Annonsering i SvD

Då jag under dessa år var en god annonsör med annonser om mitt guldsmedsföretag så var det inga problem att få SvD att ta in mina annonser. Ledde dessa till att någon ville hjälpa min dotter som miste sin mor strax innan hon skulle fylla 7 år?

Svaret är nej, och skälet till detta är att de som skulle kunna ha hjälpt till hade köpt Magnus Silfverstolpes version av vad som skett och vad han var bemyndigad till. Jag är helt övertygad om att den stora doktorsväska med smycken som Hermine visade mig i början av 1980 talet och som jag gjorde en värdering av sedan användes för utdelning till Anna-Stinas vänner.

Jag kontaktade Christian Bolin ett flertal gånger då dessa smycken såldes på W.A. Bolins smyckesaution 2007, efter att polis och åklagare slutgiltigt lagt ner vårt ärende. I ett av mailen så skrev Christian: ”Säljarna är i de flesta fall kända till mycket kända personer, så du kan avskriva dessa föremål som sannolika kandidater till de försvunna smyckena från din släkting”.

Ja nu har vi fått klart och tydligt deklarerat att ”kända eller mycket kända personer” inte kan vara inblandade i något som förskingrats från min dotters mormor.

Delar av dessa smycken användes säkert också som smörjmedel till de som var behjälpliga med att ordna bulvaner (inlämnare) av Anna-Stinas Tsar Ryska antikviteter, med proveniens: Storfurstinnan Maria Pavlovna.

Hade det endast rört sig om arvstvist och att någon snott åt sig värdeföremål från en äldre kvinna, då hade det varit något som händer dagligdags och som säkert många inom auktions och antikvitetsvärden har stött på många gånger. I detta fall är det dock på en helt annan nivå och hade bulvanerna känt till detta så hade nog girigheten nog inte tagit överhanden.

Efter att ärendet helt läggs ner

Tanken med annonseringen var att kanske någon människa i familjen Genteles närhet skulle träda fram för att hjälpa min dotter. Upplägget med att hindra mig att gå på Hermines begravning och Magnus omsorgsfulla upplägg för att misskreditera mig och hans roll som testamentsexekutor  gav honom en perfekt plattform.

Han kunde då säga att Anna-Stina ville att Marianne skulle få detta smycke. Det är mycket möjligt att Anna-Stina givit Magnus en lista på föremål som skulle delas ut, men till detta såg han säkert till att personer som skulle kunna ha hjälpt oss istället valde tystnaden.

Annons nr 1, 26 augusti 2007

Hörde någon av sig?

Ja, men inte någon som kunde hjälpa till med att lösa förskingringen. Jag fick dock ett samtal från en kvinna som gav mig en inblick i Anna-Stina och Herrmans liv. Det var en berättelse som bidrog till att jag fortsatte mina efterforskningar och mitt beslut om att dessa sammanflätade livsöden måste tecknas ned.

Telefonhotet

Denna annonsering 16 september 2007 var nog också en bidragande orsak till att jag blev uppringd av en texttelefontjänst där jag och min familj utsattes för hot.

Annons nr 2, 16 september 2007

Sista annonsen

Ansökan med överprövning hos riksåklagaren möttes med ointresse. Jag tillsände han ritningarna över hur jag och min far hade reparerat lystrarna på ett sätt som inte Bukowskis uppmärksammat fick ingen reaktion.

Annons nr 3, 21 maj 2010

Verifikationerna i Prins Wilhelms arkiv

Med hjälp av Mats Hellstenius, professor i historia så fick han fram att det skall finnas verifikationer i Prins Wilhelms arkiv, ett arkiv som ligger under det Bernadotteska arkivet.

Åren 1952 – 1964

I bilden nedan så kan ni läsa: 2verifikationer 1938, 1952 – 1964. Årtalet 1952 är intressant för då skedde en tragisk händelse som påverkade Prins Wilhelm djupt.

• Datum och plats: Olyckan inträffade på kvällen den 2 januari 1952 nära Stjärnhov, på väg mot Stenhammars slott.
• Omkomna: Jeanne de Tramcourt, prins Wilhelms sambo och värdinna på Stenhammar, avled till följd av krocken.
• Omständigheter: Prins Wilhelm körde bilen, och olyckan ska ha skett i hög fart.
• Efterspel: Prins Wilhelm, som enligt uppgifter var djupt förkrossad, gifte aldrig om sig och bar med sig sorgen efter händelsen resten av livet.

