Magnus Silfverstolpe – min dotters gudfar

Upprinnelsen till denna historia inleddes redan måndagen den 11 januari 1993 kl 19.40 då Magnus kontaktade mig på telefon. Han frågade mig vilken tid jag lägger Jenny och jag svarade vid 19.30.

Han frågade då om han kunde komma förbi efter 20.00.

Strax efter 20.00 knackar det tungt på ytterdörren av ek och jag öppnar – Magnus står klädd i en mörk rock och kliver in i vår gillestuga. Min mor möter också Magnus och stående framför min mor och mig så berättar Magnus med sin lite speciella stirrande blick – Hermine är död och att hon tagit livet av sig. Magnus berättar vidare att flera händelser den sista tiden gjort henne deprimerad. En av dessa var att hennes pojkvän – David i USA sagt att han inte kunde leva tillsammans med henne.

Någonstans inom mig så kändes det som om att hennes rop på hjälp nu tagit ett dramatiskt och abrupt slut

Magnus berättar också för oss att han vid samtal med Hermine att hon talade om sina självmordstankar för honom och att Magnus då sagt ”att man själv väljer när man vill kliva av tåget”. Både jag och min mor chockades över att han sa en sådan sak till en kvinna som har barn.

Hermines traumatiska uppväxt som utgjorde en grund för hennes missbruk sopades under mattan och istället får rådet av Magnus att man ”själv väljer när man vill kliva av tåget”. Till polisen så hävdade Magnus att han frågat Hermine om eventuellt tablettmissbruk, något som enligt honom Hermine förnekade. Detta känns märkligt då Magnus säger sig känt Hermine sedan 14 års ålder.

Han berättade också att Hermine gjorde ett självmordsförsök den 30/12 -92. Han berättade också för polisen när de förhörde honom den 11/1 -93 att hon hade tagit med sömntabletter från USA,  men detta misslyckades. Hermine hittade vid det försöket av Anna-Stina som larmade LAC. Hermine fick tas med ambulans till Huddinge sjukhus.

Hon blev då inlagd på infektion på Huddinge sjukhus. Enligt Magnus så kände Anna-Stina läkaren Sven Britton som ordnade att hon blev inskriven på infektion.

I polisens rapport stod bla: ”märke på främre delen av halsen, troligen efter halskedja,: Hudavskrap ev sårskada på bröstet nedanför halsen.”

Polisen fann också ett antal olika tabletter, däribland Rohypnol utställt på Anna-Stina Gentele.

Ja nog förstod jag att Hermine hade problem, men knappast något som uppstått den sista tiden. Jenny och jag sökte få kontakt med Hermine strax innan jul för att överlämna julklappar. Jag ringde till hennes arbete kring mitten av december -92 och fick då höra att hon var hemma och var sjuk. Vi ringde också hem till hennes bostad, men fick inget svar. Till sist så sa jag till Jenny att vi tar och åker förbi mamma och överlämnar julklapparna. Vi ringde på hennes dörr, men ingen öppnade, så föreslog att vi skulle hänga kassen på dörren.

I min kalender jag sparat från 1993 så gjorde jag anteckningar. Högst upp så syns svagt ”rättsmedecin 7292000”. Jag hade begärt ut förundersökningen och även talat med en kvinnlig polis vid namn Annikka Hellqvist då jag blev fundersam över polisrapporten där det stod att 5 plastmuggar med 12 tabletter vardera, totalt 60 tabletter stod på hennes köksbord.

Allt detta fanns i mitt bakhuvud när jag vid Hermines adoptivmor Anna-Stinas död 2005 började fundera kring Hermines död och alltmer började förstå att det inte riktigt stod rätt till utan var en del i en större plan.

I min kalender finns också att läsa ”intresserad av lägenh., förklaringen till denna text är att jag under hösten 1992 hade påbörjat ett köp av en större villafastighet och försäljning av mitt föräldrahem, villa i på Slättgårdsvägen i Mälarhöjden. Dessutom hade jag en lägenhet på Klubbacken som jag då skulle behöva bli av med.

 

 

Tanken med köpet av fastigheten på Backebogatan 14 i Mälarhöjden var att ordna ett generationsboende till gagn för Jenny och mina föräldrar. Tryggheten för Jenny skulle gynnas med detta arrangemang.

Tiden efter Hermines bortgång var hektisk då jag dels fick berätta för Jenny att hennes mor avlidit. Jag tog också kontakt med hennes lekis och bad att få besöka dem och för Jennys kamrater berätta att Jennys mor hade dött. Personalen var först tveksam, men när jag förklarade närmare så gick de med på mitt förslag.

Tanken var att ett barn inte ska behöva ta ansvaret och förklara en sådan sak. Samtidigt så gällde det för mig att inte skrämma upp barnen så de skulle tro att samma sak skulle kunna drabba dem.

Det var flera saker som hände efter Hermines död som fått mig att fundera och som jag kommer redovisa i mitt kommande projekt, ”flickan i blått”.

Nu åter till 2005 och min reaktion på vad som hände med Anna-Stinas ägodelar. Hon ringde mig någon gång runt 1998 – 1999 och berättade om att hennes ägodelar förvarades i närheten av Kronobergsparken i samband med att hennes lägenhet skulle hyras ut.

Många av de saker Anna-Stina och Hermine berättade för mig kom jag på allteftersom. Många gånger kunde jag vakna på natten och kom på detaljer som jag fått mig berättat.

Historien fortsätter och fler detaljer och inspelade samtal kommer publiceras framöver. En starkt bidragande orsak till att jag valde att spela in samtal var Marie-Louise Jansson, administrativ chef på Bukowski som vid första kontakten sa en sak och sedan tog tillbaka alltihopa i samband med polisutredningen. Något som jag upplevde med några andra personer också. Efter dessa svek så bestämde jag mig för att spela in telefonsamtal.

 

Magnus Silfverstolpes redogörelse för boutredningsmannen Christer Magnergård

Det väcker obehag hos mig när jag läser att det ”enligt Magnus förelåg också ett misstroende från Anna-Stina Genteles sida mot Anders Fors vad det gäller ekonomi.” Att boutredningsman Christer Magnergård hade mage att lägga in detta i hans utredning och inte skriva en rad om att Magnus den 18 mars 1993 blir universalarvinge till Anna-Stina i testamentet som då upprättades endast 2 månader efter Hermines död.

Att han dessutom skulle få rätt att omedelbart efter hennes död ha tillträde till hennes bostad. Han blev även utsedd att bli testamentsexekutor.

Att Magnus sen påstår att den i testamentet omtalade förteckningen enligt hans utsago ej blev av är också något som varje sunt tänkande människa borde reagera kraftfullt emot.

En ytterligare detalj som Christer Magnergård kände till var att Magnus övertog bankfacket formlöst december 1993. Att Christer inte reagerade mer och dessutom slarvade omedvetet eller medvetet med att lyssna med Handelsbanken om vilka som hade tecknat bankfacket är häpnadsväckande. Efter Anna-Stinas död så skickade jag den 26 maj 2005 nedanstående mail till Magnus och påminde honom om att även Hermine tecknade bankfacket, något svar fick jag aldrig. I mailet tog jag även upp att boytan av Anna-Stinas lägenhet på Eriksbergsgatan 34 redovisats felaktigt med 119 kvm istället för 130 kvm.

Ytterligare en felaktighet i nedanstående dokument är Magnus påstående att jag hade ensam vårdnad av Jenny. Vi hade juridiskt delad vårdnad fram till Hermines död. I samtal med bla. Magnus vän Tomas Djusberg så fick jag av honom höra att jag hade ensam vårdnad och vem som kan ha spridit den lögnen är inte svårt att förstå.

