Den 24/2 2005 avlider Hermines adoptivmor, Anna-Stina, även kallad Stintan bland hennes vänner. Magnus Silfverstolpe, tillika min dotters gudfar.
Ett förtydligande, vår familj hade inte utsett honom till gudfar och ingen av de 3 andra gudföräldrarna heller.
För Anna-Stina så var kungligheter och adel viktigt och då tyckte hon säkert Magnus var ett lämpligt val.
Magnus hade av Anna-Stina blivit utsedd att vara testamentsexekutor, vilket innebär att han av testatorn (Anna-Stina) fått uppdraget att förvalta hennes dödsbo och se till att testamentet verkställs. Han var också utsedd till arvtagare i testamentet som kort tid efter Hermines död upprättades den 18 mars 1993, där han också utsågs att bli testementsexekutor.
Allt detta skedde trots att Magnus enligt egen senare utsago vid Hermines död sagt att han inte var närmare bekant med Anna-Stina.
Testamentsexekutorn träder in i dödsboägarnas ställe och ansvarar för att arvskiftet genomförs enligt de instruktioner som lämnats.
Redan vid Anna-Stinas adoptivdotter Hermines dödsfall 1993 så hade Magnus skaffat sig en framträdande roll och företrädde Anna-Stina vid den bodelningen tillsammans med advokat C-H Mölllerström.
Efter att Anna-Stina avled 2005 så framkom det även att hennes bankfack nr 0018 på Handelsbanken som Anna-Stina öppnade 31 maj 1980 vid Karlavägen formlöst hade överlåtits till Magnus Silfverstolpe 15 december 1993.
Hermine hade flera gånger berättat för mig under de åren vi sällskapade att: ”mamma har sagt till mig att det första jag skall göra när hon dör är att gå ner till bankfacket”. En förutsättning för att Hermine skulle kunna göra det var att även hon tecknade bankfacket.
Tillbaka nu till tiden för när testamentet delgavs till oss. Jag noterade att det i testamentet stod att ”jag har för avsikt att upprätta en förteckning över sådant lösöre som jag anser Jenny kan ha nytta av och som jag önskar skall behållas så länge kapitalet är bundet”.
Efter att ha tagit del av testamentet så frågade jag Magnus Silfverstolpe var denna förteckning fanns. Han gav mig då svaret att den blev aldrig av. Efter detta började det hela kännas alltmer sjukt. Hur kan en rektor och välutbildad man, bror till en advokat, med nära släktingar aktiva inom auktions och antikvitetsbranschen – Pontus Silfverstolpe och Susanne Silfverstolpe ta på sig rollen att hantera ett testamente så slarvigt?
Med tanke på de kunniga personer han hade omkring sig är det anmärkningsvärt att han som testamentsexekutor inte såg till att förteckningen blev av. Magnus hävdade att den aldrig upprättats, vilket fick mig att ana oråd. Efter samtal med en barndomskamrat valde jag därför att anlita Detegere Utredningsbyrå i september 2005.
1994 så gjordes en mindre ändring av 1993 års testamente1995 gjordes ytterligare en en ändring av 1993 års testamente
När vår dotter Alice döptes våren 1998 bjöd vi in Anna-Stina till dopet och hon uppskattade detta. Under alla år höll jag en rak och tydlig kommunikation med Anna-Stina.
Fjäsk har aldrig varit något som jag ägnat mig åt. Anna-Stina nämnde vid ett tillfälle att jag var som ”en stubbe” att tala med.
Jag tror ändå att även om vi hade våra stridigheter så vidhöll vi kontakten under alla åren. Hon bjöds hem till oss på Backebogatan och vi besökte henne med jämna mellanrum på Borgarhemmet dit hon flyttade 1997.
Hennes bostadsrätt på Eriksbergsgatan 34 hyrdes ut, något som Magnus ombesörjde.
På bilden nedan så ser man Anna-Stina med ett varmt ansiktsuttryck titta på Alice.
längst till vänster i bild min mor, Marta Fors. I mitten Anna-Stina och min något trötta hustru och Alice
Intervjun ”Efter tre” i september 1998 – Olle Stenholm
Anna-Stina var en motsägelsefull person. I en intervju påstods hon vara blind sedan fem år, men det stämde inte. Hon opererades för starr september 1998, men hon var aldrig helt blind dessförinnan.
Det fanns tidigt en dramatik kring hennes ögon. Redan 1983 mötte Hermine mig vid dörren med en svart lapp för ögat och sa: ”Mamma håller på att bli blind, så jag provar hur det är.”
Men Anna-Stina var inte blind. Efter 1993 bevisade hon motsatsen flera gånger. På vårt bröllop den 23 augusti 1997 satt hon längst fram för att följa vigseln, och efteråt bad hon mig byta ut de anfrätta pärlorna på en brosch hon höll i – pärlor hon omöjligen hade kunnat se, så påståendet under intervjun om att hon var helt blind stämde inte.
Anna-Stina var sannerligen en drama queen av stora mått, men kunde emellanåt vara riktigt underhållande.
Inspelningen är gjord av Sveriges Radio ”Efter Tre” den 29 september 1998, produktionsnummer: 4035-98/0929, inslaget har redigerats av Anders Fors där musiken redigerats bort
Den 23 augusti 1997 var en sensommardag när den är som bäst. Solen strålade när vi gick in i Ytterselö kyrka. Jenny, som då var 11 år, ställde sig inför alla och sjöng Benny Anderssons ”Älska mig för den jag är”.
Själv gillar jag att överraska; framme i koret, stående mitt emot Irené, plockade jag upp mikrofonen och sjöng Nils Ferlins tonsatta dikt ”I folkviseton”. Anna-Stina satt på höger sida längst fram i kyrkan och bevittnade allt.
Efter vigseln färdades jag och Irené med häst och vagn till Rundstorp, en sträcka på ungefär två kilometer, medan bröllopsgästerna samåkte i bilar.
Bröllopsfesten på Rundstorp blev ett minne för livet där god mat, dryck, strålande sol, dans och fina tal med vänner och släkt förgyllde vår dag.
Min mor höll ett tal där hon bland annat sade: ”Ett äktenskap är som ett företag – det ska gå med vinst”. Av familjen Silfverstolpe fick vi en svart vas prydd med ett vitt, florliknande mönster. Efter allt som uppdagades efter Jennys mormor Anna-Stinas död valde vi dock att sända vasen åter.
Magnus Silfverstolpe
Ett av de mest minnesvärda ögonblicken inträffade när jag mötte upp Anna-Stina vid hennes ankomst till Rundstorp. Vi gick sakta fram på grusgången, och i svängen under den stora eken stannade hon upp. Hon tog fram ett smycke hon fått i gåva av Gustaf V, en ordenshållare som ursprungligen tillhört prins Oscar (sedermera Oscar II).
Anna-Stina var mycket stolt över denna ”brosch”, som hon fått i samband med sin hemkomst från London hösten 1939.
Ursprungligen hade den använts för att fästa medaljband, men efter att den gått sönder bar hon den som brosch vid bluskragen. De små pärlorna på den utsågade kronan var illa åtgångna, och Anna-Stina bad mig om hjälp med att byta ut dem. Hon var mån om att den skulle vara i gott skick för att Jenny en dag skulle kunna ärva den. Jag tog även bort resterna av den gamla nålspärren samt tillhörande del med pärla. Jag tog inget betalt för arbetet, men fick behålla gulddelarna jag filade bort.
