upp till korvkiosen i Gamleby som var samlingsplats för den tidens ungdomar. Ställde högt frågan om någon kände till nån som kunde ha en B18 topp till salu. En i folkmängden svarade: ”Gurra har nog en till salu”. Jag fick telefonnumret till Gurra och gick till en telefonkiosk. Gurra svarade och jag presenterade mig och sa att jag hört att han eventuellt hade en B18 topp. Han svarade att det hade han och jag frågade vad han ville ha för den. ”Jag vill ha 300,-, men den du får lossa den själv då den sitter på en gammal Amazon som jag har”, jag ska nämligen göra mig ordning för att gå på Carolas konsert i Gamleby folkpark (publikrekord den 29/7 -83).
Jag fick modifiera topplocket för det skiljer sig något åt mellan marinversionen och bilversionen. Efter en hel dags arbete fick jag ihop det hela och Hermine satt på en av bänkarna i sittbrunnen och iakttog mitt frenetiska arbete att fixa motorn. Jag ställde även ventilerna och sen provstartade jag motorn och allt fungerade perfekt.
Dagen efter så trailades båten från Gamleby viken ca 4 mil upp till Hycklinge, ett litet samhälle i Kinda kanals södraste del. Vi fortsatten sen att slussa nedför tills vi kom fram till Linköping där jag vill minnas att Hermine mönstrade av och tog tåget till Stockholm. Själv fortsatte jag vidare ut till Roxen där jag anslöt till Göta kanal och sen vidare ut till Östersjön via Söderköping.
Under resans gång så blev jag allt mer fundersam över Hermines mående och hur det stod till med tabletter och alkohol. När jag frågade henne om detta så sa hon ofta att det berodde på allergi medicinen som gjorde henne trött. Efter några månaders sällskap så vill jag minnas att vi åter skildes åt.
1984
Jag åker hem till Hermine och hon öppnar dörren med en svart lapp för ögat. Jag frågar henne vad som hänt och får till svar: ”mamma håller på att bli blind så jag provar hur det är”. Ja Hermine och Anna-Stina var verkligen i en märklig symbios. Sommaren 1984 märker jag en påtaglig förändring i Hermines mående. Det är speciella händelser i massmedia som hon reagerar starkt på och som väcker gamla minnen. Något som jag då tyvärr inte förstod vidden av. Återkommer om detta i ”Flickan i blått”.
1985
Det jag bestämt minns var att jag blev inbjuden till Hermines 25 års kalas hemma hos Anna-Stina på Eriksbergsgatan 34 den 1 februari 1985. Jag var en av de få jämnåriga med Hermine då majoriteten av gästerna var jämnåriga med Anna-Stina. Pirjo Olander var på kalaset och fotograferade friskt. Efter kalaset så sa jag till Hermine att jag tyckte det var en märklig samling av gäster, kändes som de var från en svunnen tid. En av de få som var i vår ålder var Anders Grönroos. Han hade en benvit kavaj som möjligen var i linne då jag reagerade över att den var ganska skrynklig.
Hermine och jag träffades varje vecka efter hennes födelsekalas och jag sov oftast över. Hon hade för vana att bjuda på frukost med Philadelphia cream cheese som pålägg och lite krasse.
En annan favorit var spenatsoppa.
Åre fjällsemester med kompisar
Den 25 april 1985 så åkte jag upp med några vänner till Åre och slog Hermine en signal. I samtalet så framgick det att hon inte kom ihåg ett tidigare samtal vi hade haft. Hon sa då att det är lite pinsamt för det var samtal med andra personer hon också hade glömt och att anledningen till det var att hon hade slagit huvudet i en skåpslucka. Jag tyckte det var lite konstigt, men tänkte sen inte mycket mer på det.
Maj 1985
Enligt gamla anteckningar i min kalender från1985 så följer Hermine med ut till vårt landställe den 4 maj. Min kusin Bengt och hans hustru Barbro var på middag hos mina föräldrar på Rundstorp. Min kusin var närmare 20 år äldre än mig han och hans fru umgicks med mina föräldrar.
Vi åt middag tillsammans och det dracks en hel del. Troligtvis så serverade min mor hennes specialitet som var cour de fileat. Min far hade druckit några glas för mycket och retade sig lite på Hermine och gick verbalt till attack mot henne. Jag tror att min fars livserfarenhet gjorde att han reagerade över min relation till Hermine då han kände att allt inte stod rätt till med henne.