Magnus i egenskap av gudfar till Jenny hade haft alla möjligheter att lugna Anna-Stina genom att delge henne fakta om min vandel, något som är fullt rimligt att göra i egenskap av gudfar för att trygga Jennys tillgångar.

I Sverige går allt att kontrollera genom att våra myndigheter har offentlighetsprincipen. Det låg dock knappast i Magnus intresse.

Även Magnus tal om missbruk är märkligt då man i texten nedan får en känsla av att det var något som nyligen uppkommit. Även att han haft en nära relation med Hermine sedan 1973, dvs från att hon var 14 år och ändå påstår att han inte kände till att hennes missbruksproblematik hade en lång historia.

Hermine berättade för mig i början av 1980 talet att hon som barn vid 4 års ålder fick amfetamin, något som bekräftats av flera personer.

 

 

 

 

 

Efter hemkomsten från USA

Den 13 juni 1965 skriver Svd en spalt, vilket sammanträffar med Anna-Stinas 45 års dag. Det ger en känsla av att läkarparet utgör en aktiv del av passagerarna på kryssningsfartyget Gripsholm. ”Herrman simmar flitigt och Anna-Stina är likaså flitig, men på dansgolvet”.

Det står också att ”Anna-Stina skall återgå till sin tjänst som privatsekreterare till prins Bertil”. Detta skedde aldrig och Herrman återgick ej heller till sin tjänst på Karolinska.

Bakom den fina fasaden…

Vid hemkomsten så får Herrman enligt sjukhusanteckningar från Beckomberga, undertecknat av överläkare Eric Abrahamson den 10 oktober 1966 ett nervöst sammanbrott. Det framgår också i anteckningarna att det pågått öppenvård från den 4 oktober 1965. Så tillskillnad mot vad artikeln i Svd ger sken av så måste äktenskapet och paret Genteles psykiska hälsa varit kaosartad.

Den 30 januari 2008 ringde jag upp en tidigare granne vid namn Hans Josefsson på Karlavägen 30 till paret Gentele som bekräftade det turbulenta äktenskapet, Herrmans missbruk och att Hermine for illa, polisbesök och inte minst deras reaktion på att de lämnade tillbaka Lillebror, även kallad ”klumpen”. Länken nedan kan ni ta del av samtalet. Denna turbulenta tid var innan de åkte till USA hösten 1964.

 

Det som inte framgår i vare sig skilsmässohandlingar eller annat är hur Hermine hade det under denna tid.

I mitt resercharbete så kontaktade jag för ca 18 år sedan några äldre läkare där de berättade att Anna-Stina blev inlagd för psykiska besvär. I Anna-Stinas egna efterlämnade anteckningar så skriver hon att hon var inlagd för lunginflammation, men att läkarna trodde att det kunde vara lungcancer. Från hemkomsten från USA 1965 och fram till hennes död 2005, dvs under 40 år tog hon med jämna mellanrum upp att hon var döende.

 

Avskrift av ovanstående brev

…är styrkt, att makarna efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och att sammanlevnaden icke heller därefter upptagits.

Makarna är ense om att hustrun skall ha vårdnaden om barnet. Det är ej uppenbart stridande mot barnets bästa att vårdnaden anförtros hustrun.
Enighet föreligger jämväl beträffande underhållsbidraget till barnet.

Vidkommande yrkandet om bidrag till hustruns eget underhåll är utrett: Hustrun tjänstgjorde under 1955 – 1964 vid prins Bertils hovförvaltning två – tre timmar om dagen under femdagarsveckor, sammanlagt omkring sju månader om året.

Denna tjänstgöring var ej förenad med lön. Därutöver har [hustrun] fortsatt från äktenskapets första år, ej haft förvärvsarbete under äktenskapet.

Mannen som tidigare varit överläkare och docent vid Karolinska sjukhuset har sedan 1966 ej annan arbetsinkomst än av privatpraktik, vilken inkomst uppgick under 1967 till 52.600 kronor och under 1968 till 58.000 kronor.

Han räknar med att under innevarande år erhålla ungefär samma inkomst som under 1968.
Enligt äktenskapsförord är all makarnas egendom giftorättsgods. Hustrun har i förskott – på blivande bodelning – tillförts aktier med ett värde vid 1968 års utgång av 121.500 kronor.

Avkastningen härav uppgick under 1968 till 3.000 kronor. Mannen hade vid 1968 års utgång en behållen förmögenhet av 452.300 kronor, varav aktier till ett värde av 122.000 kronor och fastigheter…

 

Förhandlingarna vid rådhusrätten

 

 

Punkt 5 i nedanstående handling

Just detta beslut om att Anna-Stina skulle få ”sitta kvar i hemmet intill dess bodelning skett” ledde till att någon bodelning aldrig skedde och en senare dom i Stockholms rådhusrätt den 18 februari 1969 (akt nr: 1105/1968) går att läsa följande:

Fördelning av aktieinnehav

I och med att Anna-Stina fick Herrman att den 27 oktober 1955 upphäva äktenskapsförordet som upprättades den 5 juli 1945 så innebar det att Anna-Stina hade rätt till hälften av allt i boet, samt aktier, banktillgodohavanden mm. I det första skedet så fick hon då ut hälften av 216.919,-, vilket då blev 108.459,-. I dagens penningvärde (juni 2026) motsvarar det: ca 1.280.000,-

 

Avskrift av brev Ormondie Goldie:

Hustrun bestrider att hon ägt kännedom om mannens förhållande med andra kvinnor tidigare än i år.

Goldie anför: Mannen bestrider att utge högre underhållsbidrag till hustrun än 1.000 kronor per månad på grund av bristande förmåga [tillägg ovanför: bestående i förminskade inkomster]. Mannen har fram till 1965 varit anställd som överläkare och docent vid Karolinska sjukhuset. Vid sidan av denna tjänst upprätthöll han egen privatpraktik.

Hans inkomster härav voro 1964, 150.000 kronor och 1965 90.000 kronor. Från och med den 4 oktober 1965 och till och med den 28 augusti 1966 har han vårdats dels på Beckomberga sjukhus dels i öppen vård för ett nervöst sjukdomstillstånd.

Från och med den 29 augusti i år har han upptagit sitt arbete som privatpraktiserande läkare. Hans tillstånd är ännu ej fullgott. Under sin sjukskrivning har han genom sjukförsäkringen erhållit 4.000 kronor per månad. Han beräknar inkomsten från sin privatpraktik till ungefär 3.000 kronor per månad. Han söker för närvarande entledigande [ändrat till: entjänst], men har med nuvarande inkomster svårt att försörja sig själv. Förutom inkomst av arbete har han [tillägg i marginalen: , enligt angiven självdeklaration, år 1965] en inkomst av 3.600 [överstruket: kronor] av ett kapital å 252.000 [överstruket: 216.719] kronor. Därtill kommer en andel i dödsboet efter fadern.

Denna andel vill han ej göra anspråk på, då [överstruket: enligt testamentet] [tillägg ovanför: det förutsattes att] modern skulle få hela avkastningen, ungefär 3.000 kronor. Därtill anmärkes att hustrun tidvis haft tjänst som sekreterare hos prins Bertil.
Ihre genmäler:

Hustrun har inga egna inkomster. Hon är utbildad flygvärdinna, men har ej haft någon fast anställning sedan 1948. Sekreterararbetet hos prins Bertil har endast varit några timmar. Makarnas gemensamma bostad består av 8 rum och kök och är på ungefär 400 m². Den betingar en årshyra av 15.000 kronor. Den är alltför dyr för henne. Mannen har vägrat att medverka till att byta den. Hon är därför i behov av yrkat underhållsbidrag.

Goldie vitsordar att byte diskuterats.