Vid bouppteckningen efter Anna-Stina saknades smycket samt mängder av andra smycken som jag i början av 1980 talet värderat åt Hermine och Anna-Stina. Att hon självmant skulle ha skänkt bort ordenshållaren är uteslutet. Senare dök det dock upp på auktion hösten 2007 hos W.A. Bolin, där jag lyckades ropa in det så att det slutligen hamnade hos Jenny, precis som det var tänkt.
Bilden till höger visar en nygift lycklig man med hög hatt som höjer en skål.
Förstorad bild av Anna-Stina med ”ordenshållaren”
förstorad bild av Anna-Stina från Franska Rivieran 1947 där vi ser henne med ordenshållaren som sitter på hennes blus. Delen med pärlan i centrum under kronan sågade jag bort tillsammans med delar av den gamla nålspärren.
Ytterligare en bild med ordenshållaren, gåvan från Gustaf den V
Vid A och B så satt de skadade delarna av en nålspärr, den säkerhetsnål som man fäste ordensbandet tidigare i. Jag tog också bort de anfrätta pärlorna och limmade med 2 komponentslim dit nya.När jag höll på limma pärlorna så tappade jag ner ”broschen” i fällen där vi guldsmeder samlar upp filning (guldspån). Vi hade vid den tiden en katt som tyckte om att hoppa upp i fällen och flera små hårstrån från katten fastnade i limmet. Efter att limmet torkat så plockade jag bort de flesta av kattstråna., men ett blev kvar som svagt går att skönja på bilden, se röd pil. Jag skickade ner broschen till kriminaltekniska i Linköping som bekräftade att stråt var från ett djur.
Tiden efter Hermines död var ganska turbulent, men sakta men säkert så gick livet vidare. Jenny trivdes bra i skolan och hade kommit över att vi flyttat 400 meter längre bort från sin bästa vän. Under åren träffar jag några olika kvinnor, men ville inte närmare blanda in Jenny i min relation med dem. Det var först våren 1994 när jag träffade min blivande hustru som allt kändes rätt.
Irene var utbildad barnmorska och skulle gå på en Sida kurs uppe vid Höga kusten. Jag fick ge mig till tåls flera månader innan hon kom tillbaka till Stockholm och flyttade in till oss på Backebogatan i Mälarhöjden.
Jag hade redan i samband med att jag tittade på fastigheten hösten 1992 bestämt mig för att göra ett generationsboende av villan. Hösten 1993 var mina föräldrars lägenhet färdigställd. Ovanför deras lägenhet hade jag, Irene och Jenny de 2 övre planen. Hösten 1996 friade jag till Irene och vi sätter oss och börjar planera vårt bröllop. Först gjorde vi en lista på över 120 personer, bestående av släktingar och nära vänner.
Sen testade vi att endast bjuda in de närmaste och då blev listan 20 personer. Sen så föreslog jag att vi skulle bjuda släktingar vi umgås med och nära vänner och då blev antalet ca 84 personer.
På denna lista hamnade Jennys gudfar, Magnus Silfverstolpe och hans hustru Patricia och Jennys Mormor Anna-Stina. Som jag nämnt tidigare så var det lite för att hedra Hermine och att han var gudfar.
Vi skickade ut inbjudningarna i god tid innan bröllopet.
Jag, Irené och Jenny tidigare blivit hembjudna till Magnus och Patricia i Viksjö lördagen den 11 februari 2005.
Vill minnas de bjöd på 2 eller möjligen 3 rätters middag. Huvudrätten var inbakad oxfile och efterrätten var frysta apelsiner med vad jag minns indränkt med Grand Marnier, något Irené tyckte var lite olämplig pga alkoholen.
Magnus berättade om en resa han gjort i Che Guevara fotspår, den resa som den kände revolutionären gjorde med motorcykel 1951 genom hela sydamerika. Magnus berättade stolt över denna resa han hade gjort som ung. Ja det förvånade mig inte då jag upplevt honom som en man som ville framstå som socialist.
Även hans hustru Patricia, född i Chile, var socialist. I en diskussion under kvällen så kom vi in på politik och jag förklarade att min ståndpunkt var att det finns bra och dåliga människor i alla samhällsklasser. Påminde också om att kommunisterna som tagit makten i olika delar av världen inte alltid varit skonsamma mot sina meningsmotståndare.
Vid middagen uppstod det någon dispyt mellan Magnus och hans son. Min hustru och jag fick en känsla av att Magnus irriterades över att han inte hade kontroll över situationen.
Nu vid 67 års ålder är jag av den uppfattningen att goda och onda människor inte har något med politisk tillhörighet att göra, lika lite som klokskap eller dårskap. Jag tror dock att det bland många socialister finns en tanke om att de som har det bättre än dem har förtjänat detta orättfärdigt.
Att vissa människor är mer energiska och begåvade är svårt för många av dem att erkänna. Sen så är det självfallet så att synen på lycka skiljer sig åt. Personligen sporras jag av att sträva för att uppnå mål och glädjen att ge sina barn en trygg uppväxt. Har aldrig förväntat mig att samhället skall lösa mina drömmar eller problem, det är något jag själv för ta tag i.
Jag har också funderat på om Magnus vetskap att jag inte delade hans politiska värderingar kan varit orsak till hans handlande. Nej, så kan inte vara fallet, skulle han vilja göra världen ”jämlikare” genom att ta kontrollen över Anna-Stinas förmögenhet och dela ut den till behövande så stämmer inte upplägget.
Eftersom gåvo och arvsskatten avskaffades 1 januari 2005 så hade det inte mött något hinder för Anna-Stina med Magnus bistånd att upprätta gåvohandlingar till behövande eller nära vänner.
Nej istället så hade de olika inlämnarna (bulvanerna) berättat de mest fantastiska historier om föremålens proveniens, helt i strid med fakta. Personerna kunde dessutom knytas till familjen Silfverstolpe och inte till Anna-Stina.
I brevet jag skrev till Magnus och Patricia 2014 så skrev jag att jag är anhängare av arvsrätten, men utifrån ett förhållningssätt som bygger på bondesamhällets syn och småföretagarens när det gäller att föra kunskaper vidare till nästa generation.
Att det dimper ner en säck pengar till någon är inte lycka. Till mina barn har jag också förklarat att ordet rättvisa är ett slagord som ofta används var fjärde år i den politiska debatten, men att rättvisa är väldigt svårt att definiera då vi alla har olika syn på vad som är rättvist.
Det är kanske lättare att säga vad som är orättvist, och när det gäller Hermine så var hennes uppväxt allt annat än rättvis.
Från dessa år har jag fragment och minnesbilder av saker Hermine berättade för mig. Vid ett tillfälle berättade hon att efter Herrmans död så efterlämnade han en garderob full med mediciner, något som jag då inte tänkte närmare på. Hon nämnde också att hon som barn fann kanyler i fotöljen efter sin far.
Nu när jag som ”deltidspensionär” har tid att gå igenom material så har jag funnit flera brev från 1980 talet där det omnämns olika narkotikaklassade preparat. I detta brev skrivet av Hermine till Anna-Stina från början av 1980 talet så nämner hon ett preparat vid namn Pentymal. Flera av dessa brev är märkliga då de ifall de postats måste kommit fram någon dag senare när brevets innehåll blivit inaktuellt.
