I samband med att min dotter Jenny började på Guldsmedsskolan 2002 i Mjölby så ringde jag upp Anna-Stina och berättade att Jenny beslutat sig för att bli Guldsmed. Anna-Stina berättade då att hon hade en silverkanna av Faberge med en hänkel i form av en kerub. När jag sedan fann denna mycket ovanliga kanna tillsammans med andra föremål jag sett i Anna-Stinas hem, då förstod jag att det var hennes kanna.
Den 8 mars 2006 går att läsa i polisutredningen följande, se bild nedan:
Närmare uppgifter om vem denna kund var utan endast: ”en äldre välrenommerad kund, en äldre dam 97 år gammal bosatt i Stockholm. Med hjälp av Lars Bengtsson, skattemyndighetens specialavdelning bla för att bevaka auktionsbranschen så fick jag namnet på inlämnaren. Hennes namn var Alice Holm, född 11 september 1908, avliden den 12 maj 2008..
Alice Holm finns bla omnämnd i ett reportage gällande en auktion på Stockholms auktionsverk i Svenska Dagbladet den 21 november 1965 där följande går att läsa: ”fru Alice Holm som kan konsten att se vänlig och avspänd ut även när stressen är som störst”. I reportaget finns även Jusus Osterman omnämnd bland dyrbarheterna på Auktionsverket. Justus hjälpte Anna-Stina med bouppteckningen efter Herrman 1970.
I ytterligare ett reportage i Expressen den 12 november 1974. Där finns hon på bild där det går att läsa: ”Direktör Börje Engberg på Stockholms auktionsverk och några av experterna: Elsebeth Granlund-Welander och Alice Holm”. I reportaget finner vi också Susanne Silfvertolpe omnämnd. Åren 1995 – 2000 var Elsebeth gästkurator, utställningen Carl Fabergé, tsarens guldsmed.
Elsebeths syster är Anette Granlund har lämnade i februari 2022 Bukowskis för att börja som senior specialist på Uppsala auktionskammare.
Deras mor var Lis Granlund (ogift Rosenberg), konsthistoriker och anställd på Kungl. Husgerådskammaren, läs mer på Wikipedia.
Detegere lät Eva-Maria van der Kwast kontakta Marie-Louise Jansson som var administrativ chef och enligt Eva-Maria hade Marie-Louise sagt att inlämnarna var närstående till familjen Silfverstolpe.
Från polisutredningen gjordes inget försök att se om det fanns något som talade om att inlämnarna var ”närstående till familjen Silfverstolpe”.
Det har jag dock konstaterat och även när det gäller Alice Holm så finner man gemensamma nämnare med Silfverstolpe och inte minst hon hade varit en välkänd person inom auktionsbranschen.
Kanna, Faberge
Moskva 1895. Såld för 415.000,-
Inspelat samtal Alice Holm
Den 2 november 2007 ringer jag upp Alice Holm som bekräftar att hon känner Silfverstolparna väl. Hon nämner bland annat att Susanne Silfverstolpe varit sjuk. Hon känner alla Silfverstolparna och bekräftar att hon arbetat med antikviteter.
”Katastrof för branschen”
Nu när jag redovisat hur kopplingarna är mellan dessa experter inom auktionsbranschen så förstår man att den vid 2006 administrative chefen på Bukowskis: Marie-Louise Jansson enligt Ewa-Maria van der Kwast hade yttrat: ”att ärendet är långt mer omfattande och det är en katastrof för branschen”.
På länken nedan kan ni lyssna på ett telefonsamtal med Anette Kyhlström från den 12/8 -06. Anette var en vän till Hermine från K2R, vilket står för kamratkretsen Restenäs.
Hon fick höra berättat av Hermine om: ”att de hade stora tillgångar och hon talade också om det Ryska Tsarhuset och jag kommer ihåg den här Storfurstinnan”.
Anette arbetar sedan många år tillbaka som diakon och fick eldsjälspriset 2017.
Märkligt att Bukowskis kunde sälja så mycket på vårauktionen 2005 som hade proveniens Ryska Tsarfamiljen utan att reagera!
Klicka på medialänken nedan för att lyssna på telefonsamtalet
Anna-Stina nämnde för mig om att hennes bohag förvarades intill Kronobergsparken. Efter en del efterforskningar så kom jag fram till att antikviteterna förvarades i en bostadsrättslägenhet på Parkgatan 10.
Per Malte Lennart Jonsson (Plura) köpte lägenheten 2005 och tillträdde den 1 augusti samma år. Vi kontaktade honom och fick höra att lägenheten var i ett bedrövligt skick och att han gärna önskade bilder från den. Vem var då innehavare av lägenheten och har denne person någon koppling till Magnus Silfverstolpe? Gunvor Hahr (1910-03-22) var ägare till lägenheten som hon tillträdde den 1/5 1985.
Lägenheten bestod av 4 rum och var på 88 kvm. Enligt mäklaren som höll i försäljningsuppdraget och som jag ringde upp för många år sedan (inspelat samtal) så var lägenheten full med lådor och att han övervakades av en kvinna och tilläts inte gå in i alla rum.
Gunvors man hette Gunnar Hahr (1893 – 1980) och arbetade som kamrer på Handelsbanken.
Gunvor avled den 18 augusti 2004 och hennes syster Gerd Bryhl (född 1917-10-15, död 28/4 2013) ärvde lägenheten och den såldes sedan till Plura som tillträdde den 1/8 2005. Gerd var även hon bosatt på Kungsholmen (Ture Nermansgränd 10) i en liten lägenhet på ca 37 kvm.
Enligt förundersökningen som (diarienr: 0201-K295634-05) så var den Gerd som köpte den Ryska lampkronan som såldes på Bukowskis internationella vårauktion 2005 för 560.000,-.