 

Rådhusrätten mars 1969

Anna-Stina hade vitsordat ett underhåll till henne på 1.500,-/månaden och Herrman ansåg att hon kunde ta ett arbete och själv sörja för sin försörjning. Domen blev att Herrman tilldömdes att betala ett underhåll på 1.000,-/månaden så länge Anna-Stina var ogift och ett underhåll till Hermine på 450,-/månaden fram till dess barnet fyllt 18 år.

Detaljen som påverkade bodelningen

Anna-Stina skulle ha rätten att bo kvar i den 400 kvm stora lägenheten på Karlavägen 30 intill dess en bodelning skett. I praktiken ledde detta till att Anna-Stina inte hade någon större vilja att medverka till en bodelning då hon då kunde bo kvar och Herrman fick stå för kostnaden för hyra vilket uppgick till 15.000,-/år. I allt mitt resercharbete så har jag inte återfunnit några bodelningshandlingar som enligt nedanstående dokument skulle lämnas in av advokaten Carl-Axel Sandberg.

Efter Herrmans död den 11 februari 1970 så skedde istället en bouppteckning utförd av Justus Osterman, Svensk konstexpert och intendent vid Stockholms stads auktionsverk och arbetade där tillsammans med Alice Holm islutet av 1950 talet fram till mitten av 1960 talet.

Alice Holm har kopplingar till vad som sedan hände med Anna-Stinas dödsbo när hon avled 2005, se Faberge silverkanna

Adoptionen av Hermine

En av Herrmans kvinnliga kollegor, chefsläkare på RFSU, Hjördis Lind-Cambell, född 1891, död 1984. Anna-Stina bad Herrman hjälpa sin väninna och tidigare arbetskamrat (genom ABA, senare SAS) Inga Forster samt att även ordna 2 barn till Kerstin Wijkmark och Carl-Johan Bernadotte. I anteckningar lämnade efter Anna-Stina går att läsa:  ”Herrman gjorde det och även Hermine”.

Hjördis nämnde först ingenting om ett eventuellt barn, men trodde sig veta. Så fick vi ett meddelande om en ung kvinna (Sonja Irene Westlund, född Johansson, 25/10 -32, avliden 31/3 -16), lärarinna i Svenska skolan i Madrid.

Hon hade ett nära förhållande till en man i Göteborg (Sture Birger Westlund, född -32, avliden 30/4 -99). Hon hade gått på en gitarrkurs i Madrid och träffat en ung blivande Arkitekt, (Fernando Lopes Landa, född 18/7 -36, avliden 19/9 -98).

Sonja Irene Westlund gifte sig sen med Sture Birger Westlund och de fick sedan en son.

Stockholms rådhusrätt: makarna Gentele skriver där att de äro barnlösa och få härmed anhålla om tillstånd at till adoptivbarn taga Anna Hermine Desire Johansson som född den 1 februari 1960, är barn till Sonja Irene Westlund, född Johansson.

Skäl till adoptionen: få vi åberopa att vi haft barnet i vår vård sedan den 15 juni 1960 och önska giva det samma ställning som ett eget barn samt att vi ämna sörja för dess framtida vård och uppfostran.

 

Barnet saknar egna medel. Intet vederlag är givet eller utfäst för adoptionen. Vi avstå från framtida underhållsbidrag.

Undertecknat av Anna-Stina och Herrman, Stockholm den 14 mars 1961.

Till Stockholms rådhusrätt tillsänder den 27 mars 1961, barnavårdsman Karin Friden, Göteborg går att läsa: i egenskap av barnavårdsman för Anna Hermine Desiree Johansson, född den 1 februari 1960, intygar jag härmed att faderskapet till flickan ej kunnat fastställas och ej heller kommer att kunna fastställas.

Den information som chefsläkare på RFSU, Hjördis Lind-Cambell delgav paret Gentele om ett barn som en lärarinna, verksam vid Svenska Skolan i Madrid och som på en gitarrkurs träffat en ung blivande Arkitekt, Fernando Lopes Landa nämndes inte av barnavårdsmannen Karin Friden.

Det känns också som om paret Gentele gärna ville veta barnets bakgrund och att då en lärarinna och en blivande arkitekt passade dem bra. Ett ytterligare barn som de senare tog emot och hade i avsikt att adoptera, Lillebror, även kallad klumpen, uppfyllde tydligen inte förhoppningen om att vara ett passande barn utan lämnade tillbaka efter knappt ett år i samband med flytten i Cincinnati (USA) hösten 1964.

Den 21 mars 1961 beviljar Sonja Irene Westlund att låta paret Gentele adoptera Hermine.

Inför adoptionen gjorde Stockholms stads barnavårdsnämnd en utredning kring paret Gentele, där följande går att läsa:

Docent Gentele vände sig hösten 1955 till adoptionsbyrån med förfrågan om möjligheten att för honom och hans hustru att erhålla ett adoptivbarn genom byrån.

Han återkom dit i början av år 1958 men utredningen angående makarnas lämplighet kom aldrig att fullföljas av byrån, enär makarna erbjöds ett barn genom RFSU, anledningen till att markarna vände sig dit var den, att vänner till dem erhållit ett adoptivbarn genom förbundets förmedling och denna adoption hade enligt deras mening utfallit synnerligen lyckligt.

Efter utredning av undertecknad godkände barnavårdsnämnden makarna Genteles hem som blivande adoptivhem och den 15 juni 1960 överlämnades flickan, som tidigare vårdats å Sunnerdahlska stiftelsens spädbarnshem i Bro, till dem.

Vid samtal med makarna Gentele innan hemmet godkändes fick jag en god kontakt med båda makarna. Deras beslut om at ta ett adoptivbarn föreföll att vara väl genomtänkt och deras anhöriga syntes också vara positivt inställda till ett blivande adoptivbarn. Makarna, som varit gifta i många år hade alltid önskat sig barn.

Mannen Gentele har ett utom äktenskapligt icke arvsberättigat barn fött den 9 mars 1955 till vilket han erlägger underhållsbidrag med 250 kronor i månaden. Detta barn hade han själv önskat att få ta hand om, men barnets moder ville inte lämna sitt medgivande därtill.

Makarna betraktar denna händelse som en tillfällig schism i äktenskapet som nu är övervunnen. De personer som makarna Gentele refererade till i samband med utredningen av deras lämplighet som adoptivföräldrar, lämnade mycket goda upplysningar om dem.

Mitt goda intryck av hemmet har stärkts under den fortsatta kontakt jag haft med makarna efter det att barnet kom till dem. De har ett mycket trevligt hem, personligt smakfullt inrett. Deras ekonomi synas också vara god. Docent Gentele är biträdande överläkare å Karolinska sjukhusets hudavdelning.

Fru Gentele arbetar under vintermånaderna ett par timmar två gånger i veckan som sekreterare hos H.K.H. Prins Bertil.

Den tid hon är borta från hemmet är det emellertid fullt tillfredsställande ordnat med tillsyn av barnet.

 

 

 

Flickan synes ha utvecklats normalt och är ett glatt och harmoniskt barn. Hon är varmt älskad av fosterföräldrarna och betraktas av dem i alla avseenden som ett eget barn. Docent Gentele har ordnat ekonomiskt för barnet genom att teckna försäkringar.

Tillsynen över barnavårdsmannaskapet utövas av barnavårdsnämnden i Göteborg. Yttrande därifrån föreligger inte. Barnavårdsmannen har meddelat att faderskapet inte kommer kunna fastställas.

Då det synes vara till gagn för barnet att den ifrågasatta adoptionen kommer till stånd får jag föreslå, att nämnden tillstyrker bifall till densamma.

Stockholm den 6 juni 1961, undertecknat av fosterhemsinspektör Elisabet Norberg.