Anna-Stina Gentele var privatsekreterare till Prins Bertil 1955 – 1964 och hade då självklart god insyn i vad som hände inom kungafamiljen och hovet. Hon hade dessutom tillsammans med Prins Bertil sökt finna en bostad på Djurgården och då dök Skogsinstitutet upp som ett alternativ. Isamband med besök i Skogsinstitutet så fick Anna-Stina inblick i vad som var magasinerat där.

En viktig nyckel till sanningen

Prins Wilhelms sambo Jeanne Leocadie Tramcourts barnbarn, Anita Von Schinkel bekräftade att en försäljning hade ägt rum. Efter olyckan så fanns det säkert många krafter som var intresserade av Maria Pavlovnas magasinerade Ryska föremål hon lämnade kvar i Sverige efter att hon hastigt lämnade landet 1913. Skilsmässan med Prins Wilhelm gick sedan igenom 1914.

Ansökan till insyn i arkivet

Den 20 september 2006 så skickade vi in följande ansökan:

Första svaret

Den 26 september 2006 får vi första brevet från Ingemar Carlsson:

Tilläggsansökan

Den 28 september 2006 gör vi följande tilläggsansökan:

Oviljan till att bistå

Den dåvarande Riksmarskalken Ingemar Eliasson och vårdaren för arkiven: Ingmar Carlsson var på alla sätt vänliga, men ansökan tog tid, vilket ni nedan kan läsa. De väsentliga verifikationerna fick vi dock bestämt nej till, trots vår tilläggsansökan.

Det var säkert många krafter som samverkade för att stoppa sanningen.  Louise Lyberg  var chefsintendent på Bukowskis 1992 – 2005 och 1993 utnämndes Louise Lyberg till statsfru en tjänst hon tjänstgjorde fram till 2003. Louise Lyberg hade arbetat som flygvärdinna i sin ungdom och var bekant med Anna-Stina Gentele.

Statsfrun är chef för Drottningens hovstat, deltar i den övergripande planeringen av Drottningens och Kungaparets program och ansvarar tillsammans med förste hovmarskalken för genomförandet av statsbesök.

Nedan kan ni läsa svaret från Ingemar Carlsson den 20 november 2006:

Ytterligare ansökan om insyn i arkiv

Den 6 februari 2007 så svarar Riksmarskalk Ingemar Eliasson, men även denna gång blir svaret nej.

Den 6 februari 1996

Jenny fyllde 10 år och jag bjöd in Anna-Stina och Marianne Ringvall. Marianne var en av Jennys 4 gudföräldrar, där ingen av dessa har valts av oss. Ingen har heller efter Hermines död sökt någon kontakt med Jenny.

Tillbaka till den stora dagen. Anna-Stina har ett par gånger sagt till mig att man skall alltid ha champagne och Rysk kaviar i kylskåpet. Jag hade goda kontakter med handlare på Östermalmshallen så jag hjälpte Anna-Stina vid några tillfällen att köpa Rysk kaviar till bra pris.

Nu denna dag tänkte jag att nu ska vi bjuda dem på Rysk kaviar och champagne. Jag hade precis gjort färdigt en tillbyggnad med glastak, kamin och panoramautsikt över Mälaren.

För att göra det lite extra festligt valde jag att servera kaviarn i 2 silverskålar fyllda med snö där jag sedan placerade glasskålar fyllda med kaviar.

Tror Anna-Stina blev lite imponerad, men hon var tvungen att bräcka mig, vilket hon lyckades med när hon berättade om sin spektakulära kaviarkylare i silver i form av en stör med kaviarn i buken och fylld med is. Vår familj har varit guldsmeder i generationer, men jag har aldrig sett något som liknade hennes beskrivning förrän den dök upp på vårauktionen 2005.

Anna-Stinas födelsedagspresent till Jenny

Min hustru var med och efter samtal med henne så vill hon minnas att Jenny bland annat fick ett lite kraftigare  sidentyg som gick i turkos. Just turkos var en färg som Hermine tyckte om.