I brevet nedan står det att klockan är 1/2 2 och vi måste utgå från att det var på natten. Varför skriver hon detta brev och ber Anna-Stina ringa först efter 10.00?
Om man söker på internet så kan man läsa att detta preparat är narkotikaklassat och upphörde att säljas i början av 1980 talet. Min slutsats är därför att den av Hermine omtalade garderoben med mediciner som Herrman efterlämnade i lägenheten på Karlavägen 30 nyttjades inte bara av Anna-Stina utan även av Hermine. Anna-Stina och Hermine var väl medvetna om varandras nyttjande av olika narkotikaklassade preparat.
Båtsemester till Gotland sommaren 1983
Någon vecka in i juli frågade jag Hermine om hon ville följa med på båtsemester med min fars för och akterruffade mahognybåt, samma båt som hon hade åkte med några gånger tidigare. Hon tackade ja och vi startade på vårt landställe i Stallarholmen och åker ner mot Södertälje där vi slussar och sen vidare ner efter kusten till Harstena. Jag hade besökt Harstena tidigare och valde då återigen att lägga mig på Tures Udde där det ofta var gitarrspel, grillning och bastubad.
Vi utgick sedan från skären utanför Harstena och stävar sedan de ca 60 dt vidare över till Gotland. Resan över tog nog ca 8 timmar.
Efter att ha lagt till i Visby hamn går vi sen på en finare restaurang på Södra Kyrkogatan 1. Restaurangen hette på den tiden Källaren Köpmannen och där äter vi en 3 rätters middag. Efter ca knappt en vecka åker vi vidare och passerar Stora och Lilla Karlsö. Hermine berättar att hon är delägare i Stora Karlsö, men aldrig besökt ön. Vi ser ön i fjärran och stävar vidare mot Västervik och sen in mot Gamleby.
Mellan Västervik och Gamleby börjar motorn gå dåligt och jag slog av tändningen, tittade på oljestickan att det var vatten i oljan. Vi lyckades ta oss in till Gamleby och la till båten. Jag demonterade sedan topplocket på motorn, en B18 av 1962 års modell. Motorn hade under alla år varit sjövattenskyld, vilket leder till rostangrepp vilket tär på motorns kylkanaler. Efter att jag lossat topplocket kunde jag snabbt konstatera att topplockets kylkanaler hade rostat så att kylvatten gick ner i motorn och blandade sig med oljan.
Jag gick upp till korvkiosen i Gamleby som var samlingsplats för den tidens ungdomar. Ställde högt frågan om någon kände till nån som kunde ha en B18 topp till salu. En i folkmängden svarade: ”Gurra har nog en till salu”. Jag fick telefonnumret till Gurra och gick till en telefonkiosk. Gurra svarade och jag presenterade mig och sa att jag hört att han eventuellt hade en B18 topp. Han svarade att det hade han och jag frågade vad han ville ha för den. ”Jag vill ha 300,-, men den du får lossa den själv då den sitter på en gammal Amazon som jag har”, jag ska nämligen göra mig ordning för att gå på Carolas konsert i Gamleby folkpark (publikrekord den 29/7 -83).
Jag fick modifiera topplocket för det skiljer sig något åt mellan marinversionen och bilversionen. Efter en hel dags arbete fick jag ihop det hela och Hermine satt på en av bänkarna i sittbrunnen och iakttog mitt frenetiska arbete att fixa motorn medan hon satt och stickade. Jag ställde även ventilerna och sen provstartade jag motorn och allt fungerade perfekt.
Dagen efter så trailades båten från Gamleby viken ca 4 mil upp till Hycklinge, ett litet samhälle i Kinda kanals södraste del. Vi fortsatten sen att slussa nedför tills vi kom fram till Linköping där jag vill minnas att Hermine mönstrade av och tog tåget till Stockholm. Själv fortsatte jag vidare ut till Roxen där jag anslöt till Göta kanal och sen vidare ut till Östersjön via Söderköping.
Under resans gång så blev jag allt mer fundersam över Hermines mående och hur det stod till med tabletter och alkohol. När jag frågade henne om detta så sa hon ofta att det berodde på allergi medicinen som gjorde henne trött. Efter några månaders sällskap så vill jag minnas att vi åter skildes åt.
Sommaren 1984 Vettershaga
Jag vill minnas att det var 1984 då jag var ute på Anna-Stina och Hermines landställe. De bägge beklagade sig över allt det omöjliga i livet och gärna då med allt som behövdes göras på landstället. Som de beskrev det så var det näst intill omöjligt att åtgärda och de får mig att reagera tvärtemot då jag som person tror att i stort sett allt är möjligt.
Varmvattenberedaren var trasig. Jag ordnade en ny genom kontakter kopplade bort den gamla och tog ut den på gården och monterade den på nya på vinden. Anna-Stina var påstridig om att jag skulle krossa glas och lägga i trossbotten där rören gick ner till kök och badrum. För att få henne tyst så la jag krossat glas, trots att jag förstod att det var helt meningslöst.
Sen hjälpte jag till att slå med lie det halvmeter höga gräset medans Hermine krattade ihop gräsen, därefter mekade jag med deras åkgräsklippare och tror jag fick igång den och sen så tog jag och målade 2 av husets sidor som var mest eftersatta med falufärg som jag hade skaffat. Vill minnas att Hermine hjälpte till.
Nästa projekt under helgen var att laga bryggan hjälpligt med gamla bräder som låg under en av bodarna.
Vill minnas att Anna-Stina bjöd på Crêpes Prins Bertil och vitt vin och hon kunde utan tvekan vara riktigt underhållande.
Tror också att det var denna helg som jag reagerade över att Anna-Stina gav Hermine en helflaska Whiskey samt en stor petflaska med kallt kaffe.
Lappen för ögat
Jag åker hem till Hermine och hon öppnar dörren med en svart lapp för ögat. Jag frågar henne vad som hänt och får till svar: ”mamma håller på att bli blind så jag provar hur det är”. Ja Hermine och Anna-Stina var verkligen i en märklig symbios. Sommaren 1984 märker jag en påtaglig förändring i Hermines mående. Det är speciella händelser i massmedia som hon reagerar starkt på och som väcker gamla minnen. Något som jag då tyvärr inte förstod vidden av. Återkommer om detta i ”Flickan i blått”.
1985
Det jag bestämt minns var att jag blev inbjuden till Hermines 25 års kalas hemma hos Anna-Stina på Eriksbergsgatan 34 den 1 februari 1985. Jag var en av de få jämnåriga med Hermine då majoriteten av gästerna var jämnåriga med Anna-Stina. Pirjo Olander var på kalaset och fotograferade friskt. Efter kalaset så sa jag till Hermine att jag tyckte det var en märklig samling av gäster, kändes som de var från en svunnen tid. En av de få som var i vår ålder var Anders Grönroos. Han hade en benvit kavaj som möjligen var i linne då jag reagerade över att den var ganska skrynklig.
Hermine och jag träffades varje vecka efter hennes födelsekalas och jag sov oftast över. Hon hade för vana att bjuda på frukost med Philadelphia cream cheese som pålägg och lite krasse.
En annan favorit var spenatsoppa.