Ja Hermine hade onekligen trauman och en adoptivmor som tillhörde en grupp ”Östermalms människor” min far hade lite svårt för. Min far var en selfmade man som hade startat med två tomma händer och byggt upp en mindre förmögenhet tillsammans med min mor genom hårt arbete och ett stort driv.
På Rundstorp hade jag en charmig stuga som vi kallade gästhuset, en röd stuga i lite tyrolerstil med en härlig balkong med vy över Mälaren. Hermine och jag drog oss tillbaka på kvällen och jag tror det var denna helg, våren 1985 Jenny blev till.
På vägen hem från Stallarholmen åkte vi i min vita Valiant v200 från 1960 som var i utställningsskick. Stereon var på och vi spelade Misa Criolla jag spelade den så många gånger att Hermine sa till mig att byta till någon annan musik.
I början på juni -85 åkte Hermine och jag samt några vänner till mig på Bruce Springsteen konsert på Ullevi i Göteborg. Vi åkte med en Audi 100 cc och jag minns att vi talade om vad barnet skulle heta.
3 rums lägenheten Lilla Essingen
Hermine ringde mig om en 3 rums lägenhet på Luxbacken i samma fastighet som hennes 1a på 37 kvm. Denna 3 rummare var vill jag minnas på 67 kvm. De begärde 675.000,- för den.
Vid samma tillfälle så fick jag av Irene Lindstrand som sålde smycken till mig veta att fastigheten på Bellmanskällevägen 6B i Mälarhöjden där hon hyrde sitt kontor var till salu för 650.000,-.
I fastigheten fanns 2 lägenheter på ca 110 kvm vardera samt en källare som hyrdes ut till kontor. Jag sa till Hermine, vi köper den tillsammans och gifter oss med äktenskapsförord så vi äger halva huset var. Om vi inte står ut med varandra så kan vi ha en varsin lägenhet. Med facit i hand kanske inte det mest romantiska sättet att fria, men lösningsorienterat.
Hermine var nog inte den som låg bakom detta med en större lägenhet utan min uppfattning är att det var Anna-Stina som ville att jag skulle ordna det för Hermine och vid en separation så skulle självfallet Hermine få sitta kvar i lägenheten. Anna-Stina hade ju vid ett tillfälle när vi var ute på Vettershaga sagt till mig: ”gör Hermine till miljonär”. Jag tog upp detta med Hermine hösten 1985 i ett telefonsamtal, ett samtal som jag spelade in. Hermine sa: ”det får stå för mamma”.
Min far sa att istället för att köpa fastigheten på Bellmanskällevägen 6B så är det väl bättre att du löser ut din syster ur villafastigheten på Slättgårdsvägen. Jag följde fars råd och löste ut min syster som behövde pengar till huset hennes dåvarande sambo och hon avsåg att bygga på den västra delen av fastigheten Rundstorp 2:1.
Jag var dock fortfarande behov av en lägenhet då villan på Slättgårdsvägen inte lämpade sig för generationsboende. I samband med Mälarhöjdens dag sensommaren 1985 så träffar jag en skolkamrat vid namn Olle Eriksson. Jag berättade om mitt beskymmer med att hitta en lägenhet. Han sa, det kan nog ordna sig. Min far äger fastigheter på Klubbacken och en av lägenheterna som min syster har kan du eventuellt få överta.
Jag ringde Hermine och sa att jag har eventuellt en jätttefin lägenhet på gång. En tre rums lägenhet på 70 kvm med öppen spis och en fantastisk utsikt över Mälaren. Jag sa att jag skulle gå ut med Olle och ta några öl och förklarade för henne att han var sällskapssjuk och för att få möjlighet att överta lägenheten så var det klokt att ställa upp på hans önskan. Hermine sa: ”om du känner för att träffa en tjej så gör det”. Jag förklarade för henne att enda skälet till att jag följer med honom var för att fixa en lägenhet.
Anna-Stinas besök i Mälarhöjden 3 juli 1985
Hermine talade ofta om att Anna-Stina snart skulle dö och problemet med att hon inte skulle ha råd att ärva Vettershaga pga av de då rådande arvskattereglerna. Det mesta i Anna-Stina och Hermines värld blåstes upp till stora problem. I vår familj var det helt motsatt, vi har alltid varit lösningsorienterade. I samband med den tilltagande oron för en samhällsutvecklingen alltmer åt ett socialistiskt håll med tal och löntagarfonder samt ingrepp i ägande så valde mina föräldrar redan 1980, när jag endast var 22 år och min syster 24 att gåva deras två fastigheter. Den som hjälpte oss med detta var Kurt Eriksson, pappas gode vän och fd polis.