Gerd hade uppgivit att hon köpt några år tidigare hos Thurnérs Antikhandel. Jag talat med Richard Thurnèr och han uppmanade att ta bort mig på sajten. Jag har tidigare poängterat att Richard var nog ganska ovetande om plundringen av min dotters mormors bohag. Hans uppgift var bara att hjälpa till att avyttra lampkronan. Han borde väl i och för sig senare reagera, men då valde han som många andra att vara tyst.
Lite märkligt att Gerd Bryhl vid 85 års ålder som då var bosatt i en liten liten lägenhet på ca 37 kvm köper en lampkrona. Hon hade knappast plats att förvara den i sin lägenhet utan den förvarades istället hos hennes syster på Parkgatan.
Hans Olof Skogqvist som höll i polisutredningen reagerade uppenbarligen inte över detta och ställde heller inga följdfrågor till Richard Thurner var han i sin tur fått in lampkronan ifrån.
Min dotters mormor, Anna-Stina Gentele berättade för mig i början av 2000 talet att hon hade sina saker tryggt förvarade i närheten av Kronobergsparken, nära polishuset.
Hon frågade också om hennes barnbarn Jenny kunde vara intresserad av lampkronan. Jag ville inte ligga på utan tyckte det var upp till henne att ta beslut om.
Anna-Stina berättade också stolt vid ett tillfälle att lampkronan hade varit med på Antikmässan.
Jag är själv övertygad om att lampkronan, malakitklockan, faberge silverkannan var några av de föremål Anna-Stina lät Magnus avyttra åt henne för att hjälpa Magnus med likvida medel för att kunna betala Jenny vid ett framtida arvskifte.
Skälet till detta var att Anna-Stinas aktieportfölj i stort sett raderades efter Ericssons aktiens kollaps 2000 – 2002. Lägenheten som hon hade testamenterat till Magnus blev nu efter den kraftiga nedgången på börsen hennes största tillgång eknomiskt.
Enligt samtal den 13/2 2026 (inspelat) med Gunnars Hahrs brorsdotter Gunilla så vidimerade hon att släkten Hahr och Silfverstolpe har umgåtts.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893 – 1942) var läroljunge till August Hahr (1868 – 1947) som var en känd konsthistoriker. Gunnar Silfverstolpe blev sedan intendent för Kungliga Husgerådskammaren och de kungliga konstsamlingarna.
De 6 guldkantade tallrikarna såldes lämnades in av Kate Littorin (kommitent) och de 12 soldattallrikarna med grön kant lämnades in av Marianne Brodin.
I redogörelsen från Marianne Brodin, där det framgår i ”polisundersökningen” att vederbörande uppgivit att ”tallrikarna tillhört makens släkt och de var inropade på Bukowskis någon gång i början på 1900-talet. De hade enligt hennes uppgift legat i ett källarföråd under senare år och hade tänkts slängas”
Jag har kontaktat Marianne Brodin och hennes man Jan ett flertal gånger utan någon respons, trots att jag delgivit henne stora delar av den mycket tragiska bakgrund som Jennys mor hade och även hur sanslöst fräck jag anser denna kupp utförts.
Jag har också delgivit henne min övertygelse att hon inte har någon aktiv del i denna kupp – utan troligen endast utfört en väntjänst. Marianne Brodin har är medförfattare till boken ”Självkänsla att förstå sig själv och andra”. Det som Marianne belyser i boken – hur viktigt ett barns första år för dess framtida självkänsla är något som verkligen Hermine fick erfara.
Hermines liv var kantat av övergrepp, något som jag kommer återkomma till i min planerade bok, ”Flickan i blått”. Dessa övergrepp upphörde inte i och med hennes död utan fortsatte sedan genom storstölden av de ryska konstskatterna. Jag begriper inte hur vuxna människor kan bära på vetskapen om att vara inblandad i en så otäck historia utan att träda fram och stå upp för sanningen.
Det framgår också i texten att Bukowski i sin katalog ej uppgivit annat än Ryskt 1800-tal. Mycket märkligt att tillverkaren – Den Ryska Kejserliga Porslinsfabriken ej omnämndes – heller inget om tallrikarnas proveniens!
Att inte heller Den Ryska Kejserliga Porslinsfabriken omnämnts på följande bild är märkligt. Det har skrivits böcker om denna porslinsfabrik, en bok jag kan rekomendera är ”Das Weisse Gold Der Zaren”.
I tidigare inlägg så gav jag uttryck för min förvåning om att Bukowski inte uppgivit proveniensen. För att förtydliga mitt tidigare inlägg så ligger det till följande. I t.ex exempel tallrik nr 1375 – såld på vårauktionen 2005 så uppgav man följande:
1375. TALLRIK, porslin. Ryssland, Kejserliga Porslinsmanufakturen i St Petersburg, Nikolaj II (1894-1917). Signerad Kirsanof 1909. Kavetten med målad dekor av militärmotiv mot stadsbebyggelse, brättet med förgylld ciselerad dekor av lagerblad och det ryska riksvapnet. På baksidan inskription Pauls Livgardesregemente. Diameter 24 cm. Förgyllningen ngt nött. Efter orginalverk av Masurovski.V.V.
A Russian Military plate, St Petersburg Niholaus II (1894-1917). Utropspris: 60.000,- (klubbat pris: 540.000,-)(källa – Bukowski)
Den av Bukowski ovan nämnda Pauls livregemente? Vem ar denne Paul?Paul var Maria Pavlovnas far, se: Storfurst Paul (Pavel Aleksandrovitj av Ryssland). Dessa guldkantade tallrikar var till antalet 6 st och Anna-Stina och Herman köpte dem tillsammans med de 12 st gröna tallrikarna och en mängd andra föremål som blev kvar när Maria Pavlovna hastigt lämnade Sverige 1913.