Åre fjällsemester med kompisar
Den 25 april 1985 så åkte jag upp med några vänner till Åre och slog Hermine en signal. I samtalet så framgick det att hon inte kom ihåg ett tidigare samtal vi hade haft. Hon sa då att det är lite pinsamt för det var samtal med andra personer hon också hade glömt och att anledningen till det var att hon hade slagit huvudet i en skåpslucka. Jag tyckte det var lite konstigt, men tänkte sen inte mycket mer på det.
Maj 1985
Enligt gamla anteckningar i min kalender från1985 så följer Hermine med ut till vårt landställe den 4 maj. Min kusin Bengt och hans hustru Barbro var på middag hos mina föräldrar på Rundstorp. Min kusin var närmare 20 år äldre än mig han och hans fru umgicks med mina föräldrar.
Vi åt middag tillsammans och det dracks en hel del. Troligtvis så serverade min mor hennes specialitet som var cour de fileat. Min far hade druckit några glas för mycket och retade sig lite på Hermine och gick verbalt till attack mot henne. Jag tror att min fars livserfarenhet gjorde att han reagerade över min relation till Hermine då han kände att allt inte stod rätt till med henne.
Gula huset är huvudbyggnaden och till höger i bild ”gäststugan” som jag hade renoverat och byggt om. Idag så är min syster och hennes dotter ägare till fastigheten, efter att jag gåvade den 1997.
Ja Hermine hade onekligen trauman och en adoptivmor som tillhörde en grupp ”Östermalms människor” min far hade lite svårt för. Min far var en selfmade man som hade startat med två tomma händer och byggt upp en mindre förmögenhet tillsammans med min mor genom hårt arbete och ett stort driv.
På Rundstorp hade jag en charmig stuga som vi kallade gästhuset, en röd stuga i lite tyrolerstil med en härlig balkong med vy över Mälaren. Hermine och jag drog oss tillbaka på kvällen och jag tror det var denna helg, våren 1985 Jenny blev till.
På vägen hem från Stallarholmen åkte vi i min vita Valiant v200 från 1960 som var i utställningsskick. Stereon var på och vi spelade Misa Criolla jag spelade den så många gånger att Hermine sa till mig att byta till någon annan musik.
I början på juni -85 åkte Hermine och jag samt några vänner till mig på Bruce Springsteen konsert på Ullevi i Göteborg. Vi åkte med en Audi 100 cc och jag minns att vi talade om vad barnet skulle heta.
3 rums lägenheten Lilla Essingen
Hermine ringde mig om en 3 rums lägenhet på Luxbacken i samma fastighet som hennes 1a på 37 kvm. Denna 3 rummare var vill jag minnas på 67 kvm. De begärde 675.000,- för den.
Vid samma tillfälle så fick jag av Irene Lindstrand som sålde smycken till mig veta att fastigheten på Bellmanskällevägen 6B i Mälarhöjden där hon hyrde sitt kontor var till salu för 650.000,-.
I fastigheten fanns 2 lägenheter på ca 110 kvm vardera samt en källare som hyrdes ut till kontor. Jag sa till Hermine, vi köper den tillsammans och gifter oss med äktenskapsförord så vi äger halva huset var. Om vi inte står ut med varandra så kan vi ha en varsin lägenhet. Med facit i hand kanske inte det mest romantiska sättet att fria, men lösningsorienterat.
Hermine var nog inte den som låg bakom detta med en större lägenhet utan min uppfattning är att det var Anna-Stina som ville att jag skulle ordna det för Hermine och vid en separation så skulle självfallet Hermine få sitta kvar i lägenheten. Anna-Stina hade ju vid ett tillfälle när vi var ute på Vettershaga sagt till mig: ”gör Hermine till miljonär”. Jag tog upp detta med Hermine hösten 1985 i ett telefonsamtal, ett samtal som jag spelade in. Hermine sa: ”det får stå för mamma”.
Min far sa att istället för att köpa fastigheten på Bellmanskällevägen 6B så är det väl bättre att du löser ut din syster ur villafastigheten på Slättgårdsvägen. Jag följde fars råd och löste ut min syster som behövde pengar till huset hennes dåvarande sambo och hon avsåg att bygga på den västra delen av fastigheten Rundstorp 2:1.
Jag var dock fortfarande behov av en lägenhet då villan på Slättgårdsvägen inte lämpade sig för generationsboende. I samband med Mälarhöjdens dag sensommaren 1985 så träffar jag en skolkamrat vid namn Olle Eriksson. Jag berättade om mitt beskymmer med att hitta en lägenhet. Han sa, det kan nog ordna sig. Min far äger fastigheter på Klubbacken och en av lägenheterna som min syster har kan du eventuellt få överta.
Jag ringde Hermine och sa att jag har eventuellt en jätttefin lägenhet på gång. En tre rums lägenhet på 70 kvm med öppen spis och en fantastisk utsikt över Mälaren. Jag sa att jag skulle gå ut med Olle och ta några öl och förklarade för henne att han var sällskapssjuk och för att få möjlighet att överta lägenheten så var det klokt att ställa upp på hans önskan. Hermine sa: ”om du känner för att träffa en tjej så gör det”. Jag förklarade för henne att enda skälet till att jag följer med honom var för att fixa en lägenhet.
Anna-Stinas besök i Mälarhöjden 3 juli 1985
Hermine talade ofta om att Anna-Stina snart skulle dö och problemet med att hon inte skulle ha råd att ärva Vettershaga pga av de då rådande arvskattereglerna. Det mesta i Anna-Stina och Hermines värld blåstes upp till stora problem.
I vår familj var det helt motsatt, vi har alltid varit lösningsorienterade. I samband med den tilltagande oron för en samhällsutvecklingen alltmer åt ett socialistiskt håll med tal och löntagarfonder samt ingrepp i ägande så valde mina föräldrar redan 1980, när jag endast var 22 år och min syster 24 att gåva deras två fastigheter. Den som hjälpte oss med detta var Kurt Eriksson, pappas gode vän och fd polis.
Han visste hur man skulle göra för att minska gåvoskatten. Jag förklarade för Hermine att det mesta går att lösa och att Kurt kan förklara till Anna-Stina hur man kan göra, allt inom gällande lagstiftning. Anna-Stina kom till mitt föräldrahem och Kurt förklarade hur hon kunde skifta sin fastighet till Hermine och samtidigt minimera gåvoskatten, men inget skedde sen. Hon fick vill jag minnas också råd om hur hon skulle redovisa en aktieförsäljning.
Nu i efterhand tror jag att Anna-Stina hade trott att vår familj skulle bidraga till att göra Hermine till miljonär, något Anna-Stina hade sagt ute på deras landställe på Vettershaga i samband med en middag och efter några glas vin.
I vår familj så är en förening i form av äktenskap ett projekt som man driver tillsammans. I Anna-Stina äktenskap med Herrman byggde inte på en gemensam strävan utan bråk, missbruk och skilsmässa, något som tyvärr fördes över på Hermine.
Båtsemester
Varje sommar tillbringade ute i skärgården med min fars båt. Enligt mina gamla anteckningar så åkte jag ut den 5 juli 1985 och var ute fram till den 17 juli. Hermine följde med på flera skärgårdsturer med mig och jag vill minnas att hon även var med ut denna sommaren.
Vettershaga slutet av juli 1985
Jag och Hermine samt hennes väninna Lisa Trei ut till Vettershaga. Anna-Stina är på plats och vi äter middag tillsammans. Jag imponeras av Lisas intellektuella skärpa. Vi sitter och talar i timmar om allt möjligt och timmarna rusar iväg. Anna-Stina hade tilldelat mig ”rättarstugan”, en liten gäststuga där enbart jag skulle sova.