Fernando Lopes Landa fråntogs möjligheten att få kontakt och ta sitt ansvar som biologisk far till sitt barn, och detta skedde med Anna-Stina och Herrmans kännedom. De hade informerats om hans existens i samband med Hjördis Lind-Cambell information om ett passande barn till paret Gentele. De kunde också i samband med adoptionsprövningen läsa att det antecknades att faderskapet var okänt.

”Enligt uppgifter från mina föräldrar, Marta och Haldor Fors, och deras nära spanska vänner Jose och Simon Garriga, finns en ouppklarad historia från 1960.

Det berättas om en ung spansk arkitekt som reste upp till Sverige med ett särskilt syfte: att söka upp en lärarinna som han fått barn med. Barnet ska enligt uppgift ha adopterats bort till ett svenskt läkarpar, och arkitektens resa var ett försök att knyta an till sitt förflutna.”

 

Lillebror – även kallad Klumpen

Efter adoptionen av Hermine så förstår jag att paret Gentele inte hade ett harmoniskt äktenskap, något som måste skadat Hermine. Galenskaperna tog inte slut utan den 22 november 1963 så kom en ny litet barn i i parets hem. En pojke på några år som jag inte fått fram namnet på men som kallades för ”Lillebror” eller emellanåt för ”Klumpen”. Anna-Stinas bror Olle Högström var enligt Olles son upprörd över hanteringen av Lillebror.

Han berättade också att Herrman och Anna-Stina var i väldigt dåligt skick och påverkade av något, dock ej alkohol. Även styvdottern Anita Jekander har bekräftat att paret Gentele inte ägnade mycket tid till barnen och att hennes styvfar Olle hade mött någon från barnavårdsnämnden i trapphuset Karlavägen 30 när han skulle besöka sin syster Anna-Stina. Enligt Anita vill hon minnas att hennes styvfar sedan hade ett möte hos barnavårdsnämnden.

Tanken var att han skulle adopteras, men den 28 augusti 1964 lämnades han tillbaka. Hermine berättade för mig vid ett tillfälle att hon hade en lillebror som försvann. Varje normalt funtad människa förstår vilket trauma detta måste ha varit för Hermine.

Anna-Stina nämnde också för mig om denna pojke och sa att det inte gick så bra för honom.

 

I ett brev daterat den 5/7 -64 så delger jag er delar av brevet och där går att läsa:

”Vår Lillebror skall inte stanna hos oss, det började litet fel och det fortsatte lika tokigt, jag tror att han blir lyckligare hos den Mamma och Pappa där han får bli en liten Hermine, dvs enda barnet hos någon som mycket längtar efter ett litet barn att älska. Vad som för mig blir svårast att klara ut är att lämna Nockie Pooh kvar, levande eller död. Det är det stora molnet på min himmel och jag är stundtals så förtvivlad när jag ser honom lycklig, ovetande och frisk skrutta omkring här.

I brevet fanns inga tankar kring hur Hermine skulle uppleva att bli av med Lillebror och den trygghet som schäfer hunden Nockie Pooh innebar.

Den 30 januari 2008 ringde jag upp en tidigare granne vid namn Hans Josefsson på Karlavägen 30 till paret Gentele som bekräftade det turbulenta äktenskapet, Herrmans missbruk och att Hermine for illa, polisbesök och inte minst deras reaktion på att de lämnade tillbaka Lillebror, även kallad ”klumpen”. Länken nedan kan ni ta del av samtalet.

 

Anna-Stina telefonsamtal

Anna-Stina kontaktade mig hösten 1984 och bad mig kontakta Hermine. Jag svarade att jag ändå hade tänkt kontakta henne. Jag förstod då inte hur dåligt hon mådde. Under alla åren som jag hade kontakt med Hermine så var det jag som hörde av mig till henne i 9 fall av 10. Vet inte om Anna-Stinas påstående kan ha påverkat Hermine om att: ”en Gentele ringer inte upp, en Gentele blir uppringd”. Väldigt motsägelsefullt när Anna-Stina hörde av sig till Fernando (Hermines biologiska far) och beklagade sig över att Hermine var så ensam.

Nu när jag tittar i backspegeln så borde jag förstått att Hermine inte enbart var en söt, charmig, rolig tjej, utan bar på många svåra trauman, något jag kommer ta upp i mitt kommande projekt, ”flickan i blått”.

Hermines 25 års kalas

Jag var på Hermines 25 års kalas på Eriksbergsgatan 34 hos Anna-Stina, en märklig tillställning. Jag sa till Hermine, ”visste inte att det fortfarande fanns människor som dessa de är som från en annan tid”, det var en blandning av väldigt speciella människor, i stort sett inga i Hermines ålder. Nu när jag 40 år senare tittar på en av bilderna från kalaset så ser man att Hermine var djupt olycklig.

Anna-Stina kontaktade inte bara mig utan den 24 februari 1985 skrev hon ett brev till hennes biologiska far, en man som de tidigare hade medverkat med att utesluta kring adoptionen är magstarkt, läs brevet nedan så förstår ni.

Ordagrann avskrift av brevet från Anna-Stina till Fernando

I ett brev daterat den 24 februari 1985 skickat till Arkitekt Fernando Lopes Landa, noterat att det postades 26 februari -85:

”This is a very serious letter. I would very much appreciate an answer from you. I am an old mother, 64 years. I have a wonderful, soft, beautiful daughter, who was born 1 februari 1960. My husband was a doctor of medicin, ass. Prof. here in Stockholm and in the USA. He died quite young, 51, 15 years ago.

I am suffering from a bad bad cancer and my time runs short. I look forward to my non – existing future with deep sadness – not personal fear, my life has been wonderful – but with despair.

I leave my wonderful daughter so totally alone.

Would you come into troubles if taking up contact with me.

I know noting of your life besides that you are an architect.

I am not a bad, evil or unkind person. Just very, very unhappy. That is why I try to reach you.

Please, take my demand seriously. I beg you from the bottom of my heart.

Maybe you have a big family and my letter is a burdeu to you. I really don´t want to be so.

If you answer my letter I will tell you, fully and honest, about us and me.

Please take my words under deep consideration.

Warm greetings, yours S. Högström

I will give my full (and right address up if you answer me. Till then you can reach me under the following address:

Mrs S. Högström

Poste Restante

Postkontoret

Engelbrektsgatan 6

Stockholm 26

Sweden

I speak: (of course) Swedish, English, German, French, Dutch, a bit Italian and Russian and I have read Latin, so I think you can also answer me in Spanish if you prefer to do so.

I will do my best to understand and please don’t be angry with me.

By the way: I have never had any connection with my daughters biological mother, and I don´t want to either”

 

DNA träff med Hermines biologiska far

Hösten 2020 fick Jenny kontakt genom en dna träff med Fernandos familj. En halvbror är Professor vid Sorbonne inom området AI. Han berättade att Fernandos mor fick två söner och att modern (Doncepcion Lopez Heptener, född Landa Feliu) avled 1942. Hermines biologiska farfar gifte då om sig med kvinna som hette Maria Dolores Lopez (född Krahe). Fernando hade en yngre bror, Francisco José Lopez Landa, född 1938.

Fernandos far var den Spanske dokumentär filmaren Fernando Lopez Heptener (född 29 oktober 1902 avled 2 oktober 1993).

Ingen av dessa två bröder fick några barn enligt vad de tidigare visste. De var helt ovetande om att Fernando hade en dotter i Sverige och att mamman till barnet var Svensk lärarinna, som hade varit verksam på Svenska skolan i Madrid.

Bilden av Fernando som barn fick vi mailad och även fotot av Sonja taget i Madrid 1959. De berättade att gitarrläraren hade tagit kortet.