Året efter gick skilsmässan igenom mellan Maria och Prins Wilhelm. Efter att Prins Wilhelms sålt Oakshill till Italienska staten så förvarades föremålen i Skogsinstitutets lokaler (vid Djurgårdsbron). Lyssna på det intressanta samtalet från den 25 mars 2009 på följande sida med Lars-Göran Löfström, tidigare förvaltare vid Statens Fastighetsverk.
Klicka på medialänken nedan för lyssna på samtalet
Sen så har vi en tallrik från ytterligare en släkting till Maria Pavlovna som såldes på Bukowskis vårauktion och med en proveniens som också är klar och tydlig och helt i strid med den som inlämnaren (bulvanen) uppgivit. Se info nedan:
Kavetten med målad dekor av kavalleriofficerare, brättet med förgylld ciselerad dekor av lagerblad och det ryska riksvapnet. På baksidan inskription ”Livgardet under Maria Feodorovna”. Diameter 24 cm. Utrop: 60.000,- (klubbat pris: 710.000,-). Ryssland Kejserliga Porslinsmanufakturen i St Petersburg, Nicholaj II (1894-1917). Signerad Gurijajev 1909.
Maria Fedorovna (även omnämnd som Maria Fjodorovna) var änke kejsarinna efter Tsar Alexander III, vilken i sin tur var farbror till Maria Pavlovna.
Bulvanernas påhittade historier om hur deras familjer kommit över dessa föremål är löjeväckande. / Anders Fors
Jag tog hjälp av en detektivbyrå och la själv ner en massa arbete och vad som skett blev allt mer uppenbart under sommaren 2005. Vi gjorde med hjälp av Detegere en polisanmälan och den startades först i början av 2006, men lades snabbt ner av polisinspektör Hans Olof Skogqvist. När min dotter var på förhör hos Hans Olof så yttrade han sig enligt min dotter att ” räcker det inte med att du ändå kommer ärva flera miljoner”. Ganska chockerande att en polis ger uttryck för fördelningspolitiska åsikter i samband med ett förhör som gäller en förskingring/stöld.
Även ett mycket okänsligt sätt att uttrycka sig till en ung kvinna (min dotter var 19 år vid förhöret) som vid 6 års ålder mist sin mor. Detta var uppgifter som kriminalinspektör Hans Olof väl kände till.
Den detektivbyrå som jag anlitade hade emellanåt hjälp av Eva-Maria van Der Kwast. Hon var lite bekant med den administrative chefen hos Bukowski (Marie-Louise Jansson). I samband med ett möte hos Bukowskis så fick Eva-Maria van Der Kwast klart för sig att det kunde vara mycket högre belopp än de ca 15 miljoner som Anders kände igen, det kunde vara värden över 60 miljoner. Tyvärr så spelade ej Eva-Maria van Der Kwast in samtalet, men hon har undertecknat ett intyg där hon redogör för mötet (se
Lätt att vara efterklok, men en uppenbarlig miss från Detegere och Ewa-Maria van der Kwast var att samtalen med Bukowskis inte spelades in. Sen så kanske det hade varit bättre att som Ewa-Maria van der Kwast påtalade att Bukowskis måste konfrontera Pontus Silfverstolpe, men att överenskommelsen blev att de skulle avvakta. Detta ledde till att operation ”locket på” kunde startas.
Detta intyg om vad som hade sagts förnekades av Bukowskis. Ja man kan fråga sig av vilket skäl Ewa Maria van der Kwast skulle hitta på allt och sen underteckna ett intyg.
Ingen utan skuld
Ett av skälen till detta var säkert att de flesta inom Bukowskis använt sig av vänner vid inlämning för att inte åka på skatt. Alla hade med andra ord något på sitt samvete. Lösningen var från Bukowskis sida att Magnus Silfverstolpes brorson – Pontus Silfverstolpe (antikdeckaren) och Tom Österman (tidigare Chef för hemvärderingen på Bukowski) fick sluta på Bukowskis, vilket skedde vid samma tid som förundersökningen startade och började hos Åmell´s.
Paul Hörhammer var VD för Bukowskis avdelning i Helsingfors och en bra länk till Ryska köpare av föremålen som härstammade från den Ryska tsarfamiljen, via Storfurstinnan Maria Pavlovna, tsar Nicolaus kusinDen 18 april 2005 avgår Paul Hörhammer som VD för Bukowski i Helsingfors
Samtal med Frederike Hörhammer
Jag var lite bekant med Paul Hörhammers yngre halvsyster och vid ett möte med Frederike så berättade hon för mig att hennes bror ”gått upp i rök”. Ingen tycktes veta vad han tagit vägen. Jag fick en känsla av att hans sorti hade ett samband med vårt ärende.
Paul byggde upp under en lång tid en position som en av Nordens främsta experter på rysk konst. Han var en nyckelperson när ryska oligarker och samlare under 1990 talet och tidigt 2000 tal dammsög den finska och svenska marknade på rysk konst och konsthantverk.
En av bulvanerna
I polisutredningen där Hans Olof Skogqvist håller med Bukowskis antecknar han att en av inlämnarna hette Stefan Gustavsson. Var det slarv från Hans Olof Skogqvist sida inte kontrollerade uppgiften närmare genom att begära ut underlag om vem som var kommitent eller medvetet och i samarbete med Bukowskis? Det lär vi aldrig få veta, men många märkliga turer var det onekligen i detta ärende.
Jag har mycket material i mina ”gömmor” och nu lägger jag upp ett dokument som upprättades mellan kommitenten Kate Littorin och Bukowskis representant den 12/1 -05 i Uddevalla.