Tyckte det var lite konstigt, men opponerade mig inte. Innan jag gick iväg så sa jag god natt och kramade om Lisa, som till min förvåning kysste mig. Jag har funderat lite över detta vad tanken var eller om det endast var något som händer när man druckit lite vin. För mig var detta dock något jag inte råkat ut för förut och absolut inte samtidigt som min flickvän var med.
Under sommaren 1985 så skulle Hermine och jag besöka mina vänner som hade Restaurangen Sjöcafeet vid Djurgårdsbron. Precis när vi kom fram så ville Hermine hem. Jag blev lite sur och körde hem henne där jag lämnade av henne. Ångrade mig när jag närmade mig Mälarhöjden och åkte tillbaka till henne. Förståelsen för hennes extra ambivalenta humör kanske jag inte hade då.
En tid senare så sa Hermine att hon önskade att jag skrev på att jag var far till det väntade barnet. Jag har alltid haft en god relation med mina föräldrar så jag frågade dem om det är det normala. Bägge mina föräldrar sa att det skriver man på när barnet är fött. Jag sa det till Hermine och hon sa att ja så kan man göra, men jag vill att du gör det nu.
Jag frågade varför och hon sa då att jag vill ha det gjort i fall något händer dig. Jag sa då till henne att om du är orolig för det så kan jag teckna en livförsäkring, något som jag sen gjorde på, vill minnas 2 eller möjligen 3 miljoner med det ofödda barnet som förmånstagare. Reaktionen från Hermine var att om jag inte skulle skriva på så skulle jag inte ha något med barnet att göra. Jag tror att det var Anna-Stina som låg bakom detta krav.
Efter samtalen kring detta så distanserade sig Hermine och vår kontakt blev mer sporadisk och oftast via telefon. Vid ett tillfälle så tog jag upp detta med Hermines rökning och att hon kanske skulle försöka sluta under graviditeten. Hermine sa då till mig att ”Anders, jag har sett barn till kvinnor som rökt under graviditeten och de är så små och söta”. Det chockade mig och sen så gick samtalet vidare om hur vi skulle göra när barnet var fött. Hermine tyckte vi kunde ha barnet halva tiden var. Allt kändes helt galet för mig.
Någon gång augusti/september 1985 så skall det göras ett ultraljud på Hermine. Jag följer med, men även Anna-Stina följer med och hon ställer sig framför mig för att titta på skärmen.
Jag hade ett samtal med Anna-Stina som finns inspelat där hon sa att jag var en stubbe som inte gick att tala med, något det ligger en viss sanning i, jag är extremt envis Ja sannerligen hade hon och jag olika syn på livet. Jag såg och har alltid tyckt om utmaningar och sökt finna vägar att uppnå mina mål. Min känsla var att Anna-Stina gärna vältrade sig i bekymmer något hon också förde över på Hermine.
Vid ett tillfälle när jag försökte nå Hermine via telefon och hon inte svarade så tog jag bilen till Luxgatan 11 på Lilla Essingen där Hermine bodde. Jag gick upp och ringde på dörren och fick ingen reaktion. Jag öppnade brevinkastet och tittade in och såg systemkassar stående innanför dörren.
Jag kände att jag själv höll på att balansera på gränsen att bli tokig, var jag galen eller var Hermine galen, eller var det som Hermine ofta sa: ”vi talar inte samma språk”.
Jag började spela in samtalen, analyserade dem och funderade över hur det stod till med Hermine och hur hennes tankar gick. Jag har än idag kvar dessa inspelningar.
Samtal Anna-Stina hösten 1985
Hösten 1985 besökte jag Serafens mödravårdscentral på Hantverkargatan 2D. När personalen fick veta att det var jag som var far till Hermines väntande barn, lät de mig gå före i kön. Jag förstod direkt att de kände en djup oro för hennes mående. Under vårt samtal kom vi gemensamt fram till att Hermine och jag behövde prata med en kurator.
Jag kontaktade Hermine och föreslog ett möte med kuratorn, som hette Monica Anjou. När Anna-Stina fick reda på detta visade hon genast ett stort intresse för vem kuratorn var, och om hon arbetade i mitt närområde. Både Hermine och Anna-Stina var extremt måna om sin integritet – en strikt hållning som bottnade i djupa trauman och desperata försök att dölja ett missbruk som i stället sopades under mattan.
Samma höst ringde jag Anna-Stina efter att ha reparerat en syskonring i platina åt henne. I ljudinspelningen från samtalet – som tyvärr var så svag att den inte gick att få med vid redigeringen – svarar Anna-Stina först med en matt röst. Det var som om hon ville signalera till den som ringde att hon var sjuk och svag. Men så fort hon hörde att det var jag, förändrades tonläget helt. Rösten blev med ens kraftfull, och som vanligt började hon tala om sin egen sjukdom.
För Anna-Stina fanns det ett genomgående och centralt tema i livet: att säkra sin egen ekonomiska ställning, vilket jag också har redovisat här på webbplatsen.
Hermine var ständigt klämd mellan två eldar – med en envis person som mig på ena sidan, och Anna-Stina med sin märkliga livssyn och sitt ständiga fokus på pengar på den andra.
Några månader tidigare, ute i Vettershaga, utbrast Anna-Stina efter några glas vin: ”Gör Hermine till miljonär!” När jag senare tog upp händelsen med Hermine, skakade hon bara av sig det och svarade kort: ”Det får stå för mamma.”
Sommaren 1989
Hermine och jag hade en alltmer förbättrad kommunikation och jag föreslog då att vi alla tre, Hermine, Jenny och jag skulle åka på bilsemester, vilket sen skedde sommaren 1989. Jag hade en vinröd metallic Saab 900 turbo 16v med härlig sandfärgad tjock plyschklädsel. Redan första resdagen så sa Hermine att hon hade problem med värk i axeln och därför fick äta Citodon.
Kolmårdens djurpark 1989
Jenny var drygt 3 år på bilden och Hermine 29 år
Vi åkte först till Kolmården och gick på djurparken, åt middag och övernattade där, sen for vi sakta vidare efter ostkusten ner till Stegeborg där vi övernattade i bilen. Saab 900 är en halvkombi så jag hade placerat en madrass som gav oss god komfort.
Dagen efter åkte vid vidare på vackra småvägar efter kusten och målet var Bornholm. Innan dess så stannade vi en natt i en liten stuga som vi hyrde vid havet i Karlskrona. Vi gick på restaurang där både Hermine och jag tog ett glas vin och sen så övernattade vi i stugan och Hermine och jag hamnade i sängen tillsammans.
Vi kom sen ner till Simrishamn där vi körde ombord på den lilla bilfärjan. Än idag har Jenny minnen från att vi åkte en färja som luktade fisk och det gjorde den verkligen. Vi åkte sakta runt hela Bornholm med fönstren nere och for sakta genom det skiftande, bitvis dramatiska landskapet Bornholm har att erbjuda. Det var härliga dagar och kändes fint att Jenny, Hermine och jag kunde uppleva detta tillsammans.