Redan kring 1994 tog jag reda på vilka Hermines biologiska föräldrar var och då kontaktade jag arkitektförbundet i Spanien och fick veta att Fernando hade problem med alkohol, vilket förkortade hans liv. Han fick inga andra barn och hans försök att genom att åka upp till Sverige och ta kontakt med Sonja gav inte något resultat.

Hon var förlovad och fick senare en son med den mannen. Många människor. inte bara Hermine drabbades av hanteringen kring adoptionen, men även av Anna-Stina och Herrmans kaotiska relation som tillät en adoption som aldrig skulle fått ske.

Kontakten med Sonja Irene Westlund

Någon tid efter Hermines död så tog både jag och min mor kontakt med Sonja Irene. Det skedde genom att jag först kontaktade hennes ex. man, Sture Birger Westlund.

Han kände till att Sonja hade adopterat bort ett barn. Jag frågade då om han trodde jag kunde ringa Sonja. Han svarade: ”det ska hon tåla”.

Jag ringde upp Sonja och hon förklarade att det var så man gjorde på den tiden. Hon var också helt ointresserad av att få veta något och hennes barnbarn Jennys liv.

Hon gav mig också en känsla av att hon trodde vi kontaktade henne av ekonomiska skäl. Jag förklarade för henne att vi har ett gott liv och vi på intet sätt kontaktade henne av den anledningen. Ja det var sannerligen ett märkligt samtal.

Anna-Stina första möte med Prins Bertil

Det var den första natten vi delade säng som Hermine började berätta.

Samtalet hade egentligen en annan början. Jag talade om min far – hur han under kriget legat uppe vid finska gränsen, hur lungtuberkulosen nästan tog hans liv och hans sjukdomsvistelse på ett år och att han när det var som värst endast vägde 40 kg. Det var en berättelse om kyla, sjukdom och överlevnad och något som påverkade hans liv.

Men samtalet öppnade något.

Hermine låg tyst en stund, som om hon vägde sina ord, innan hon började tala om sin adoptivmor. Anna-Stina. London. Kriget.

Hon sade att hennes mor där hade träffat en prins.

Det som först lät som en avlägsen, nästan osannolik historia fick snart en annan tyngd. Relationen hade blivit verklig – och den hade fått konsekvenser. Anna-Stina blev gravid. Men graviditeten slutade i ett utomkvedshavandeskap. Hon förlorade barnet, drabbades av hög feber och blev inlagd på sjukhus och var nära att dö.

När hon återvände till Sverige hösten 1939 skedde det inte som en ung kvinna på resa, utan som någon som lämnat något avgörande bakom sig.

Hermine avslutade stilla: – Sen fick mamma och pappa mig istället.

Samtalet rörde sig vidare, men aldrig riktigt bort från det som redan sagts.

Hon började tala om sin familj – om en rysk storfurstinna och om föremål som hennes föräldrar köpt, saker som hade magasinerats på Skogsinstitutet. Jag frågade henne var Skogsinstitutet låg och hon svarade i slutet på Strandvägen när Djurgårdsbron. Det var fragment av en annan värld, en värld där historia, rikedom och förluster flätades samman.

Kanske var det mina egna berättelser som gjorde det möjligt för henne att fortsätta. Jag hade talat om mina föräldrars märkliga möten – som kvinnan, en före detta balettdansös, som gift sig med en adelsman och efter hans död levde kvar tillsammans med en alkholiserad betydligt yngre man som arbetade som ”chaffis”.

De bodde i hennes stora våning, i delar av lägenheten hyrde de ut rum, i den delen där de levde så var de omgivna av tomma brännvinsbuteljer, konst och antikviteter som hon långsamt sålde av för att överleva.

Den natten berättade vi också om våra första sexuella erfarenheter.

Jag mindes en sommarkväll efter nian. En fest i Klubbacken. En flicka. Attraktionen som uppstod nästan omedelbart. Hur vi gick ner till båtklubben och klev ombord på min fars båt som låg förtöjd där. Vi gick ner till förruffen och i mörkret, hade sex – fumligt, osäkert, utan att riktigt förstå vad vi gjorde.

När jag berättat klart vart det tyst en stund.

Sedan berättade Hermine något.

Det hon sade gjorde mig stum. Jag förstod det inte då – inte fullt ut. Men det stannade kvar. Jag kommer att återvända till det i “Flickan i blått”.

Anna-Stina berättar

Många år senare fick jag själv höra Anna-Stina berätta delar ur hennes liv.

Det var i början av 1980-talet. Hon talade om resan till London 1939, nästan som om den tillhörde ett annat liv. Hon hade rest tillsammans med sin klasskamrat Inga-Stina Arvidsson, som där fått arbete vid Svenska ambassaden.

Resan gick från Stockholm med tåg till Göteborg, vidare med färja över Nordsjön över till hamnstaden Tilbury, ca 45 km öster om London, och sedan med tåg genom ett England som låg grönt utanför tågfönstret allteftersom landskapet sakta passerade förbi tills de nådde London.

Men det var inte bara resan hon mindes.

Hon nämnde också ett besök på Bagshot Park, där Prins Bertils Morfar bodde. Anna-Stina berättade också att hon lämnade England på hösten med diplomatflyg. Inte konstigt då all färjetrafik hade upphört i samband med krigsutbrottet 1 september och att England förklarar Tyskland krig 3 september 1939.

 

Jensen & Wendel

När hon kom hem från London så fick hon arbete, endast 19 år gammal på Guldsmed/silversmeds butiken Jensen & Wendel på Hamngatan i Stockholm.

Prins Sigvard designer av silver åt Jensen & Wendel och vi får förmoda det underlättade att den unga Anna-Stina fick anställningen då Sigvard var Bertils äldre bror.

 

 

Det mesta av föremålen som undanhölls redovisningen i min dotters mormors dödsbo hade den ryska storfurstinnan Maria Pavlovna som Proveniens. Bordsuret var också Ryskt, men den kom i Anna-Stina Genteles besittning i samband med hennes förhållande med Prins Bertil som inleddes 1939 i London.  Prins Bertil och Anna-Stina (Högström)  sökte lämplig bostad på Djurgården och en av de objekt som de tittade på var (Villa Beylon).

När Prins Bertil och Anna-Stina besökte villan så fanns där den fanns kvar efter den Ryske ambassadören Peter Van Suchtelen. En annan fastighet som de också funderade på var Skogsinstitutet.

En annan lösning dök dock upp, Rutger von Essen (född 1914) och var gift med den mycket vackra Hermine (född Tersmeden, 1914). Han arbetade för utrikesdepartementet 1939 – 1946 och var tillsammans med hustru och barn stationerad på Svenska ambassaderna i Helsingfors, Berlin och Paris.

De var vänner till prins Bertil och familjen von Essen ägde Skokloster sedan 1930 talet som de påbörjade att renovera 1947 med avsikt att ha som privatbostad. Rutger blev kammarherre 1954 strax innan Anna-Stina fick sin oavlönade tjänst 1955 som prins Bertils privatsekreterare.

Trots att familjen under kriget inte var i något akut behov av någon bostad i Sverige så köper Hermine von Essen 1939 villa Solbacken och den temporära lösningen blev att Prins Bertil hyrde eller möjligen låna villa Solbacken av Hermine von Essen, gift med (Kammarherre Rutger von Essen) från 1939 fram till dess han köpte fastigheten i slutet av 1940 talet.

Arrangemanget med Villa Solbacken gav Bertil och Anna-Stina en plats där de diskret kunde träffas. De hade också nära till Bellmansro, som under 1940 talet var en av Stockholms mest exklusiva och omtalade mötesplatser, ett populärt tillhåll av de Svenska Prinsarna.