Om man sedan jämför ovanstående dokument med förundersökningshandlingarna så är det något som inte stämmer. I förundersökningen står att tallrikarna ”lämnats in av Stefan Gustavsson mfl”. Varför skrevs detta namn istället för Kate Littorin? Hur många Stefan Gustavsson finns månde i Sverige? Oräkneliga, men Kate Littorin finns bara en. Dessutom är dessa tallrikar mycket mycket ovanliga.
Se dokumentet nedan upprättat mellan Bukowski och Kate Littorin
upprättat 12/1 -05 i Uddevalla, en och en halv månad innan Anna-Stinas död.
Samtal inspelat med Kate Littorin 9 december 2009 kl 19.40
I detta samtal förnekar Kate bestämt att hon har gått på Restenäs konfirmationsläger.
Samtal inspelat med Johan Laring den 8 februari 2010 kl 20.30 som bekräftar att Kate Littorin och Magnus hade gått på samma konfirmationsläger på Restenäs.
Ytterligare ett samtal med Lennart Zetterqvist den 9 december 2009 där han bekräftar att Magnus kände Kate och att även hennes äldre bror gick på Restenäs.
samtal med Sören Lindqvist den 9 december 2009, ytterligare en som dock endast har ett svagt minne av Kate och hennes bror, men som mycket väl mindes Hermin.
Den 6/3 2007 skickar jag nedanstående brev till Niklas. Jag kan konstatera att ingen samverkan gjordes mellan skatteverket, polis/åklagare för att lösa detta brott. Denna totala avsaknad av samarbete mellan myndigheter är något som under senare år uppmärksammat och äntligen försökt göra något åt, se info riksdagen.
Inspelat samtal med Niklas Lagrell
22 mars 2007 så ringer jag upp Niklas Lagrell. I samtalet så säger han bla att föremål kan ha givits bort. Det kan ju vara en tanke, men om man sätter in sig i ärendet så förstår man att den tanken haltar betydligt. Om Anna-Stina givit bort en mängd föremål så skulle det vara helt i sin ordning och stå henne fritt. Problemet är dock att inlämnarna av föremålen från Anna-Stinas hem inte uppgivit att de fått dem av gåva och deras utsago om proveniens (föremålens ursprung och historia) är de mest fanasifulla historier.
Inspelat samtal den 3 maj 2007 med Per Lindqvist
Per Lindqvist var åklagaren som inledningsvis tog beslut om att upprätta en förundersökning. I alla mina kontakter med Per så upplevde jag honom väldigt vänlig och sympatisk. I inledningen av samtalet så säger Per att det är oerhört svårt att veta om Anna-Stinas avsikter med hennes kvarlåtenskap.
Hans resonemang har en poäng i fall att inlämnarna av de Ryska föremålen hade uppgivit att de fått föremålen som gåva av Anna-Stina. Det känns som om Per inte riktigt läst vad inlämnarna uppgivit för proviniens. Dessutom så fanns det inget skäl att ”mörka gåvor” då gåvoskatten avskaffades den 1 januari 2005.
Inspelat samtal med Lars Bengtsson
Lars Bengtsson som arbetar på skatteverket var mycket hjälpsam och förvånad över att inte polis/åklagare kontaktade honom då han funnit gemensamma nämnare bland de som sålt föremålen på Bukowskis auktion våren 2005.
Samtalet nedan skedde den 5 mars 2007
Jag hade ytterligare ett samtal med Lars den 23 april 2007
Hermine berättade då bla om Storfurstinnan Maria Pavlovna och tsarfamiljen och de föremål som Anna-Stina och Herman köpt efter henne och att dessa föremål förvarades i Skogsinstiutetet.
Jag kände som 19 åring inte till denna byggnad, men fick berättat för mig att det var i Nobelparken invid Djurgårdsbron. Detta unika kröningsalbum var också ett av de föremål som försåldes vårauktionen 2005, tillsammans med de gröna tallrikarna som jag sett vid ett flertal tillfällen.
De 12 gröna tallrikarna stod jag och tittade på första gången när min klasskamrat Tomas sällskapade med Hermine och han gick in till hennes rum medan jag stod och väntade på dem. Jag kanske stod och väntade ca 20 minuter där i hallen och ett av de 2 rummen som gick i fil och gick fram och tillbaka och tittade på väggarna. På just dessa gröna soldattallrikar, där jag bla starkt minns en av dem där 3 män med mössor som nästan såg ut som tillplattade kockmössor som var gråa, men även andra har jag starka minnen av.
Det jag också kommer ihåg från denna stund av väntan var tavlan med skeppet som gick i kvav. Nu talar vi om första gången (1977 -1978) jag var på Eriksbergsgatan hos Hermine och Anna-Stina och det blev många andra besök också, men just från denna första gång är minnet så starkt. Det var dessa föremål som Hermine sedan berättade för mig första gången vi älskade med varandra vill minnas det var hösten 1979. Hermine berättade även för mina föräldrar om att de ”minsann hade guldtallrikar”. Min far blev lite trött på vad han upplevde som skryt över föremål från tsarfamiljen. Diskussionen kom upp när Hermine var på vårt landställe och fick se den servis som min far köpt till mamma (kunglige dansk – musselmalet).
Bukowskis vårauktion 2005
Vid Bukowskis vårauktion 2005 upptäckte jag föremål efter min dotters mormor som några månader tidigare avlidit. Efter en tids resercharbete framkom att föremål för över 60 miljoner hade stulits och sålts via bulvaner. Det som gör historien ytterst obehaglig var att min dotter var endast 6 år när hennes mor avled och detta har samvetslösa personer utnyttjat på ett sätt som står över vad varje normalt funtad människa kan förstå.
Ett av dessa föremål som såldes på Bukowskis var ett par lystrar med koboltblått glas (en form av vägglampetter) – se bild nedan. Bukowskis nämnde på hemsidan att att en av Lystrarna var lagad, men de hade inte noterat att den vänstra lystern hade någon lagning. Det är ett gott betyg till min far och mig så lagade den på ett skickligt sätt.