Personer vittnar om föremålen

De som var bekanta med Anna-Stina var svåra att få svar från. Jag kontaktade en mängd personer från 2005 och fram till ca 2010. Det finns dock några rakryggade människor som svarade, här har ni några:

Den hygglige snickaren

Anna-Stina anlitade en snickare under många år och han har jag också samtalat med och han har i dessa inspelade samtal bekräftat att han känner igen bilderna jag sände över till honom. Soldatbilderna med grönt tycker jag mig känna igen. Jag har funderat, men jag tror att dom hängde i gången till kök och badrum. Säger sig också känna igen lampetterna (lystrarna) och takkronan.

Den hygglige målaren

Även han hade ett svagt minne av tallrikar med militärmotiv.

Anna-Stinas kusin

En mycket vänlig kvinna som jag även ringde upp och gjorde anteckningar av föremål hon kände igen, men även detaljer om familjen som jag kommer redovisa senare i ”flickan i blått!”. Hon bekräftar nedan förutom té – té servisen även tycker sig känna igen de mörkt grönkantade tallrikarna med militärmotiv.

Samtal med Anette Kyhlström om föremål från Storfurstinnan

Samtal med Inga Forester

bekräftar bla lystrarna på vardera sida av det stora skåpet

Den lilla servisen

Vid ett av många telefonsamtalen med Anna-Stina där hon berättade om sina saker hon var uppenbarligen stolt över så nämnde hon bla sin servis med bla toner i turkos och med en skadad hänkel.

Hon sa också att det kunde vara en trevlig servis att ha om Jenny skulle servera te och sen kunde hon ha småkakor på fatet.

Åren har gått och jag slutar aldrig förvånas över hur vi människor fungerar i vissa situationer. I februari 2014 så gick en av bulvanerna bort i en för tidig död.

Jag kontaktade Anders Tegner Carlsson den 10 maj 2006 och spelade in samtalet. Anders förnekade först att han kände någon Silfverstolpe, lätt stammande, men när jag nämnde Bukowsks vårauktion så sa han att han kände Susanne och Pontus Silfverstolpe.

Anders Tegner Carlsson avliden

Nu har han gått bort och det som jag inte förstår är att vi människor tydligen är då rädda att bli avklädda eller avslöjade att vi många gånger hellre lider och går bort för tidigt än ber om ursäkt och säger som det är.

Min övertygelse är att alla dessa inlämnare (bulvaner) inte känt till bakgrunden utan i vissa fall gjort en väntjänst, eller varit tacksamma för få en förklaring till vad de lever av. Men nu när jag har lagt ner ytterligare arbete så är min övertygelse alltmer att de flesta fått något för besväret. Det visar sig också att de olika bulvanerna har kopplingar via personer inom auktions/antikvitetsbranschen som hjälpt Magnus att plocka fram lämpliga inlämnare.

En perfekt gåva har då varit från den stora samling smycken som fyllde en hel doktorsväska och där stora delar sen såldes på W.A. Bolins auktion. Enligt Christian Bolin så var det välrenommerade inlämnare.

Dödsannonsen

Jag vill här återge Anders T. dödsannons och ber er samtidigt att begrunda varför vi människor tydligen väljer lidandet före sanningen.

Dödsannonsen löd följande:

”Fantasin är en gåva

som människan fått

för att självständigt

närma sig tingen

Alla har fått

några försmått

Själva de klippt sig i vingen”

Jag har varit i kontakt med fler bulvaner och konstaterat att de inte mår bra och jag frågar mig ofta – varför inte säga sanningen?

Ett av många intyg

Anna-Stinas kusin Anna-Lisa Edenholm samtalade jag med flera gånger. Hon var mycket trevlig och berättade saker som jag kommer ta upp i ”Flickan i blått”.

Ryska tallrikar för miljoner

Dessa tallrikar är från den Kejserliga Ryska Porslinsfabriken i St. Petersburg och tillverkade under Nikolaj l regeringstid (1825 – 1855). Dessa tallrikar var en del av lyxiga middagsserviser beställda för palatsen.

Inlämnarna av dessa 12 st unika tallrikar var Marianne Brodin, gift med Jan Åke Brodin, bosatta på Östermalm. Jag har kontaktade dem flera gånger med brev och vädjat till att de skall träda fram med sanningen.

I dessa brev har jag kort berättat om Hermines olyckliga barndom och att det sen har avslutats med att hon efter sin död kränkts genom denna plundring. Jag har inte fått någon respons.