Hösten 1989
Hermine och jag hade en bättre kontakt efter vår bilsemester till Bornholm. Jag föreslog att Hermine skulle få se min lägehet på Klubbacken 25 och att jag samtidigt kunde bjuda henne på lunch. Ja erbjöd mig att hämta henne. En god vän, Olle Eriksson, samma Olle som hjälpt mig med lägenheten på Klubbacken, erbjöd sig att att fixa lunchen medan jag åkte och hämtade Hermine. Olle som är väldigt duktig på matlagning förberedde först toast skagen och som varmrätt: Coeur de filet provençale. Det enda jag behövde göra var att ställa in oxfilén späckad med vitlöksklyftor i ugnen tillsammans med provencale potatisen.
Adventskonserten i Mälarhöjdens kyrka 1989
Några månader senare föreslog jag att Hermine tillsammans med Jenny skulle gå på adventskonserten i Mälarhöjdens kyrka. Jag var med i kyrkokören och lämnade av Hermine och Jenny i min lägenhet på Klubbacken. Jag skulle repetera innan konserten och efter vår repetition så åkte jag upp till lägenheten för att hämta dem så de kunde se konserten.
Jag knackade på dörren, men fick ingen reaktion. Jenny kom fram till dörren och jag förstod att det hade hänt något med Hermine. Jag kunde inte öppna dörren då jag hade lämnat kvar nycklarna i lägenheten. Kände att jag snabbt måste komma in och fick då idén av att ta av mig skosnöret. Jag sa till Jenny att hon skulle ta nycklarna som låg på bordet i hallen och knyta fast nycklarna i snöret som jag sänkte ner genom brevlådan.
Jenny var då bara 3 år och ca 10 månader, men redan då visade hon på att klara ut det mesta. Nycklarna fäste hon och jag fick ut dessa genom brevlådan och öppnade dörren. Hermine var knappt kontaktbar och jag chockades över på hur kort tid och hade försvunnit in i dimman.
Våren 1990
Ett telefonsamtal från Anna-Stina Gentele bryter tystnaden. En granne har funnit fyraåriga Jenny övergiven utanför en låst lägenhetsdörr på Wennerbergsgatan. Det är kulmen på en serie händelser där Hermine förlorat sig själv i ett missbruk av alkohol och tabletter.
Trots den svåra situationen känner jag en uppriktig tacksamhet över att Anna-Stina är så ansvarsfull att hon kontaktar mig direkt. Jag åker skyndsamt till platsen, men möts av tystnad bakom dörren trots mina hårda bultningar.
Räddningen blir grannen vägg i vägg – en man nära de 90, vars hem är ett museum över ett liv i Kenya som granne med Karen Blixen. Kontrasten är absurd: hans stillsamma berättelser om Afrika mot den desperation som utspelar sig på andra sidan väggen.
Jag kliver över skyddsräcket mellan de två spegelvända takterasserna högst upp i huset. Inne i lägenheten finner jag Hermine medvetslös. I köket blottläggs sanningen: ett hörnskåp fyllt av läkemedelsburkar. På en stor burk Rohypnol läser jag receptet: Anna-Stina Gentele, 200613-xxxx.
Jag väcker Hermine med kallt vatten och tar Jenny med mig till Mälarhöjden. Samma dag markerar jag gränsen. Jag kontaktar Anna-Stina och tackar henne för att hon ringde, men klargör med bestämd röst att jag aldrig mer vill se receptbelagda mediciner utskrivna på henne i Hermines hem. Jag skriver även till Socialstyrelsen för att stoppa det illegala flödet av narkotikaklassade preparat som lämnas vidare på detta sätt.
De juridiska ramarna
Trots senare rykten om motsatsen, säkrar jag den juridiska ordningen. Den 11 maj 1989 anmäler jag gemensam vårdnad, vilket Hermine tillstyrker. Jag önskar samtidigt att Jenny ska bära mellannamnet Fors före efternamnet Gentele. Den 26 oktober skriver jag till Hermine om Jennys ändrade folkbokföringsadress. Vi behåller gemensam vårdnad fram till hennes död.
Vändpunkten: 1991
Försommaren 1991 söker Hermine kontakt. Hon hävdar att hon nu ska komma tillrätta med sitt alkoholberoende genom AA. Jag frågar då henne om hennes tablettproblematik men hon förnekar alltjämt tablettmissbruket. Hon säger sig dock ha haft ett alkoholmissbruk sedan 16 års ålder. När hon påstår att de enda tabletter hon äter är C-vitamin, drar jag en definitiv gräns.
– Då har jag inget mer att tala med dig om, svarar jag.
I det ögonblicket inser jag att dialogen med Hermine är lönlös. Jag väljer istället att lägga all min kraft och fokus på vårt gemensamma barn, Jenny. En tid efter detta kontaktar Magnus Silfverstolpe mig. Han erbjuder sig att han och hans hustru Patricia ska fungera som kontaktpersoner och närvara när Hermine träffar Jenny.
Jag hade väntat på att någon skulle höra av sig för att hjälpa Hermine att få ordning på sitt liv, snarare än att sopa problemen under mattan som man tidigare gjort. Jag accepterar hans erbjudande – och begår därmed ett av mitt livs största misstag.
Genom att låta Magnus och Patricia agera brygga, ger jag honom en enorm makt över Hermines liv. Han blir ett filter som gör att hon aldrig mer behöver kontakta mig direkt. Under en sommarresa på Göta kanal 1991 där min far då 75 år och Jenny och jag är på väg hela sträckan ner till Göteborg.
Vi stannar till i gästhamnen i Söderköping; Jenny följer med dem till deras sommarställe vid Norsholm. Det som ser ut som en familjeidyll är i själva verket grundstenen i Magnus nya plattform. Han riggar scenen och skapar det inflytande som långt senare, efter Hermines och Anna-Stinas död, möjliggör plundringen av de ryska kejserliga antikviteterna.
Hermine och Anna-Stina skrev en hel del brev till varandra. I detta brev skriver Hermine att hon ”har lite Rohypnol som du har ont om och lite annat krafs som samlats på sig”. Ja de hjälpte sannerligen varandra när det gällde missbruk och att sopa problem under mattan.
1992 – försäljningen av Vettershaga
Vid försäljningen av Vettershaga så var köparen Wilbert Tatum, se wikipedia. Men Anna-Stina ändrade sig i sista stund när hon förstod att han var färgad. För Anna-Stina var det viktigt att personer var kända, adliga eller kungliga. Den först preferensen stämde, Wilbert Tatum var känd, men sen blev det lite fel och affären backades.
I brevet nedan som Anna-Stina skickade till Hermine i USA den 3 oktober 1992 finns han omnämnd.
En annan detalj är att Anna-Stina skriver följande: ”Jag har köpt 3 olika sorters Champagne, Storfurstinnan tycks leva fortfarande.”
I Anna-Stinas värld av drömmar så ville hon nog ikläda sig rollen av att vara Storfurstinnan, dels genom att hon hade en mängd föremål efter henne och sen hennes tid med prins Bertil och tiden på slottet.
Trots att jag omedelbart efter Hermines död kontaktat polisen med en begäran om att spärra av lägenheten för att förhindra att föremål försvann, var de juridiska krafterna starkare. När testamentet från 1978 väl hade godkänts, låstes dörren till Hermines förflutna för oss. Magnus och Anna-Stina hade nu full kontroll.