Anna-Stina nämnde för mig Carl Johan Bernadotte och hans dåvarande hustru Kerstin Wijkmark var med vid köpet av föremålen efter Maria Pavlovna.
Reparation av lystrarna
Anna-Stina och Hermine kom förbi till vår guldsmedsverkstad vi hade i vår villa i Mälarhöjden någon gång 1982 – 1984 med dessa 2 lystrar. Den vänstra i bild hade den mellersta ljushållaren gått av. På den högra lystern ser man en lagning med tenn på den mellersta ljushållaren, se bild nedan med markering A samt B. Även denna önskade Anna-Stina att jag skulle åtgärda. Hon berättade att ett klumpigt hembiträde hade haft sönder den.
Min far, guldsmed Haldor Fors, avrådde då mig från att försöka ge mig på att åtgärda saken. Skälet till detta var att en upphettning skulle kunna äventyra brännförgyllningen.
Tillsammans med min far så resonerade vi hur vi skulle åtgärd skadan. Far hade lång erfarenhet som guldsmed och han sa till mig att vi skulle försöka vrida på delarna då han var säker på att delarna var ihopskruvade. Vi började med att vrida försiktigt på den översta kristall kulan.
Det stämde, den var fastskruvad på en gängad stång. Efter att vi lossat bollen så plockade vi de 4 delarna med de droppformade prismorna. Därefter så lyfte vi försiktigt bort den brännförgyllda delen som satt ovanför det koboltblå glaset. Därefter lyfte vi den koboltblå glasdelen.
Far hade rätt, vi fick på så vis loss alla delar och den mellersta delen med ljushållaren vars gänga brytits av.
Vi bestämde oss för att försöka tennlöda den avbrutna gängan där brottet uppstådd, men den lödningen höll inte. Vid nästa försök bestämde vi oss för att borra med en tandläkarborr i den avbrutna gängans bägge ändar och sätta in ett stift och därefter hårdlöda.
Jag blandade ihop ett eget slaglod och för att inte riskera brännförgyllningen så lindade vi runt blöt lakansväv runt kringliggande delar.
Anna-Stina berättade också i samband med besöket att hennes bror, Olle Högström (född 1916) hade varit VD för Flygsfors glasbruk, han förvärvade senare även Gadderås glasbruk. Han hjälpte sin syster med att låta en glasblåsare tillverka en ny koboltblå del till en av Lystrarna då en hade gått sönder.
Olle Högström, Anna-Stinas Bror blev VD för Flygsfors glasbruk 1953. Det var under den perioden glasbruket utvecklade Coquiilleserien där man bland annat blev skickliga på att framställa koboltblått glas. Vänster i bild ser ni ett exempel på Coquille glas.
Glasvas Coquille
Det är just denna teknik med opakt intensivt koboltblått glas som var Flygsfors specialité. Olle Högström hjälpte sin syster just med att skapa en ersättning av det trasiga glaset i lystern. Opakt glas var en förutsättning för ett lyckat resultat då man inte ville se den gängade stången som höll ihop lystern och att den skulle bli så lik som möjligt orginalet. Vid närmare betraktelse så såg man skillnaden, men endast något man såg på nära håll.
Paul Kedelv för Flygsfors, 1956.
vid markering A så ser man en kulformad distans, men på bild B så syns inte den då den som gjort den lagningen vänt på koppen och sen tennlött
Cad ritningar på ljusarmarna
Nedan ser ni cad skisser på hur jag och min far reparerade den avbrutna gängade staven.
På koppens ovansida är hålet ni ser något större än den gängade stavenPå koppens undre del så är hålet större för att den fyrkantiga muttern skall få plats. De som gjorde den fula tennlagningen vände på koppen så de kunde dra åt koppen med den lilla kvarvarande gänga som fanns kvar och sen på ovansidan (se markering B i bild ovan) tennlöda och då hamnade den kulformade distansen ner i det större hålet.
inspelat samtal med Inga Forester
Den 29 januari 2008 ringde jag upp Anna-Stinas gamla arbetskamrat och väninna efter att jag dessförinnan skickat bilder på lampkronor och vägg lystrarna.
Hon var tidigare arbetsledare och flygvärdinna på ABA, (senare namn SAS).
Väninna till Anna-Stina berättar i ett telefonsamtal att Anna-Stina var så besviken över vad hon fick i samband med skilsmässan. Lite märkligt då Herman vid giftemålet 1945 upprättade ett äktenskapsförord som sedan upphävdes efter påtryckning från Anna-Stina. Vid giftemålet 1945 hade Anna-Stina inga tillgångar alls att tillföra boet när de gifte sig. Inga kommer ihåg lampetterna med blått glas (lystrar) och att de var på var sin sida om ett stort skåp. Hon kommer också ihåg lampkronan. Herman ordnade 2 st adoptivbarn till Inga.
Enligt Inga var Anna-Stina snobbig och det var många personer som avskydde henne. Hon ville endast umgås med grevar och personer som hade von framför sitt namn. Anna-Stina hade enligt Inga en livlig fantasi och levde i en drömvärld. Hon tyckte bra om Herman, men hennes man hade svårt för honom och visste inte om han var fågel eller fisk.
Jag spelar endast upp delar av samtalet.
Samtal med Marianne Bernadotte
Den 19 september 2007 ringer jag upp Marianne Bernadotte. Hon var gift med Sigvard Bernadotte fram till hans död 4 februari 2002. Marianne var väldigt trevlig att tala med och skälet till att jag ringde upp henne var att Anna-Stina nämnde för mig Carl Johan Bernadotte och hans dåvarande hustru Kerstin Wijkmark var med vid köpet av föremålen efter Maria Pavlovna. I samtalet så bekräftar Marianne att hennes svåger hade ryskt porslin.