I första kontakterna Ewa-Maria van der Kwast hade med Bukowskis så nämndes det att inlämnarna, eller som jag snarare säger, bulvanerna, var närstående till familjen Silfverstolpe.

Jag har sökt finna gemensamma nämnare mellan familjen Brodin och Silfverstolpe. Det visar sig dock att flera inom auktionsbranschen har varit behjälpliga med att hitta inlämnare.

Nu i april månad 2026 finner jag att Marianne Brodin har suttit i valberedningen för Östermalms sjukvårdsförening där hon den 27 maj 2024 föreslog att välja in Elsebeth Welander Berggren.

Jag har träffat Elsebeth i egenskap av medlem i Guldsmedsmästarnas Riksförbunds jubileumsmiddag. Möjligen också i samband med att vi tillsammans med W.A. Bolin hade planer på att vara medsponsorer till en Faberge utställning.

I egenskap av kassör i föreningen så ville jag dock har klar redovisning över finansieringen, något vi inte fick och vi valde därför att inte kliva in projektet.

Elsebeths är välkänd profil inom antikvitets och auktionsbranschen med bla en syster Anette Granlund har varit intendent under 30 år på Bukowskis.

Elsebeth Welander Berggren kontaktade jag 23 januari 2007, hon är en kvinna som har förkärlek att använda sig av fackuttryck. Hon var vänlig och vi pratade en bra stund då jag nämnde Anna-Stina angående den Faberge silverkanna hon ägde.

Skälet till samtalet var att Elsebeth under åren 1995-2000 gästkurator, utställningen Carl Fabergé, tsarens guldsmed. Jag frågade Elsebeth om hon kunde minnas om Anna-Stinas Faberge silverkanna visades upp och hon sa då bla “att hon borde minnas en sån parant kvinna” (samtalet inspelat). Ja Anna-Stina var sannerligen parant och skälet till detta var naturligtvis att de träffats.

Ja, egentligen kanske det inte är så konstigt med tanke på att Elsebeths mor – Lis Granlund en gång i tiden var Chef för Husgerådskammaren och med tanke på min dotters mormors (Anna-Stina Gentele) anknytning till kungahuset under åren som prins Bertils privatsekreterare.

Proveniens

Inget är så viktigt som att redogöra för ett föremåls proveniens, något som av någon konstig anledning Bukowskis totalt missade. Många av dessa unika Ryska antikviteter som såldes på Bukowskis vårauktion 2005 hade sitt ursprung från Maria Pavlovna.

Maria Pavlovna föddes den 18 april 1890 i Sankt Petersburg, död 13 december 1958 i Konstanz, hon var storfurstinna av Ryssland och genom ett kort äktenskap med prins Wilhelm 1908–1914 svensk prinsessa. Hon var mor till Lennart Bernadotte och även kusin till tsar Nikolaj II av Ryssland.

Hon var dotter till storfurst Pavel Aleksandrovitj av Ryssland (1860–1919) och prinsessan Alexandra av Grekland. Maria Pavlovna växte upp nära sin bror Dimitrij Pavlovitj, som stod henne nära.

Deras mor avled när de var små. Deras far storfurst Pavel ingick efter moderns död i ett äktenskap som ej godkändes av Tsaren och han lämnade Ryssland och bosatte sig i Paris. Han återvände dock till Ryssland i samband med krigsutbrottet 1914.

Maria och hennes bror växte istället upp hos deras farbror, Storfurst Sergej och hans hustru Elisabeth av Hesen som var barnlösa och i praktiken blev deras fosterföräldrar.

Sergej mördades 1905 och hans hustru Elisabeth blev djupt deprimerad vilket ledde till en religiös kris. Hon öppnade ett kloster. Maria Pavlovna och hennes bror ärvde sin farbror Storfurst Sergej.

Hennes halvbror Vladimir Paley (1897–1918) var poet och mördades av bolsjevikerna tillsammans med deras far. Maria Pavlovna gifte sig med Prins Wilhelm 3 maj 1908. Äktenskapet var dock olyckligt och 1913 lämnade Maria Sverige och efter en tids förhandlande så gick skilsmässan igenom 1914.