Den 17 mars 1993, klockan 17.10, skickade jag ett fax till advokat Möllerström. Det var ett brev fyllt av kommentarer kring det så kallade ”testamente nr 3”, men det var framför allt en vädjan för Jennys räkning: att inget av bohaget fick försvinna. Jag ville försäkra mig om att hennes mors historia inte gick förlorad. Men Anna-Stina valde att bo kvar i lägenheten under en tid, och som universalarvinge var hon oantastlig.
fax skickat till Carl Henning Möllerström den 17/3 1993 kl. 17.10
Brevet till Anna-Stina
Sanningen om vad som faktiskt hände med Hermines personliga tillhörigheter uppdagades först nästan ett decennium senare. Under ett telefonsamtal den 11 februari 2002 berättade en åldrad Anna-Stina att allt bohag skänkts bort till Emmaus. Chocken var total. Med tiden har jag börjat misstänka att Anna-Stina själv kanske aldrig informerades om mitt fax och vår önskan; att det i själva verket var Magnus som i det tysta kontaktade Emmaus och tömde hemmet på dess innehåll och minnen.
Brev skickat till Anna-Stina 12 februari 2002
Bankfacket och de blekta minnena
Mysteriet kring Hermines tillgångar sträckte sig dock längre än till möbler och husgeråd. Hermine hade vid flera tillfällen under vår tid tillsammans sagt: ”Mamma säger att det första jag ska göra när hon dör är att gå ner till bankfacket.” Det var en uppmaning som bar på en outtalad tyngd.
I augusti 2007 bjöd vi hem Anne Lindblad Silfverswärd, en gammal skolkamrat till Hermine, för att försöka få svar. Samtalet, som jag spelade in, blev märkligt. Vi konfronterade henne med uppgiften om att bankfacket på Karlavägen formlöst skrivits över på Magnus i december 1993 och att Anne fick den andra nyckeln till bankfacket.
Anne hävdade att hon inte förstod varför hon ens fått nyckeln.
Hennes trovärdighet krackelerade ytterligare när vi talade om föremål jag känt igen från en auktion på Bukowskis 2005. Trots att Anne funnits med i Hermines liv sedan de gick i samma klass i Franska skolan i slutet av 1960-talet – det finns till och med bilder på henne hos Hermine – hävdade hon att hon inte kände igen någonting. Samtidigt kunde hon i detalj redogöra för de möblerna som fanns med i bouppteckningen och som hade ett mindre värde.
De Ryska antikviteterna som hade plockats undan i samband med uthyrningen av lägenheten hade hon inget minne av. Det var som om hon valt ut vad hon skulle minnas och vad som skulle förbli dolt.
Varför kontrollerade aldrig advokat Möllerström om Hermine tecknade något bankfack mer noggrant? Anna-Stina visste, och Magnus visste sannolikt också. Nyckeln som bytte händer i tysthet förblev en symbol för allt det som undanhölls Jenny – en dotters rätt till sin mors sanning.
Det som utspelade sig kring årsskiftet 1992–1993 var inte bara en familjetragedi, utan ett kallt och metodiskt händelseförlopp som lämnade även erfarna bedömare förstämda. För Magnus handlade det om en hektisk tid; en kamp för att säkra kontrollen över dödsboet och därmed sin egen framtida position. Men ju mer detaljerna kring Hermines sista dagar kom i dagen, desto mer makaber framstod bilden.
Allt tog sin början den 30 december 1992. Efter ett förtvivlat självmordsförsök fördes Hermine till Huddinge sjukhus. Men istället för den psykiatriska specialistvård som situationen krävde, hamnade hon på infektionsavdelningen.
Detta märkliga arrangemang möjliggjordes genom Anna-Stinas personliga bekantskap med läkaren Sven Britton. Genom att utnyttja denna kontakt skapades en skyddad zon, en plats där Hermine hölls avskärmad från omvärlden under de kritiska dygnen kring nyåret.
Tisdagen den 5 januari 1993, den första vardagen efter helgerna, hämtade Anna-Stinas mor ut Hermine från sjukhuset. Resan hem till bostaden på Wennerbergsgatan gick inte raka vägen. Med färdtjänst styrdes färden istället mot Handelsbanken.
Denna lapp har Anna-Stina skrivet. Det går bla att läsa: 29/12 kl 13.00. 7462909. Hudd.Sjukhus. Avd. Infektion. Rum 13. Britton 612.64.58. Ytterligare ett nummer: 746.29.84 samt några fler otydliga anteckningar.
Kurt Ericsson, en pensionerad polis och gammal god vän till min far med decennier av erfarenhet, lyckades senare pussla ihop förloppet genom samtal med sjukhuspersonal och banktjänstemän. Han fick veta att en äldre, gråhårig dam – Anna-Stina – ledsagat den sköra Hermine in på banken. Det var där, i det korta glappet mellan sjukhussängen och hemmet, som ett handskrivet testamente upprättades.
Detta testamente blev dock kortvarigt. Det ogiltigförklarades senare eftersom vittnena erkände att de inte ens förstått att det var ett testamente de skrev under. Men maskineriet stannade inte där. Som genom ett trollslag presenterades ett annat dokument: ett testamente från sommaren 1978, upprättat bara några månader efter att Hermine fyllt 18 år. Redan då, som nyss myndig, hade hon gjorts till ett redskap för Anna-Stinas framtida ekonomiska trygghet.
Obevittnat handskrivet testamente som Hermine skrev alternativt fick hjälp att skriva den 10/1 -93
Testamentet som upprättades på väg från Huddinge sjukhus påväg till hennes bostad på Wennerbergsgatan den 5 januari 1993 och som ogiltigförklarades då de som bevittnade testamentet ej kände till att det rörde sig om ett testamente.
I kulisserna verkade advokat Carl-Henning Möllerström, som höll i bouppteckningen enligt Hermines nedtecknade önskemål. Han och Magnus arbetade i tät symbios. För Magnus var det av yttersta vikt att Anna-Stina utsågs till universalarvinge. Det var den enda vägen att helt stänga oss ute från Hermines liv – hennes anteckningar, personliga brev och bankfacksnycklar.
Den 17 mars 1993 gjorde jag ett sista försök att nå fram till någon form av mänsklig anständighet. Jag faxade advokat Möllerström och erbjöd mig att ekonomiskt kompensera Anna-Stina mot att vi fick behålla bohaget – de vardagliga tingen, tallrikarna och breven från det hem som Jenny delat med Hermine. Jag erbjöd mig även att stå för alla flyttkostnader. Svaret blev tystnad.
Istället tilläts Anna-Stina bo kvar i Hermines lägenhet under flera månader. Där, bakom stängda dörrar, kunde hon och Magnus i lugn och ro sortera bland resterna av ett liv. De valde vad som skulle sparas och vad som skulle kastas, medan vi tvingades se på när Hermines historia raderades och omvandlades till materiella tillgångar.
Det var en process präglad av en egoism så total att även en livserfaren polis som Kurt Ericsson konstaterade att han aldrig varit med om något liknande.
Det var fars dag på Slättgårdsvägen och jag hade bjudit hem Hermine på middag. Hon hade nyligen kommit hem från sin tid i USA.
Att hon faktiskt hade mellanlandat på Island fick jag veta först långt senare, när jag fann ett vykort daterat den 24/10-92 i röran efter hennes mors död – en tid då Magnus hade total kontroll över dödsboet efter Hermine och Anna-Stina.
Men den här kvällen var fokus på soppan. Hermine hade gjort en omfattande tandreglering och kunde knappt öppna munnen, så menyn var anpassad därefter. Jag hade dukat så att hon och Jenny satt tillsammans på den fasta bänken i matrummet, med Jennys klasskamrat Elin som sällskap.