Han visste hur man skulle göra för att minska gåvoskatten. Jag förklarade för Hermine att det mesta går att lösa och att Kurt kan förklara till Anna-Stina hur man kan göra, allt inom gällande lagstiftning. Anna-Stina kom till mitt föräldrahem och Kurt förklarade hur hon kunde skifta sin fastighet till Hermine och samtidigt minimera gåvoskatten, men inget skedde sen. Hon fick vill jag minnas också råd om hur hon skulle redovisa en aktieförsäljning.

Nu i efterhand tror jag att Anna-Stina hade trott att vår familj skulle bidraga till att göra Hermine till miljonär, något Anna-Stina hade sagt ute på deras landställe på Vettershaga i samband med en middag och efter några glas vin.
I vår familj så är en förening i form av äktenskap ett projekt som man driver tillsammans. I Anna-Stina äktenskap med Herrman byggde inte på en gemensam strävan utan bråk, missbruk och skilsmässa, något som tyvärr fördes över på Hermine.
Båtsemester
Varje sommar tillbringade ute i skärgården med min fars båt. Enligt mina gamla anteckningar så åkte jag ut den 5 juli 1985 och var ute fram till den 17 juli. Hermine följde med på flera skärgårdsturer med mig och jag vill minnas att hon även var med ut denna sommaren.
Vettershaga slutet av juli 1985
Jag och Hermine samt hennes väninna Lisa Trei ut till Vettershaga. Anna-Stina är på plats och vi äter middag tillsammans. Jag imponeras av Lisas intellektuella skärpa. Vi sitter och talar i timmar om allt möjligt och timmarna rusar iväg. Anna-Stina hade tilldelat mig ”rättarstugan”, en liten gäststuga där enbart jag skulle sova.
Tyckte det var lite konstigt, men opponerade mig inte. Innan jag gick iväg så sa jag god natt och kramade om Lisa, som till min förvåning kysste mig. Jag har funderat lite över detta vad tanken var eller om det endast var något som händer när man druckit lite vin. För mig var detta dock något jag inte råkat ut för förut och absolut inte samtidigt som min flickvän var med.
Under sommaren 1985 så skulle Hermine och jag besöka mina vänner som hade Restaurangen Sjöcafeet vid Djurgårdsbron. Precis när vi kom fram så ville Hermine hem. Jag blev lite sur och körde hem henne där jag lämnade av henne. Ångrade mig när jag närmade mig Mälarhöjden och åkte tillbaka till henne. Förståelsen för hennes extra ambivalenta humör kanske jag inte hade då.
En tid senare så sa Hermine att hon önskade att jag skrev på att jag var far till det väntade barnet. Jag har alltid haft en god relation med mina föräldrar så jag frågade dem om det är det normala. Bägge mina föräldrar sa att det skriver man på när barnet är fött. Jag sa det till Hermine och hon sa att ja så kan man göra, men jag vill att du gör det nu.
Jag frågade varför och hon sa då att jag vill ha det gjort i fall något händer dig. Jag sa då till henne att om du är orolig för det så kan jag teckna en livförsäkring, något som jag sen gjorde på, vill minnas 2 eller möjligen 3 miljoner med det ofödda barnet som förmånstagare. Reaktionen från Hermine var att om jag inte skulle skriva på så skulle jag inte ha något med barnet att göra. Jag tror att det var Anna-Stina som låg bakom detta krav.
Efter samtalen kring detta så distanserade sig Hermine och vår kontakt blev mer sporadisk och oftast via telefon. Vid ett tillfälle så tog jag upp detta med Hermines rökning och att hon kanske skulle försöka sluta under graviditeten. Hermine sa då till mig att ”Anders, jag har sett barn till kvinnor som rökt under graviditeten och de är så små och söta”. Det chockade mig och sen så gick samtalet vidare om hur vi skulle göra när barnet var fött. Hermine tyckte vi kunde ha barnet halva tiden var. Allt kändes helt galet för mig.
Någon gång augusti/september 1985 så skall det göras ett ultraljud på Hermine. Jag följer med, men även Anna-Stina följer med och hon ställer sig framför mig för att titta på skärmen.
Jag hade ett samtal med Anna-Stina som finns inspelat där hon sa att jag var en stubbe som inte gick att tala med, något det ligger en viss sanning i, jag är extremt envis Ja sannerligen hade hon och jag olika syn på livet. Jag såg och har alltid tyckt om utmaningar och sökt finna vägar att uppnå mina mål. Min känsla var att Anna-Stina gärna vältrade sig i bekymmer något hon också förde över på Hermine.