Hon ärvde formellt sin farbror storfurst Sergej Alexandrovitj av Ryssland 1905. Storfurst Sergej hade agerat forsterfar till Maria och hennes bror Dmitrij efter att hennes far storfurst Pavel hade gått i landsflykt efter en skandalös romans. Maria Pavlovna fick välja möblerna från Sergeiska palatset i Sankt Petersburg och hennes bror ärvde fastigheten.

Maria lämnade kvar allt sitt bohag och sonen Prins Lennart.

Efter att Maria Pavlovna lämnade Sverige så valde prins Wilhelm att vistas alltmer på på Stenhammars slott och palatset Oakhill där Maria och Wilhelm bott övergick till sonen Lennart Bernadottes ägo.

1926 så såldes fastigheten till Italien som lät fastigheten bli deras ambassad i Sverige. Innan fastigheten såldes så hyrdes den ut en kort tid. Möblerna magasinerades i Skogsinstitutets lokaler.

Maria hade tufft ekonomiskt,. När Maria flydde från Ryssland 1918 så tvingades hon lämna kvar sina dyrbara smycken. De gömdes i ett lönnfack i en vägg i hennes palats i Sankt Petersburg.

En Svensk diplomat vid namn Richard Steffan lyckades dock i hemlighet hämta ut smyckena ur palatset. Med diplomatpost fick man sedan ut dessa ur Ryssland, adresserade till Svenska utrikesdepartementet i Stockholm.

Gustaf den Vl adolf överlämnade sedan dessa till Maria.Tack vare dessa smycken kunde hon under en tid finansiera sitt kringflackande liv.

I tidigare inlägg så gav jag uttryck för min förvåning om att Bukowski inte uppgivit proveniensen. För att förtydliga mitt tidigare inlägg så ligger det till följande. I t.ex exempel tallrik nr 1375 – såld på vårauktionen 2005 så uppgav man följande:

1375. TALLRIK, porslin. Ryssland, Kejserliga Porslinsmanufakturen i St Petersburg, Nikolaj II (1894-1917). Signerad Kirsanof 1909. Kavetten med målad dekor av militärmotiv mot stadsbebyggelse, brättet med förgylld ciselerad dekor av lagerblad och det ryska riksvapnet. På baksidan inskription Pauls Livgardesregemente. Diameter 24 cm. Förgyllningen ngt nött.

Storfurst Paul var Storfurstinnan Maria Pavlovnas far.

Auktionsnummer 1375. Efter orginalverk av Masurovski.V.V. A Russian Military plate, St Petersburg Niholaus II (1894-1917). Utropspris: 60.000,-  (klubbat pris: 540.000,-) (källa – Bukowski)

Livgardet under Maria Feodorovna

Maria Feodorovna eller alternativ stavning Maria Fjodorovna hon var den högsta hovdamen och ”familjens överhuvud! för den unga Maria Pavlovna efter att Marias egen mor dött.

Hon var änke kejsarinna efter Tsar Alexander III, vilken i sin tur var farbror till Maria Pavlovna.

Det var Maria Fjodorovna som gav sitt godkännande till Marias äktenskap med Prins Wilhelm.

Kavetten med målad dekor av kavalleriofficerare, brättet med förgylld ciselerad dekor av lagerblad och det ryska riksvapnet. På baksidan inskription ”Livgardet under Maria Feodorovna”. Diameter 24 cm. Utrop: 60.000,- (klubbat pris: 710.000,-).  Ryssland Kejserliga Porslinsmanufakturen i St Petersburg, Nicholaj II (1894-1917). Signerad Gurijajev 1909.

Den av Bukowski ovan nämnda Pauls livregemente? Vem ar denne Paul? Paul var Maria Pavlovnas far, se: Storfurst Paul (Pavel Aleksandrovitj av Ryssland). Dessa guldkantade tallrikar var till antalet 6 st och Anna-Stina och Herman köpte dem tillsammans med de 12 st gröna tallrikarna  och en mängd andra föremål som blev kvar när Maria Pavlovna hastigt lämnade Sverige 1913.

Året efter gick skilsmässan igenom mellan Maria och Prins Wilhelm. Efter att Prins Wilhelms sålt Oakshill till Italienska staten så förvarades föremålen i Skogsinstitutets lokaler (vid Djurgårdsbron). Lyssna på det intressanta samtalet på följande sida med Lars-Göran Löfström, tidigare förvaltare vid Statens Fastighetsverk. Där han bland annat säger att Sjöhistoriska Museet kom in 1927 och sen en tid efter Livrustkammaren var ca 30 år. Senare säger han att man skulle göra om det till prinsens bostad. När jag frågar vilken prins så svarar han Prins Bertil.