 

Telefonsamtal med Beatrice Glase

Beatrice Glase (1918 – 2008) var arbetskamrat med Anna-Stina hos Jensen & Wendel från 1940 och några år fram. Jag ringde upp henne första gången 2006, men då spelade jag tyvärr inte in samtalet. Det andra samtalet jag gjorde var den 12 november 2007. Vid det första samtalet 2006 så berättade hon om att Anna-Stina hade bjudit in henne till villa Solbacken på Djurgården i början av 1940 talet och att prins Bertil inte var där, men att Anna-Stina hade egna nycklar och visade runt i hela bostad, även sovrummet, något som chockade Beatrice.

I detta andra samtal som jag spelade in så bekräftar Beatrice att hon och Anna-Stina var i Bertils bostad på Djurgården. Hon bekräftar även deras tid som arbetskamrater och andra detaljer som att hon tyckte det var något ”konstifikt” (besynnerligt, märkligt) med Anna-Stina och Herman. Hon tyckte dock Anna-Stina var rolig att arbeta tillsammans med.

Beatrice föreslog att vi skulle ta en lunch tillsammans, men tyvärr blev det aldrig av.

Lyssna själv och bilda er en uppfatttning.

 

Min far kände igen Anna-Stina från förr

Min far, Haldor Fors var en frekvent besökare av Bellmansro och har berättat att Prinsarna och unga snygga kvinnor var med dem.

Min far berättade också att det var frack som gällde och kvinnorna hade långklänning. Vid varje bord var det avdelat en servitör som kom fram vid minst antydan om behov av uppassning.

Vid en träff i vår bostad på Backebogatan i Mälarhöjden när Anna-Stina var på besök någon gång kring 1996 så träffade min far Anna-Stina och jag och min mor noterade att de tittade igenkännande på varandra.

Vid ett tillfälle frågade jag Hermine om hon hade blivit döpt efter hennes adoptivfars namn, Herman. Nej svarade Hermine, hon hade blivit döpt till Hermine efter Hermine von Essen som varit så snäll mot mamma.

Anna-Stinas relation till Bertil är något som många valt att tala tyst om. Jag samtalade även kort med Prinsessan Lilian, men hon bad mig kontakta Elisabet Palmstierna i egenskap av hovmarskalk. Alla har varit väldigt undvikande och hela historien om plundringen av Anna-Stinas hem har lett till att personer som haft möjlighet att hjälpa valt att tiga.

Anna-Stina och Herman Gentele var bjudna på Elisabeth och Carl-Fredriks vigsel 1959, men nu så var tystnaden total. Elisabeth sa dock att Anna-Stina fabulerade en hel del, ja men det var hon knappast ensam om. I detta ärende har de ”fina familjerna” valt att tiga och de som har varit raka och ärliga är vad vi kallar vanliga medborgare.

I alla mina kontakter så fick jag en idé om att ringa till Inga-Stina Arvidssons (sedemera Inga-Stina Robson of Kiddington) syster Karin Norberg där jag spelade in telefonsamtalet med henne den 8 november 2007 och redovisar delar av inspelningen nedan. I samtalet bekräftar Karin att Anna-Stina träffade prins Bertil före Lilian.

 

Tiden innan Herrman och Anna-Stinas giftemål

Anna-Stina berättade för mig vid ett tillfälle, vill minnas att det var ute på deras landställe, Vettershaga, att hon hade åkt på Mysingen med Prins Bertil i en motortorpedbåt med Isotta Fraschini motorer. Dessa motortorpedbåtar, T21 och T22 provkördes hösten 1941. Under dessa tester nåddes hastigheter som imponerade på dåtidens militära ledning och uppenbarligen även på Anna-Stina då hon ca 40 år senare berättade för denna händelse för mig.

Efter denna intensiva period med motortorpedbåtarna far Bertil tillbaka till London och tillträder sin post som biträdande marinattaché i London 22 augusti 1942, vilket innebar att kontakten mellan Anna-Stina och Bertil blev svårare att vidmakthålla.

Samtal med Lars Göran Löfström – Statens fastighetsverk

Den 25 mars 2009 ringer jag upp Lars Göran Löfström på Statens fastighetsverk och frågar om Skogsinstitutet. Han bekräftar att man använt lokalen som magasin samt att Prins Bertil funderade över Skogsinstitutet att bli hans privatbostad, helt i enlighet med vad Hermine och Anna-Stina berättat för mig.

Samtalet med Anita Von Schinkel

I samtalet med henne den 14 augusti 2006 så säger hon ”att hon kommer ihåg föräljningen av hennes mormors föregångare – Storfurstinnans Pavlovnas ägodelar”.

Precis som utlovat i brevet ringde jag Anita ca en vecka senare och då mindes hon plötsligt ingenting. Ja vad ska man säga om alla dessa tentaklar som arbetat förbrilt för att tysta ner hela denna affär.

Prins Bertil träffar Lilian Craig

De träffas i London februari 1943 och Lilian flyttar först till Sverige i samband med att Prins Bertil köpte villa Solbacken 1947. Anna-Stina behöll kontakten med Prins Bertil och blev hans privatsekreterare 1955 – 1964.

Bytet från Anna-Stina till Lilian

Det måste ha varit ett enormt slag för Anna-Stina att bli brädad av Lilian. Det var nog en händelse som påverkade hela hennes liv och beteende. Får man inte sin ”drömprins” så får väl en man från den Svenska överklassen duga. Sagt som gjort, Anna-Stina odlar vidare på sin relation med Herman.

Hermans systrar har sagt i samtal att Herrman hade andra kvinnor från bättre hem och som var trevliga, men att Herrman fastnade för Anna-Stina just för att hon kom från enklare förhållanden.

 

 

 

Vigseln Anna-Stina och Herrman

Lördagen den 7 juli 1945 gifter sig Anna-Stina och Herman, men några dagar tidigare den 5 juli så upprättas ett äktenskapsförord. Deras dåvarande adress var Linnegatan 5 i Stockholm.

I äktenskapsförordet framgick följande:

”att all den egendom , som nu tillhör eller framledes kan komma att tillfalla endera av oss genom arv, gåva,testamente, vinst av eget arbete eller på annat sätt, liksom all avkastning av sådan egendom, och vilken egendom eljest skulle vara varderas giftorättsgods, skall tillhöra vardera av oss enskilt”

Av äktenskapsförordet som upprättades den 5/7 1945 kan vi utläsa att Herrman själv eller råd från hans föräldrar önskade trygga hans förmögenhet och framtida arv. Anna-Stina ägde ingenting och hennes föräldrar hade heller inga tillgångar.

1946 så är Anna-Stina klar med sin utbildning till flygvärdinna och det finns bla noterat att hon i oktober samma år flög från Bromma till New York.

1947 så åker Herman och Anna-Stina till Cannes (rivieran) där de bla träffar Nils-Petter Sundgren. Jag ringde upp Nils-Petter i samband med mitt stora researcharbete om förskingringen. Han bekräftade mötet med Anna-Stina och Herman och som enligt honom ”var ett stiligt par”.

Herman hade många kvinnoaffärer och flera ledde till graviditeter, men hans sexuella relationer var inte enbart begränsade till kvinnor.

Herrman har en relation under 1950 talet med en kvinna som ledde till en oönskad graviditet. Herrman utförde en abort vid sin mottagning ”Hud & Kön” på Götgatan 9. Dessvärre ledde det till komplikationer så att kvinnan fördes till Karolinska där hon sedan avled. Detta berättade en släkting till Herrman som bodde i fastigheten på Götgatan 9, en fastighet som ägdes av familjen Gentele. Hon berättade att hon mötte en uppskakad Herman i trapphuset på väg till Karolinska.

1954 gör Herrman en annan kvinna gravid och i mars 1955 föds en son vid namn Christophe. Herman och Anna-Stina försökte få adoptera sonen, men mamman till barnet nekade denna önskan.