Från min plats närmast köket såg jag deras kära återseende. Hermine berättade för oss om vildmarkslivet i Klippiga bergen och om besöket hos barndomsvännen David Schimmelpfennig.
Efter middagen, när Elin gått, satt vi tre kvar framför den öppna spisen och grillade äpplen. Vid åttatiden gick vi gemensamt upp och nattade Jenny med en godnattsaga. När Hermine kom ner igen satte vi oss på golvet framför brasan. Vi talade om allt – det svåra och det fina – med en ärlighet som kändes bra.
Det var då hon frågade om faderskapsprovets syfte; om det var för att straffa henne. Jag svarade att det var för min egen sinnesros skull, för att inte bli tokig av alla obesvarade frågor som jag bar på. Jag kände hur vi var nära att falla i varandras armar igen, men jag tvingades lägga band på mig själv. Jag visste att tiden inte var rätt.
Vid midnatt tittade vi till Jenny en sista gång. ’Jag vet att hon har det bra hos dig och Marta’ (Jennys farmor), sa Hermine mjukt. Jag körde henne till Mälarhöjdens tunnelbana.
När hon skulle gå klev jag ur bilen och gav henne en kram. Vi såg varandra i ögonen i några sekunder – ett avsked som kändes speciellt redan då, men som efter beskedet om hennes död har etsats sig fast i mitt minne.
Puss Jenny Här kommer kortet från Island. När du får det är jag redan hemma. Kram Mamma
David Schimmelpfennig
Efter Hermines död så fick jag kontakt med David (Hermines sista pojkvän). Han berättade att Hermine hade problem och att han inte kunde leva ihop med henne. Han berättade också att det utspelade sig något speciellt när hon skulle lämna USA. Vid incheckning av hennes bagage så scannades som brukligt är hennes väskor.
David hade även ställt upp hennes handbagage och Hermine fick uppfattningen att David gjorde detta för att förstöra filmen i hennes kamera och på så vis förstöra bilderna från deras tid tillsammans.
David försäkrade för mig att han inte hade en tanke på detta. Analog film kan skadas vid scanning, men vid den äldre typen av scanning som skedde på den tiden var risken mindre.
Scanning av Hermines handbagage vid utresan från USA, hösten 1992
Anna-Stina hade i samband med Hermines död överlåtit alla kontakter med oss, boutredningsman samt arrangemang och begravningsbyrån till Magnus Silfverstolpe.
Nu gick allt snabbt, på tisdagen den 13 januari1993 blir jag blir kontaktad av kyrkoherde David Holm (Engelbrekts församling, en kyrkoherde som Magnus kände) som förklarade att Anna-Stina (Hermines mor) ej önskade att jag skulle närvara vid begravningen.
Jag blir upprörd och frågar hur Jenny skall kunna ta avsked av sin mamma och han säger att Anna-Stinas önskemål är att Jenny då går med mormor.
Lika upprörd försöker jag förklara att Jenny inte har någon riktigt nära kontakt med sin mormor och att det är uteslutet att jag låter henne bära denna börda själv i en kyrka med en massa okända människor.
Jag känner inom mig en avsky för hur en kyrkans man kan vara så fullständigt likgiltig mot mina önskemål och Jennys möjlighet att få delta på ett värdigt och tryggt sätt. Gravsättningen skulle ske endast några dagar fram – lördagen den 17/1 så jag kände en desperat jakt efter någon lösning på detta.
Jag ringde Werners begravningsbyrå och möttes där av samma ovilja till att finna någon lösning, då det plötsligt slog mig att jag skulle slå min gode vän Per Nordqvist en signal då jag visste att han arbetat på en begravningsbyrå.
Per sa när han fick höra att det var Werners begravningsbyrå på Östermalm som skulle hålla i begravningen i Djurgårdskyrkan – ”ha den snobbbyrån!”
Per gav mig rådet att lyssna med vem som svarar för begravningskostnaderna och om det visar sig att det är dödsboet så ska du Anders be om en separat visning av Hermine.
Jag uppskattade Pers råd och ringde Werners begravningsbyrå där jag som förväntat fick beskedet att begravningen skall bekostas av dödsboet.
Jag förklarade då med bestämd stämma att Jenny är dotter till Hermine och dödsbodelägare och att jag i egenskap av Jennys förmyndare kräver att Ni ordnar en separat visning.
Efter detta samtal så ringer sedan begravningsbyrån upp mig och säger att Anna-Stina accepterar att jag närvarar vid begravningen. Jag förklarar då för dem att det blir inte aktuellt att jag utsätter Jenny för en spänd stämning – utan att vi kräver att få en separat visning.
Senare på tisdagseftermiddagen eller möjligen på onsdag förmiddag så får vi besked om att en separat visning torsdag den 15/1, vill minnas att det var vid 14.00 tiden och att den ordnas för oss ute på Karolinska i deras gravsättningsrum.
Jag hade också ett ytterligare problem att på kort tid finna en präst som kunde närvara. Jag ringde till St Görans församling och blev hänvisad till Asta Gardell Sjöström. Jag fick numret till henne och ringde upp – jag berättade om vad som skett och jag kände genast ett varmt medkännande bemötande på ett helt annat sätt än hos David Holm.
När skall visningen äga rum? Nu på torsdag – svarade jag. Hon sa: ”egentligen så är jag ledig på torsdag, men en sådan förfrågan ställer jag självfallet upp på.”
Torsdagen så åker jag, min mor och Jenny in mot stan och hämtar upp Asta och beger oss mot Karolinska. Jag hade i samband med köpet av villan på Backebogatan 14 i Mälarhöjden sålt min fina Saab 9000 cd turbo för att frigöra lite kapital för den första renoveringen så vi klämde in oss i min lilla Saab 96 som jag istället köpt för en mindre slant.
Kylan biter i kinderna när vi rör oss genom dimman. Utanför gravsättningsrummet står en man och väntar. Han börjar sakta gå mot oss, och ju närmare han kommer, desto tydligare blir hans blick. Den är fixerad och märkligt tom, en blick som lämnar efter sig en isande känsla i bröstet. Det är Magnus Silfverstolpe.
Fortfarande i chock går Asta, jag, Jenny och min mor in i gravsättningsrummet. Magnus ser jag inte; om han står kvar utanför eller i dörröppningen vet jag inte. När jag senare frågade honom varför han kom till vår separata visning så svarade han att det var Anna-Stinas önskan.
Jag sa då till honom: ”Du kan väl själv fatta beslut i en sådan sak, du är ju en vuxen man.”
Vi står alla framför Hermines vita kista och ser hennes kropp – vitklädd med en duk över ansiktet.
Asta lyfter varsamt Hermines hand och visar den för Jenny: ’Här är din mamma’. Jag förstår att hon vill visa oss att det här inte är något konstigt.
Trots att jag inte känner Asta, känner jag en djup sympati för hennes mod. Att hon inför Jenny och oss andra lyckas hantera denna svåra stund och förvandla den till ett fint minne är beundransvärt.
När jag femton år senare ringde Asta för att berätta att allt gått bra med Jenny, fick jag äntligen tacka henne för stödet. Asta lämnade oss 2020, 73 år gammal, men minnet av hennes värme och omtanke lever kvar i mig för alltid.