Stämmer väl med vad Hermine berättade för mig första natten.

Klicka på medialänken nedan för lyssna på samtalet

 

Polisutredningen angående Faberge silverkannan

I samband med att min dotter Jenny började på Guldsmedsskolan 2002 i Mjölby så ringde jag upp Anna-Stina och berättade att Jenny beslutat sig för att bli Guldsmed. Anna-Stina berättade då att hon hade en silverkanna av Faberge med en hänkel i form av en kerub. När jag sedan fann denna mycket ovanliga kanna tillsammans med andra föremål jag sett i Anna-Stinas hem, då förstod jag att det var hennes kanna.

Den 8 mars 2006 går att läsa i polisutredningen följande, se bild nedan:

Närmare uppgifter om vem denna kund var utan endast: ”en äldre välrenommerad kund, en äldre dam 97 år gammal bosatt i Stockholm. Med hjälp av Lars Bengtsson, skattemyndighetens specialavdelning bla för att bevaka auktionsbranschen så fick jag namnet på inlämnaren. Hennes namn var Alice Holm, född 11 september 1908, avliden den 12 maj 2008..

Alice Holm finns bla omnämnd i ett reportage gällande en auktion på Stockholms auktionsverk i Svenska Dagbladet den 21 november 1965 där följande går att läsa: ”fru Alice Holm som kan konsten att se vänlig och avspänd ut även när stressen är som störst”. I reportaget finns även Jusus Osterman omnämnd bland dyrbarheterna på Auktionsverket. Justus hjälpte Anna-Stina med bouppteckningen efter Herrman 1970.

I ytterligare ett reportage i Expressen den 12 november 1974. Där finns hon på bild där det går att läsa: ”Direktör Börje Engberg på Stockholms auktionsverk och några av experterna: Elsebeth Granlund-Welander  och Alice Holm”. I reportaget finner vi också Susanne Silfvertolpe omnämnd. Åren 1995 – 2000 var Elsebeth gästkurator, utställningen Carl Fabergé, tsarens guldsmed.

Elsebeths syster är Anette Granlund har lämnade i februari 2022 Bukowskis för att börja som senior specialist på Uppsala auktionskammare.

Deras mor var Lis Granlund (ogift Rosenberg), konsthistoriker och anställd på Kungl. Husgerådskammaren, läs mer på Wikipedia.

Detegere lät Eva-Maria van der Kwast kontakta Marie-Louise Jansson som var administrativ chef och enligt Eva-Maria hade Marie-Louise sagt att inlämnarna var närstående till familjen Silfverstolpe.

Från polisutredningen gjordes inget försök att se om det fanns något som talade om att inlämnarna var ”närstående till familjen Silfverstolpe”.

Det har jag dock konstaterat och även när det gäller Alice Holm så finner man gemensamma nämnare med Silfverstolpe och inte minst hon hade varit en välkänd person inom auktionsbranschen.

Kanna, Faberge

Moskva 1895. Såld för 415.000,-

Inspelat samtal Alice Holm

Den 2 november 2007 ringer jag upp Alice Holm som bekräftar att hon känner Silfverstolparna väl. Hon nämner bland annat att Susanne Silfverstolpe varit sjuk. Hon känner alla Silfverstolparna och bekräftar att hon arbetat med antikviteter.

”Katastrof för branschen”

Nu när jag redovisat hur kopplingarna är mellan dessa experter inom auktionsbranschen så förstår man att den vid 2006 administrative chefen på Bukowskis: Marie-Louise Jansson enligt Ewa-Maria van der Kwast hade yttrat: ”att ärendet är långt mer omfattande och det är en katastrof för branschen”.

Telefonsamtal 12/8 -06

På länken nedan kan ni lyssna på ett telefonsamtal med Anette Kyhlström från den 12/8 -06. Anette var en vän till Hermine från K2R, vilket står för kamratkretsen Restenäs.

Hon fick höra berättat av Hermine om: ”att de hade stora tillgångar och hon talade också om det Ryska Tsarhuset och jag kommer ihåg den här Storfurstinnan”. 