Vi får förmoda att denna utomäktenskapliga affär var en bidragande orsak till att Anna-Stina fick Herrman att upphäva äktenskapsförordet som upprättades 5 juli 1945.

Den 27 oktober 1955 går följande att läsa: ”undertecknade äkta makar, docenten Herrman Rickard Georgsson Gentele och fru Anna-Stina Gentele, född Högström, båda adress Sveavägen 104, Stockholm, som i samband med äktenskapets ingående den 7 juli 1945 upprättat äktenskapsförord av innehåll att all egendom skulle vara enskild, få härigenom med upphävande av att nyssnämnda äktenskapsförord förordna att all egendom istället skall vara giftorättsgods.”

 

Våren 1956 så skriver hon följande brev till sin väninna Gunilla van der Burg

Kära Gunilla – det här blir inget roligt brev preis by nu börjar jag väl äntligen vakna ur min snart 36 åriga Törnrosa – sömn. Jag är spik nykter, men naturligtvis upp och nervänd inuti. Egentligen är det väl så att Herrmans hemma grepp om mig börjar släppas och reflexionernas komma över mig mera obundet – och det är inte gagnerikt, men är nu livet så så är det väl dags att även jag lär mig det.

Jag har ie. Ue. Under siestan tänkt en hel del på hur du reagerat i olika svåra situationer och jag förstår dig mer och mer. Jag förstår bättre och bättre hur och varför Du reagerat så och så vis a vistlandg bland mycket annat. Jag sade – och vi skrattade så gott – att jag skulle önska att jag ville ”synda” men jag vill inte, jag vill visst nu – jag vill ha lovers med köbrick – systern (osäker innebörd eller feltolkad text). Inte därför att är kär eller dylikt utan för att få göra dem illa. Jag tror det är därför eller också är det för att om man lägger tillsammans den troliga mänskliga ömheten hos 10 av dem så har man ju i alla fall upplevt något grand av ett uns av en ångströmsenhet av vad som kallas kärlek.

Jag är så gränslöst olycklig Gunilla att det blir mitt fördärv. Jag skriver detta till dig och till ingen annan. Du får tycka om mig och vad jag skriver hur du vill men jag är så långt ner  på botten i min olycka att jag inte förstår hur jag någonsin skall kunna bli en snäll människa igen.

Jag var ute till lunch med O.W. och berättade då att du varit här- Han skrattade gott och sade_ Hur skall Gunilla kunna titta mig i ögonen igen efter detta! Han var inte ond eller ironisk bara easy – going som alltid.

Han råder mig för övrigt att gå ifrån Herman och sade att det var illa att göra så mot mig, som så starkt var one man woman. Han skall skriva ned till Capri till ”some sort of Albanian Prince” som är 5 år äldre än O.W. och som bor ¾ av året på Capri att taga hand om mig. Inte för jag tror att det blir så men i eventuella fall vore det kanske en hjälp till tidsfördriv. Mari(osäkert namn)  har lovat ringa ned till Pension S:ta Marherita om rum. (Wirth hade annat för sig men om S:t M. har rum försöker jag där).

Mari är hjälpsam i dylik fråga, men gud så omänsklig att umgås med.

 

Brev till Herman från Anna-Stina daterat den 9 april 1959:

Observera, detta brev skrevs knappt ett år innan de adopterade Hermine.

”När jag med ord får försöka klargöra mina synpunkter och tankar tager jag det skrivna ordet till hjälp. Vi foro ifrån varandra därför att jag å min sida trodde det vara det bästa. Jag känner så ofta att jag representerar den mycket grå vardagen för Dig och att komma ifrån vardagen är ju vad man behöver för att få nya intryck och liknande.

Om jag inte voro så nedtryckt av denna känsla att aldrig vara till någon glädje utan endast en tung börda kanske jag skulle kunna återhämta såväl krafter som ett gladare sinnelag. Så fort jag i livet möter litet uppskattning så är det ju nästan så som att jag blommar i min öken.

Du behövde åka ifrån mig emedan Du behövde slippa höra mitt tjat om samma saker. Ja, jag tjatar om samma saker, men de har gått mig på hjärnan – jag lider så av allt jag fått höra såväl av dig som av utomstående. Jag kan inte komma över mina upptornade svårigheter utan hjälp. Hjälpen söker jag hos Dig men där finnes endast ett persevererande (betyder: ihärdig upprepning) av just det, som bryter ned mig, att få.

Det är inte nu 24 timmar sedan jag åter fick höra att jag förstört hela Ditt liv, karriär och alltsammans, som jag hört så många gånger förr. Själv är jag glad att jag inte har någon att lägga denna börda till last, jag tycker kanske de sista åren, som Du ju ändå föredragit att leva på ett inte särskilt äktenskapligt eller lojalt sätt kunde Du ha gjort upp med mig på ett annat sätt.

Om jag nu stryka den stora ledsnadskänslan, som de fört in i mitt liv, så är jag sett ur min synpunkt storsint. Men inte kan jag komma över mina – våra – svårigheter på den svältkost av vänlighet, som du erbjuder mig.

Vänlighet är något positivt, vänlighet är goda ord sagda ofta och med ett generöst och varmt hjärta, vänlighet är inte ett uteslutande av skällsord och pikar ur ens tal. Lär Dig att vänlighet är något alstrande, något som för framåt och hjälper över svåra minnen.

Vad beträffar Din Davos resa så vet jag lika bra som Du att Du inte kan rå för att Lena Pallin (född 1932, Lena Hjärdis Holby-Olsson gift med Ahmed Fakhry) reste dit just när Du var där. Men jag vet också att jag avsiktligt inte nämnde för någon vart du skulle åka utan vid tillfrågan endast sade Schweiz (utom till Hovmarskalken, men jag tror inte att han har så mkt kontakt med LP precis).

Alltså åkte hon dit, så långt är jag kanske också med Dig i ditt samtal (dock undrar jag vilken hustru Du hittar, som försöker att så och acceptera uppståndna situationer såsom jag får och har fått lov att göra under större delen av vårt äktenskap, se Dig omkring).

Men att Du inte när Du träffar henne kan be henne draga så längt vägen räcker vad all hennes uppvaktning gäller och förklara att Du inte vill ha med henne att göra och att Ditt äktenskap räcker för dig.

Du tager ställning ibland i livet så hårt och oresonligt där man kanske skulle kunna hoppas på litet större mjukhet, varför inte taga ställning när Du vet att det går över vårt äktenskap, som Du säger Dig vilja fortsätta?

Man behöver inte förlora i aktning eller populäritet för att man håller sig till sin hustru och dekreterar detta med fasthet.

Vad jag därutöver har svårt för är detta att Du öppet och högt kan säga att Din samvaro med fru Å. var Ditt enda möte med kärleken i livet, Din enda vän, den enda stora upplevelsen o.s.v. Hur tror du det känns för din hustru att höra det?  Skall du inte snart försöka att litet kompensera henne för de svårläkta sår Du tillfogat henne? Om det är att begära för mycket av Dig så begär jag för mycket och det är vad jag förstår att jag gör. Så låt mig då få gå härifrån och låt mig få söka min glädje och min väg tillbaka till en vänlig verklighet hos de få vänner jag har kvar efter alla dessa obalanserade stunder.

Jag vill Dig inte illa och från den stunden då vi inte bo under samma tak längre skall jag försöka att inte mer nämna Dig så att inte bitterheten åter tar överhand och jag säger något elakt.

Jag förstår att de offer jag begär äro omöjliga för Dig att göra och att de göra Dig till min knähund, som du säger – vad har jag i så fall varit under alla dessa oroliga år? De föregående var jag – till skillnad mot Dig – en lycklig trygg knähund, som gärna var knähund trots en viss independent läggning.