21 januari 2008 ringde jag upp Nils-Petter. Anledningen till detta samtal var att jag fann en bild från våren 1947 när Herrman och Anna-Stina åkte till Rivieran på en försenad bröllopsresa.
Längst till höger i bild: Nils-Petter Sundgren och stående till vänster om honom Anna-Stina
På en av dessa bilder fann jag Anna-Stina med ”ordenshållaren” och sen fann jag också en bild med henne och Nils-Petter som då endast var 17 år. En liten rättelse, i samtalet med Nils-Petter antyder jag att Herrman var far till Hermine, så var inte fallet, utan vid DNA prov så kan vi utesluta detta och vem som var hennes biologiska föräldrar kommer redovisas i kommande projekt. Efter samtalet med Nils-Petter så fortsatte mitt researcharbete och en mängd nya delar i ärendet har jag grävt fram. Jag har också fått bekräftat att försäljningen av Ryska föremål som tillhört Storfurstinnan Maria Pavlovna såldes i mitten av 1950 – talet, mer info kommer framöver.
Vi hade ett väldigt trevligt samtal på 14 minuter som ni kan höra delar av. Jag har valt att inte publicera hela samtalet då den information jag delgav honom vill jag vänta med att släppa. Tanken är att det ska ingå i mitt kommande projekt: ”Flickan i blått”.
Nils-Petter minns vi alla som är lite äldre att han var en skärpt man och bla uppskattad filmkritiker, läs mer på wikipedia.
Han delade min syn om hur samhället hade utvecklats och att det gått så långt att vissa väljer att ta lagen i egna händer. Jag har förståelse för att människor kan känna sig frustrerande och har själv känt en djup ilska emellanåt, men är av den åsikten att våld föder våld och att karma drabbar människor som går över lik. I samtalet nämner jag att Herrman tog livet av sig, det råder dock olika uppgifter kring hans död, allt från hjärtinfarkt, överdos, hängning. En sak är dock klar, hans missbruk bidrog till en alltför tidig död.
Klicka på ljudfilen nedan så får ni ta del av delar av vårt samtal.
till vänster i bild, Nils-Petter, i mitten Anna-Stina och till höger en obekant kvinna
Jag kommer nu succesivt i kommande inlägg beskriva närmare hur plundringen gick till, vilka föremål samt Silfverstolpes närstående bulvaner.
Tanken är att minst göra ett inlägg i veckan och jag kommer publicera fler instressanta samtal.
De nödvändiga dödsfallen och plundringen av ett arv
Innan jag går in på själva plundringen av de ryska antikviteterna måste jag adressera de två dödsfall som var en förutsättning för att upplägget skulle kunna genomföras.
I Sverige är preskriptionstiden för grova förmögenhetsbrott tio år, men för dråp och mord är den numera avskaffad – en avgörande juridisk detalj i ljuset av det som skett.
Den 1 januari 2005 avskaffades arvs- och gåvoskatten i Sverige. Bara veckor senare, den 6 februari 2005, på Jennys 19-årsdag, ringde Anna-Stina upp mig. Hon lät bekymrad; de nya reglerna innebar att hela det tidigare upplägget med en förteckning enligt testamentet nu var överspelat.
I det arvskiftesdokument som upprättades i mars 2009 av advokat Christer Magnergård, återges ett uttalande från Magnus. Han uppger där att Anna-Stina kände ett mycket litet förtroende för Jennys pappa, Anders Fors.
Eftersom hon trodde sig ha få år kvar att leva, ville hon säkerställa att Magnus fungerade som förvaltare för att garantera Jennys tillgång till arvet vid vuxen ålder.
Historien om Anna-Stinas metodiska kontroll sträcker sig dock betydligt längre bakåt:
5 juli 1945: Ett äktenskapsförord upprättas för att trygga Herrman Genteles förmögenhet inför giftermålet med en då lottlös Anna-Stina.
27 oktober 1955: Anna-Stina lyckas få Herrman att upphäva äktenskapsförordet.
1966–1969: Under den utdragna skilsmässan anlitar Anna-Stina stjärnadvokaten Ormonde Goldie. Han debiterade det för tiden astronomiska arvodet på 184,000 kronor, vilket understryker de stora värden som stod på spel. Under denna period lyckas hon även få Herrman att skriva ett testamente till förmån för henne själv och dottern Hermine.
Till Anna-Stinas möjliga försvar så hade hon själv drabbats av trauman i livet som påverkade hennes handlingar längre fram, men utan tvekan så var hon en kvinna med många sidor.
Hon lät dessutom Hermine skriva ett eget testamente redan vid 18 års ålder med Anna-Stina som förmånstagare – ett ytterst ovanligt och strategiskt upplägg.
Kontrasten till min egen familj är total. Mina föräldrar byggde sitt välstånd genom hårt arbete. Redan 1980, med hjälp av den tidigare polisen och gammal vän till min far, Kurt Eriksson, gåvades två obelånade fastigheter till mig och min syster för att trygga nästa generation.
Hermine kände väl till detta och uttryckte ofta en djup oro över att hon aldrig skulle ha råd att ärva Anna-Stina på grund av dåtidens skattetryck.
Trots att jag har varit en ansvarsfull företagare sedan 1977, utan en enda betalningsanmärkning, utmålades jag som omdömeslös. Magnus hade i egenskap av gudfar alla möjligheter att kontrollera min vandel hos myndigheterna, men fakta passade inte hans planer på att plundra boet på värden över 60 miljoner kronor.
När Jenny förhördes 2006 av kriminalinspektör Hans-Olof Skogkvist, möttes hon av en cynisk inställning: ”Du kommer ju ändå ärva ett antal miljoner”. Det är stötande att en polis framför fördelningspolitiska åsikter vid misstanke om grova brott.