Vid ett tillfälle när jag försökte nå Hermine via telefon och hon inte svarade så tog jag bilen till Luxgatan 11 på Lilla Essingen där Hermine bodde. Jag gick upp och ringde på dörren och fick ingen reaktion. Jag öppnade brevinkastet och tittade in och såg systemkassar stående innanför dörren.
Jag kände att jag själv höll på att balansera på gränsen att bli tokig, var jag galen eller var Hermine galen, eller var det som Hermine ofta sa: ”vi talar inte samma språk”.
Jag började spela in samtalen, analyserade dem och funderade över hur det stod till med Hermine och hur hennes tankar gick. Jag har än idag kvar dessa inspelningar.
Sommaren 1989
Hermine och jag hade en alltmer förbättrad kommunikation och jag föreslog då att vi alla tre, Hermine, Jenny och jag skulle åka på bilsemester, vilket sen skedde sommaren 1989. Jag hade en vinröd metallic Saab 900 turbo 16v med härlig sandfärgad tjock plyschklädsel. Redan första resdagen så sa Hermine att hon hade problem med värk i axeln och därför fick äta Citodon.


Vi åkte först till Kolmården och gick på djurparken, åt middag och övernattade där, sen for vi sakta vidare efter ostkusten ner till Stegeborg där vi övernattade i bilen. Saab 900 är en halvkombi så jag hade placerat en madrass som gav oss god komfort.
Dagen efter åkte vid vidare på vackra småvägar efter kusten och målet var Bornholm. Innan dess så stannade vi en natt i en liten stuga som vi hyrde vid havet i Karlskrona. Vi gick på restaurang där både Hermine och jag tog ett glas vin och sen så övernattade vi i stugan och Hermine och jag hamnade i sängen tillsammans.
Vi kom sen ner till Simrishamn där vi körde ombord på den lilla bilfärjan. Än idag har Jenny minnen från att vi åkte en färja som luktade fisk och det gjorde den verkligen. Vi åkte sakta runt hela Bornholm med fönstren nere och for sakta genom det skiftande, bitvis dramatiska landskapet Bornholm har att erbjuda. Det var härliga dagar och kändes fint att Jenny, Hermine och jag kunde uppleva detta tillsammans.
Hösten 1989
Hermine och jag hade en bättre kontakt efter vår bilsemester till Bornholm. Jag föreslog att Hermine skulle få se min lägehet på Klubbacken 25 och att jag samtidigt kunde bjuda henne på lunch. Ja erbjöd mig att hämta henne. En god vän, Olle Eriksson, samma Olle som hjälpt mig med lägenheten på Klubbacken, erbjöd sig att att fixa lunchen medan jag åkte och hämtade Hermine. Olle som är väldigt duktig på matlagning förberedde först toast skagen och som varmrätt: Coeur de filet provençale. Det enda jag behövde göra var att ställa in oxfilén späckad med vitlöksklyftor i ugnen tillsammans med provencale potatisen.
Adventskonserten i Mälarhöjdens kyrka 1989
Några månader senare föreslog jag att Hermine tillsammans med Jenny skulle gå på adventskonserten i Mälarhöjdens kyrka. Jag var med i kyrkokören och lämnade av Hermine och Jenny i min lägenhet på Klubbacken. Jag skulle repetera innan konserten och efter vår repetition så åkte jag upp till lägenheten för att hämta dem så de kunde se konserten.
Jag knackade på dörren, men fick ingen reaktion. Jenny kom fram till dörren och jag förstod att det hade hänt något med Hermine. Jag kunde inte öppna dörren då jag hade lämnat kvar nycklarna i lägenheten. Kände att jag snabbt måste komma in och fick då idén av att ta av mig skosnöret. Jag sa till Jenny att hon skulle ta nycklarna som låg på bordet i hallen och knyta fast nycklarna i snöret som jag sänkte ner genom brevlådan.
Jenny var då bara 3 år och ca 10 månader, men redan då visade hon på att klara ut det mesta. Nycklarna fäste hon och jag fick ut dessa genom brevlådan och öppnade dörren. Hermine var knappt kontaktbar och jag chockades över på hur kort tid och hade försvunnit in i dimman.
Våren 1990
Ett telefonsamtal från Anna-Stina Gentele bryter tystnaden. En granne har funnit fyraåriga Jenny övergiven utanför en låst lägenhetsdörr på Wennerbergsgatan. Det är kulmen på en serie händelser där Hermine förlorat sig själv i ett missbruk av alkohol och tabletter.
