Efterspelet efter Hermines död

 

Anna-Stina hade i samband med Hermines död överlåtit alla kontakter med oss, boutredningsman samt arrangemang och begravningsbyrån till Magnus Silfverstolpe.

Nu gick allt snabbt, på tisdagen den 13/1 1993 blir jag blir kontaktad av kyrkoherde David Holm (Engelbrekts församling, en kyrkoherde som Magnus kände) som förklarade att Anna-Stina (Hermines mor) ej önskade att jag skulle närvara vid begravningen.

Jag blir upprörd och frågar hur Jenny skall kunna ta avsked av sin mamma och han säger att Anna-Stinas önskemål är att Jenny då går med mormor.

Lika upprörd försöker jag förklara att Jenny inte har någon riktigt nära kontakt med sin mormor och att det är uteslutet att jag låter henne bära denna börda själv i en kyrka med en massa okända människor.

Jag känner inom mig en avsky för hur en kyrkans man kan vara så fullständigt likgiltig mot mina önskemål och Jennys möjlighet att få delta på ett värdigt och tryggt sätt. Gravsättningen skulle ske endast några dagar fram – lördagen den 17/1 så jag kände en desperat jakt efter någon lösning på detta.

Jag ringde Werners begravningsbyrå och möttes där av samma ovilja till att finna någon lösning, då det plötsligt slog mig att jag skulle slå min gode vän Per Nordqvist en signal då jag visste att han arbetat på en begravningsbyrå.

Per sa när han fick höra att det var Werners begravningsbyrå på Östermalm som skulle hålla i begravningen i Djurgårdskyrkan – ”ha den snobbbyrån!”

Per gav mig rådet att lyssna med vem som svarar för begravningskostnaderna och om det visar sig att det är dödsboet så ska du Anders be om en separat visning av Hermine.

Jag uppskattade Pers råd och ringde Werners begravningsbyrå där jag som förväntat fick beskedet att begravningen skall bekostas av dödsboet.

Jag förklarade då med bestämd stämma att Jenny är dotter till Hermine och dödsbodelägare och att jag i egenskap av Jennys förmyndare kräver att Ni ordnar en separat visning.

Efter detta samtal så ringer sedan begravningsbyrån upp mig och säger att Anna-Stina accepterar att jag närvarar vid begravningen. Jag förklarar då för dem att det blir inte aktuellt att jag utsätter Jenny för en spänd stämning – utan att vi kräver att få en separat visning.

Senare på tisdagseftermiddagen eller möjligen på onsdag förmiddag så får vi besked om att en separat visning torsdag den 15/1, vill minnas att det var vid 14.00 tiden och att den ordnas för oss ute på Karolinska i deras gravsättningsrum.

Jag hade också ett ytterligare problem att på kort tid finna en präst som kunde närvara. Jag ringde till St Görans församling och blev hänvisad till Asta Gardell Sjöström. Jag fick numret till henne och ringde upp – jag berättade om vad som skett och jag kände genast ett varmt medkännande bemötande på ett helt annat sätt än hos David Holm.

När skall visningen äga rum? Nu på torsdag – svarade jag. Hon sa: ”egentligen så är jag ledig på torsdag, men en sådan förfrågan ställer jag självfallet upp på.”

Torsdagen så åker jag, min mor och Jenny in mot stan och hämtar upp Asta och beger oss mot Karolinska. Jag hade i samband med köpet av villan på Backebogatan 14 i Mälarhöjden sålt min fina Saab 9000 cd turbo för att frigöra lite kapital för den första renoveringen så vi klämde in oss i min lilla Saab 96 som jag istället köpt för en mindre slant.

Kylan biter i kinderna när vi rör oss genom dimman. Utanför gravsättningsrummet står en man och väntar. Han börjar sakta gå mot oss, och ju närmare han kommer, desto tydligare blir hans blick. Den är fixerad och märkligt tom, en blick som lämnar efter sig en isande känsla i bröstet. Det är Magnus Silfverstolpe.

Fortfarande i chock går Asta, jag, Jenny och min mor in i gravsättningsrummet. Magnus ser jag inte; om han står kvar utanför eller i dörröppningen vet jag inte. När jag senare frågade honom varför han kom till vår separata visning så svarade han att det var Anna-Stinas önskan.

Jag sa då till honom: ”Du kan väl själv fatta beslut i en sådan sak, du är ju en vuxen man.”

Vi står alla framför Hermines vita kista och ser hennes kropp – vitklädd med en duk över ansiktet.

Asta lyfter varsamt Hermines hand och visar den för Jenny: ’Här är din mamma’. Jag förstår att hon vill visa oss att det här inte är något konstigt.

Trots att jag inte känner Asta, känner jag en djup sympati för hennes mod. Att hon inför Jenny och oss andra lyckas hantera denna svåra stund och förvandla den till ett fint minne är beundransvärt.

När jag femton år senare ringde Asta för att berätta att allt gått bra med Jenny, fick jag äntligen tacka henne för stödet. Asta lämnade oss 2020, 73 år gammal, men minnet av hennes värme och omtanke lever kvar i mig för alltid.