Det påminner om den kritik som Chefs-JO Mats Melin framförde i februari 2010, där han visade att hela 90 % av anmälda bedrägerier hos Stockholmspolisen lämnades outredda efter 12 månader.
Brevet till Magnus och Patricia 2014
Den 14 december 2014 valde jag att skriva ett 15-sidigt brev till Magnus och hans dåvarande hustru Patricia (även kallad Jeanette). Där redogjorde jag för delar av Hermines liv, historien kring de ryska antikviteterna och Magnus agerande. Medan Magnus svarat med total tystnad, har Patricia uppenbarligen berörts av informationen. Jag noterade att hon på sin Facebook-sida valde att ta bort en bild från sin 50-årsfest föreställande Tomas Djusberg utklädd till indian. I mitt brev hade jag beskrivit en specifik episod mellan Hermine och Tomas – en händelse som troligen upprörde Patricia så djupt att hon inte längre ville förknippas med bilden av honom.
Denna bild på Facebook la Patricia (Jeanette Silfwerstolpe) upp den 17 december 2014, dvs några dagar efter jag skickade brevet till henne och Magnus. Översatt från Spanska: Stoppa jorden jag vill av!!!
Att hon besitter denna grundläggande moral och reagerar på Hermines tragiska livsöde ger jag henne all kredit för; det visar att hon har ett samvete. Plundringen handlar om mer än pengar.
Det handlar om de tragiska omständigheterna i Hermines liv och det totala sveket mot hennes minne. Som Martin Luther King Jr. sa: ”Det är inte de onda människornas ondska som är det farliga, utan de goda människornas tystnad.”
Nedan publicerar jag endast sidorna 7 och 8 av de totalt 15 st av brevet jag skickade till Magnus och Patricia. Att jag inte redovisar allt beror på att jag vill spara dessa delar till ”flickan i blått”.
Magnus har aldrig haft någon kontakt med Jenny efter Anna-Stinas död och inte heller någon av de andra 3 gudföräldrarna. Magnus skriver också i mailet att han aldrig vill ha kontakt med mig. Ja i mitt 67 åriga liv så är han den ende som uttryckt önskan om att aldrig ha kontakt med mig. Jag har ett stort socialt liv och tycker om att träffa och utbyta tankar med människor.
Förklaring av bilden, flickan håller ett plåster i handen. Översatt från Spanska: Okej, hur kan man få det här att fastna i sin själ?
Foto av Magnus i samband med ett besök han och Anna-Stina gjorde hos oss i Mälarhöjden någon gång kring 1994
30 december 1992 gör Hermine ett självmordsförsök, hon gör ett till 10 januari 1993 som leder till hennes död. Den 24 februari 2005 avlider hennes mor, Anna-Stina Gentele på Borgarhemmet.
Det som under den tiden utspelade sig kan man ha många synpunkter på. Några kanske tycker Magnus verkligen agerade som en nära vän och ”son” till Anna-Stina. Andra kan ha uppfattat hans agerande på ett annat sätt, kanske rent av kallt beräknande.
För att försöka få en nyanserad och neutral bedömning av skeendet så frågade jag ChatGPT.
Jag ställde följande fråga utifrån faktiska händelser till ChatGPT:
Ung kvinna som har en dotter på 6 år gör ett självmordsförsök, en kort tid efter det så säger en man som påstår sig vara en nära vän till henne ”att var och en väljer själv när men vill kliva av tåget”.
Mannen är rektor, teolog, undervisat i sex & samlevnad samt gudfar till kvinnans 6 åriga dotter. 2 veckor senare tar hon livet av sig. Efter ytterligare 2 månader så upprättar den unga kvinnans 73 åriga förmögna mor ett testamente med gudfadern som förmånstagare.
ChatGPT gav följande svar:
Det du beskriver väcker många etiska, psykologiska och eventuellt juridiska frågor. Jag kan inte avgöra vad som faktiskt hänt i ett specifikt fall, men jag kan förklara hur sådana situationer ofta bedöms ur olika perspektiv.
1. Uttalandet efter självmordsförsöket
När någon nyligen har gjort ett självmordsförsök betraktas personen normalt som akut sårbar.
Att i det läget säga något i stil med “var och en väljer själv när man vill kliva av tåget” kan uppfattas på flera sätt:
Filosofiskt resonemang om autonomi.
Brist på empati eller förståelse för suicidrisk.
I värsta fall kan det uppfattas som normalisering eller indirekt uppmuntran till självmord.
Inom psykologi och suicidprevention rekommenderas i stället att man:
tydligt visar stöd och hopp
uppmuntrar personen att söka hjälp
undviker formuleringar som kan tolkas som att självmord är ett rimligt val.
För en person i en makt- eller förtroendeställning (rektor, teolog, gudfar) anses ofta ett ännu större ansvar finnas.
2. Etiska aspekter
Flera etiska problem kan uppstå i en sådan situation:
Förtroenderoll: En gudfar eller nära vän till familjen förväntas agera i barnets och familjens bästa intresse.
Professionell roll: Som rektor och teolog förväntas personen ofta ha ett särskilt ansvar för omsorg och moralisk vägledning.
Påverkan på en sårbar person: Att uttrycka sig på ett sätt som kan uppfattas som accepterande av självmord kan anses etiskt problematiskt.
Det betyder inte automatiskt att personen juridiskt gjort något fel, men moraliskt kan det ifrågasättas.
3. Juridiska frågor (i många rättssystem, t.ex. Sverige)
Det finns några möjliga juridiska områden som ibland blir aktuella i liknande fall:
Uppmaning eller medhjälp till självmord
I svensk rätt finns inte ett generellt brott som heter “medhjälp till självmord” på samma sätt som i vissa andra länder. Däremot kan ansvar uppstå om någon:
aktivt hjälper eller uppmanar
eller på annat sätt bidrar till dödsfallet
Det kräver normalt ganska tydlig och konkret påverkan.