Trots den svåra situationen känner jag en uppriktig tacksamhet över att Anna-Stina är så ansvarsfull att hon kontaktar mig direkt. Jag åker skyndsamt till platsen, men möts av tystnad bakom dörren trots mina hårda bultningar.

Räddningen blir grannen vägg i vägg – en man nära de 90, vars hem är ett museum över ett liv i Kenya som granne med Karen Blixen. Kontrasten är absurd: hans stillsamma berättelser om Afrika mot den desperation som utspelar sig på andra sidan väggen.
Jag kliver över skyddsräcket mellan de två spegelvända takterasserna högst upp i huset. Inne i lägenheten finner jag Hermine medvetslös. I köket blottläggs sanningen: ett hörnskåp fyllt av läkemedelsburkar. På en stor burk Rohypnol läser jag receptet: Anna-Stina Gentele, 200613-xxxx.
Jag väcker Hermine med kallt vatten och tar Jenny med mig till Mälarhöjden. Samma dag markerar jag gränsen. Jag kontaktar Anna-Stina och tackar henne för att hon ringde, men klargör med bestämd röst att jag aldrig mer vill se receptbelagda mediciner utskrivna på henne i Hermines hem. Jag skriver även till Socialstyrelsen för att stoppa det illegala flödet av narkotikaklassade preparat som lämnas vidare på detta sätt.
De juridiska ramarna
Trots senare rykten om motsatsen, säkrar jag den juridiska ordningen. Den 11 maj 1989 anmäler jag gemensam vårdnad, vilket Hermine tillstyrker. Jag önskar samtidigt att Jenny ska bära mellannamnet Fors före efternamnet Gentele. Den 26 oktober skriver jag till Hermine om Jennys ändrade folkbokföringsadress. Vi behåller gemensam vårdnad fram till hennes död.
Vändpunkten: 1991
Försommaren 1991 söker Hermine kontakt. Hon hävdar att hon nu ska komma tillrätta med sitt alkoholberoende genom AA. Jag frågar då henne om hennes tablettproblematik men hon förnekar alltjämt tablettmissbruket. Hon säger sig dock ha haft ett alkoholmissbruk sedan 16 års ålder. När hon påstår att de enda tabletter hon äter är C-vitamin, drar jag en definitiv gräns.
– Då har jag inget mer att tala med dig om, svarar jag.
I det ögonblicket inser jag att dialogen med Hermine är lönlös. Jag väljer istället att lägga all min kraft och fokus på vårt gemensamma barn, Jenny. En tid efter detta kontaktar Magnus Silfverstolpe mig. Han erbjuder sig att han och hans hustru Patricia ska fungera som kontaktpersoner och närvara när Hermine träffar Jenny.
Jag hade väntat på att någon skulle höra av sig för att hjälpa Hermine att få ordning på sitt liv, snarare än att sopa problemen under mattan som man tidigare gjort. Jag accepterar hans erbjudande – och begår därmed ett av mitt livs största misstag.
Genom att låta Magnus och Patricia agera brygga, ger jag honom en enorm makt över Hermines liv. Han blir ett filter som gör att hon aldrig mer behöver kontakta mig direkt. Under en sommarresa på Göta kanal 1991 där min far då 75 år och Jenny och jag är på väg hela sträckan ner till Göteborg.
Vi stannar till i gästhamnen i Söderköping; Jenny följer med dem till deras sommarställe vid Norsholm. Det som ser ut som en familjeidyll är i själva verket grundstenen i Magnus nya plattform. Han riggar scenen och skapar det inflytande som långt senare, efter Hermines och Anna-Stinas död, möjliggör plundringen av de ryska kejserliga antikviteterna.

1992 – försäljningen av Vettershaga
Vid försäljningen av Vettershaga så var köparen Wilbert Tatum, se wikipedia. Men Anna-Stina ändrade sig i sista stund när hon förstod att han var färgad. För Anna-Stina var det viktigt att personer var kända, adliga eller kungliga. Den först preferensen stämde, Wilbert Tatum var känd, men sen blev det lite fel och affären backades.
I brevet nedan som Anna-Stina skickade till Hermine i USA den 3 oktober 1992 finns han omnämnd.
En annan detalj är att Anna-Stina skriver följande: ”Jag har köpt 3 olika sorters Champagne, Storfurstinnan tycks leva fortfarande.”
I Anna-Stinas värld av drömmar så ville hon nog ikläda sig rollen av att vara Storfurstinnan, dels genom att hon hade en mängd föremål efter henne och sen hennes tid med prins Bertil och tiden på slottet.