Anette arbetar sedan många år tillbaka som diakon och fick eldsjälspriset 2017.

Märkligt att Bukowskis kunde sälja så mycket på vårauktionen 2005 som hade proveniens Ryska Tsarfamiljen utan att reagera!

Klicka på medialänken nedan för att lyssna på telefonsamtalet

Parkgatan 10

Anna-Stina nämnde för mig om att hennes bohag förvarades intill Kronobergsparken. Efter en del efterforskningar så kom jag fram till att antikviteterna förvarades i en bostadsrättslägenhet på Parkgatan 10.

Per Malte Lennart Jonsson (Plura) köpte lägenheten 2005 och tillträdde den 1 augusti samma år. Vi kontaktade honom och fick höra att lägenheten var i ett bedrövligt skick och att han gärna önskade bilder från den. Vem var då innehavare av lägenheten och har denne person någon koppling till Magnus Silfverstolpe? Gunvor Hahr (1910-03-22) var ägare till lägenheten som hon tillträdde den 1/5 1985.

Lägenheten bestod av 4 rum och var på 88 kvm. Enligt mäklaren som höll i försäljningsuppdraget och som jag ringde upp för många år sedan (inspelat samtal) så var lägenheten full med lådor och att han övervakades av en kvinna och tilläts inte gå in i alla rum.

Gunvors man hette Gunnar Hahr (1893 – 1980) och arbetade som kamrer på Handelsbanken.

Gunvor avled den 18 augusti 2004 och hennes syster Gerd Bryhl (född 1917-10-15, död 28/4 2013) ärvde lägenheten och den såldes sedan till Plura som tillträdde den 1/8 2005. Gerd var även hon bosatt på Kungsholmen (Ture Nermansgränd 10) i en liten lägenhet på ca 37 kvm.

Enligt förundersökningen som (diarienr: 0201-K295634-05) så var den Gerd som köpte den Ryska lampkronan som såldes på Bukowskis internationella vårauktion 2005 för 560.000,-.

Gerd hade uppgivit att hon köpt några år tidigare hos Thurnérs Antikhandel. Jag  talat med Richard Thurnèr och han uppmanade att ta bort mig på sajten. Jag har tidigare poängterat att Richard var nog ganska ovetande om plundringen av min dotters mormors bohag. Hans uppgift var bara att hjälpa till att avyttra lampkronan. Han borde väl i och för sig senare reagera, men då valde han som många andra att vara tyst.

Lite märkligt att Gerd Bryhl vid 85 års ålder som då var bosatt i en liten liten lägenhet på ca 37 kvm köper en lampkrona. Hon hade knappast plats att förvara den i sin lägenhet utan den förvarades istället hos hennes syster på Parkgatan.

Hans Olof Skogqvist som höll i polisutredningen reagerade uppenbarligen inte över detta och ställde heller inga följdfrågor till Richard Thurner var han i sin tur fått in lampkronan ifrån.

Min dotters mormor, Anna-Stina Gentele berättade för mig i början av 2000 talet att hon hade sina saker tryggt förvarade i närheten av Kronobergsparken, nära polishuset.

Hon frågade också om hennes barnbarn Jenny kunde vara intresserad av lampkronan. Jag ville inte ligga på utan tyckte det var upp till henne att ta beslut om.

Anna-Stina berättade också stolt vid ett tillfälle att lampkronan hade varit med på Antikmässan.

Jag är själv övertygad om att lampkronan, malakitklockan, faberge silverkannan var några av de föremål Anna-Stina lät Magnus avyttra åt henne för att hjälpa Magnus med likvida medel för att kunna betala Jenny vid ett framtida arvskifte.

Skälet till detta var att Anna-Stinas aktieportfölj i stort sett raderades efter Ericssons aktiens kollaps 2000 – 2002. Lägenheten som hon hade testamenterat till Magnus blev nu efter den kraftiga nedgången på börsen hennes största tillgång eknomiskt.

Enligt samtal den 13 februari 2026 (inspelat) med Gunnars Hahrs brorsdotter Gunilla så vidimerade hon att släkten Hahr och Silfverstolpe har umgåtts.

Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893 – 1942) var läroljunge till August Hahr (1868 – 1947) som var en känd konsthistoriker. Gunnar Silfverstolpe blev sedan intendent för Kungliga Husgerådskammaren och de kungliga konstsamlingarna.