Ett enstaka filosofiskt uttalande räcker oftast inte juridiskt, men varje fall bedöms individuellt.
Otillbörlig påverkan vid testamente
När en äldre person upprättar ett testamente där en utomstående får arv kan frågor uppstå om:
påverkan eller manipulation
beroendeställning
mental kapacitet hos testatorn
I svensk rätt kan ett testamente ogiltigförklaras om det tillkommit genom:
tvång
svek
otillbörlig påverkan
Det kräver dock bevisning.
4. Intressekonflikt
Om samma person:
är gudfar till barnet
har nära relation till familjen
och senare blir förmånstagare i ett testamente
kan det uppstå misstankar om intressekonflikt eller otillbörlig påverkan, särskilt om:
testamentet skrevs kort efter ett trauma i familjen
relationen mellan honom och modern var särskilt beroende.
Men även här gäller att misstanke inte är bevis.
5. Vad som ofta händer i sådana fall
I verkligheten brukar frågor som dessa ibland leda till:
familjekonflikter kring arvet
klander av testamente i domstol
ibland polisanmälningar om man misstänker brott.
Domstolen tittar då på:
vittnesmål
medicinska bedömningar
relationer mellan personerna
hur testamentet upprättades.
Ställde ytterligare en fråga till ChatGPT
Vilken personlighetstyp kan en person som agerar på detta sätt ha?
ChatGPT svarade följande:
Det går inte att diagnostisera eller säkert fastställa en persons personlighetstyp utifrån ett fåtal händelser eller citat. Men man kan diskutera möjliga psykologiska mönster som ibland förekommer i liknande situationer. Det är alltså spekulationer, inte en bedömning av en verklig individ.
Här är några olika personlighetstendenser som ibland diskuteras i psykologin när människor beter sig på sätt som kan uppfattas som kyliga, filosofiska eller opportunistiska i känsliga situationer.
1. Intellektualiserande personlighet
En del människor hanterar svåra känslor genom intellektualisering.
Typiska drag kan vara:
pratar om svåra saker i filosofiska eller abstrakta termer
håller känslomässig distans
kan uppfattas som kalla eller osympatiska trots att de själva kanske ser sig som rationella
Ett uttalande som “var och en väljer själv när man kliver av tåget” kan i vissa fall vara ett exempel på ett filosofiskt resonemang om autonomi, snarare än empatiskt stöd.
2. Existentiellt eller fatalistiskt synsätt
Personer med starkt existentiellt eller fatalistiskt tänkande kan uttrycka idéer som:
livet är ytterst individens ansvar
varje människa bestämmer över sitt liv och sin död
lidande är en del av existensen
I akademiska eller teologiska miljöer kan sådana resonemang ibland uttryckas olämpligt i praktiska situationer, särskilt när någon är i kris.
3. Personer med låg empati
I vissa fall kan beteendet tyda på begränsad empati.
Tecken kan vara:
svårighet att läsa andras känslor
svarar med teori istället för stöd
visar lite emotionell respons i krissituationer
Det betyder inte nödvändigtvis någon personlighetsstörning, men kan uppfattas så av omgivningen.
4. Narcissistiska eller manipulativa drag
Om flera saker kombineras – till exempel:
starkt inflytande över familjen
uttalanden som minskar värdet av livet
ekonomiska fördelar senare
kan vissa människor misstänka manipulativa eller narcissistiska drag.
Sådana drag kan innebära:
känsla av berättigande
att använda relationer för egen vinning
strategisk charm i sociala sammanhang
Men detta kräver mycket mer information för att ens överväga.
5. Socialt klumpig eller okänslig person
Det finns också en mycket enklare förklaring:
personen kan vara socialt klumpig
säga saker som låter filosofiska men är olämpliga
sakna förståelse för hur ord påverkar människor i kris.
Sammanfattning
Jag kunde frågat ChatGTP mer, bla det märkliga formlösa överförandet av Anna-Stinas bankfack vid Handelsbanken upprättat 1980 på Karlavägen december 1993, ett bankfack som Hermine flera gånger sa att Anna-Stina sagt att det första hon skulle göra den dagen Anna-Stina avled var att gå ner till bankfacket. Detta bankfack redovisades aldrig i bouppteckningen efter Hermine.
Uppenbarligen finner ChatGTP det hela oetiskt på en mängd olika sätt och det innan plundringen av Anna-Stinas hem har redovisats. Jag kommer successivt nu övergå till att redovisa hur själva plundringen gick till. Jag har sagt tidigare och den gamla bloggen och gör det nu igen.
I hela denna makabra historia känner jag ändå att denna plundring lett fram till att jag har gjort en research kring Hermines liv vilket annars inte hade blivit av, något som jag kan tacka Magnus för.
Hennes liv och trauman hade annars bara varit svaga konturer och diffusa minnesbilder av något som vi andra då inte kunde förstå. Tanken är att Hermine, Anna-Stina och Hermans liv skall berättas i ”Flickan i blått”. Ett projekt som lär ta några år. Hade det endast varit snöd vinning som tyvärr är ganska vanlig så hade jag lagt detta åt sidan. Det som får mig att fortsätta arbetet med att kartlägga Hermines liv är att hon kränktes under sin levnad och efter sin död. Magnus var kände till delar av Hermines olyckliga barndom, ändå kunde hans vetskap om detta inte stoppa honom.
Vem var då innehavare av lägenheten och har denne person någon koppling till Magnus Silfverstolpe? Gunvor Hahr (1910-03-22) var ägare till lägenheten som hon tillträdde den 1/5 1985.