Anna-Stina flyttar isär från Herman

1959 ledde det redan tidigare kaotiska äktenskapet till att Anna-Stina flyttade från lägenheten på Sveavägen  till Danderydsgatan 13. Anna-Stina skrev då ett brev till Herman där kräver hon skilsmässa. Istället så väljer paret Gentele att adoptera Hermine!

Hermans bakgrund

Jag kan inte gärna börja historien utan att kort nämna något om Hermines adoptivföräldrar. Herman var född 2 augusti 1918 och var från en välbärgad familj som bla ägde Beckers färgfabrik.

Hermans far, Georg Gentele var född 1891 och avled 1954. Han var Vice direktör för Wilh. Becker. Enligt samtal med en av Georgs döttrar så berättade hon för mig att hennes far åkte ner till Tyskland under andra världskriget på uppdrag av Prins Eugen.

Om uppdraget avsåg att hjälpa konstnärer, judar eller homosexuella vet vi inte, men att det var ett angeläget uppdrag fick jag berättat. Prins Eugen var stark antinazist och tog avstånd från den Tyska regimen redan 1932.

Georgs hustru var Daisy (född 1893, död 1979), född Brink, adopterad Carlquist.

Georg Genteles far var Herrman Gentele (född 1859 och död 1923) och han anställdes 1875 i Beckers färgfirma och blev där prokurist 1900. 1902 förvärvade han företaget av Wilhelm Becker.

Bland Beckers tidiga kunder var bla. Prins Eugen (1865-1947) och Carl Larsson. Beckers lanserade 1912 en serie konstnärsfärger med garanterad ljusäkthet och hållbarhet, något som hade efterfrågats av konstnärer under lång tid.

 

Tisdagsklubben

Var en svensk hemlig antinazistisk sammanslutning som grundades när Tyskland anföll Norge och Danmark den 9 april under andra världskriget. En av initiativtagarna till tisdagsklubben var författaren Amelie Posse, mor till Jan Braszda. Målningen av Jenny Gentele var utförd enligt mina efterforskningar 1941 i samband med Jennys 80 års dag och vi får förmoda att det var ett tack för Jenny Genteles son, Georgs insats för att på uppdrag av prins Wilhelm rädda förföljda från Nazismens utrensningar. Amelie Posse var också nära vän till prins Eugen och han hjälpte henne att återfå sin Svenska medborgarskap.

 

Anna-Stinas bakgrund

Anna-Stina kom från något enklare förhållanden, hon föddes den 13 juni 1920 på södermalm.

Hennes mor, Elvira Anna Behmer, men kallades för ”Rirran” född 20 september 1891, död 24 november 1953. Elviras far (Anna-Stinas morfar) hette Erik Kasimir Behmer, född 26 april 1863. Han var ”jernarbetare” och i Stockholms Stadsarkiv går att läsa att han dog vid 36 års ålder av ”alcoholism”. I arkiv går också att läsa att han bodde kortare tider på en mängd olika adresser. Hans hustru (Anna-Stinas mormor) Julia Axelina (född Herlin) var född den 25 december 1868 och de vigdes 15 december 1888. Julia avled 1920, vid 52 års ålder av hjärtsvikt.

 

Anna-Stinas far:

Carl Erik Högström, född 18 september 1885 och avled 1960. Han gifte sig med Elvira den 10 september 1914. Han måste dock ha varit en driftig man som successivt arbetade sig upp i livet.

Han åkte till USA 1911 och sedan igen med son och hustru till Detroit 1919 och året efter föddes Anna-Stina i Sverige så vistelsen blev ganska kort.

Efter hennes död gifte Carl Eric om sig med Anna Viktoria Zetterberg den 9 juni 1956. Ett äktenskapsförord upprättades juni 1956 då Anna Viktoria Zetterberg hade tillgångar, något som Carl Erik saknade.

I bouppteckningen efter Carl Eric den 16 november 1960 så täcker en livförsäkring jämnt upp, annars hade boet haft underskott. Anna-Stina är inte med vid bouppteckningen enligt protokoll.

 

Carl Erics far:

Anders Peter Peterson och var född den 1 december 1850 i Boda, Kalmar län och avled 22 december 1940 i Kristianopel, Blekinge. Han arbetade som vaktmästare.

 

 

C.E.W. Högström arbetade för STM i 24 år vid huvudkontoret, till en början som kontorist 1915 för att sedan stiga i rang. Dessförinnan har han arbetat i tobaksbranschen i cirka åtta år, vilket innebar att han började i tobaksbranschen redan 1907.

Vid hans anställning framgick följande utbildningar och kunskaper:

• Folkskola, Borgarskola o privatstudier 4 1/2 år, huvudsakligast språk.
• Behärskar: Engelska, Tyska, och Franska i tal och skrift.
• Något kunnig i Ryska.
• Fullt kunnig i: bokföring, maskinskrivning och telegrafi

 

 

Eric får omgående sluta

År 1939 har han åtta år kvar tills han når pensionsålder. Då inträffar något, det blir ett personalärende som tas upp i STM:s direktionsråd, där VD:n lägger fram ett förslag att C.E.W. ”på anförda skäl” bör ”uppsägas från sin anställning”, vilket rådet godkänner. Sedan godkänner även STM:s styrelse VD:ns förslag. C.E.W. blir näst intill omedelbart arbetsbefriad fram tills den officella uppsägningsdagen drygt tre månader senare. Utöver skrivelserna i protokollen finns inga bilagor eller annan information om skälet till uppsägningen.

Nästa hårda slag för Eric är en dom som ledde till indraget körkort från den 3 oktober 1939 går att läsa: ”fd. avdelningschef Carl Erik Vilhelm Högström född 18/9 1885; återkallat jäml. 21§ 1 mom.23 st. M.F. (alkoholmissbruk). Så allt detta sammantaget måste ha påverkat Anna-Stina och var ett trauma som hon säkert bar med sig resten av livet.

I sitt arbete som inköpare av råtobak så måste en hel del representation ingått, men även risken för bestickning från handlarna som ville ha den åtråvärda kunden – Svenska tobaksmonopolet.

Hermine berättade för mig att hennes morfar var chef för Tobaksmonopolet. Hennes sätt att säga det gav intrycket att han var företagets högste chef, men så var inte fallet. Anna-Stina ville uppenbarligen förtränga dessa svåra minnen och endast berätta delar av sanningen för Hermine.

I bouppteckningen efter Carl Erik Högström så står han omnämnd som avdelningschef. I samtal med Hermans systrar så har de berättat att Anna-Stinas far var inblandad i någon skandal och fick sedan anställning som vaktmästare på Grand hotell i Stockholm.

Min mor Marta Fors berättade att hon mindes att Anna-Stinas far arbetade i garderoben på Grand hotell. I all olycka så spelade nog världsläget till Erics fördel. Alla unga män i vapenför ålder skickades till beredskap och under 1940 kulminerade detta till brist av män i arbetsför ålder. Eric var duktig i språk och måste haft världsvana i sitt tidigare arbete som inköpare, detta sammantaget måste ha underlättat en anställning på Grand hotell.

Det är kanske från sin far Anna-Stina fick äventyrslusten att resa och se världen. Enligt släktingar till Anna-Stinas far tyckte han om att måla.

 

Anna-Stina och Herman träffas

Anna-Stina och Herman möttes första gången 26 juli 1937, samma dag som Hermans syster Alice ”Dockan” Gentele fyllde år. Hon var född samma år som Anna-Stina, 1920. Anna-Stinas föräldrar hyrde ett sommarnöje ute vid Furusund, inte långt från Genteles.

I juni 1938 åker Anna-Stina tillsammans med Magnus  Bäckdahl (studiekamrat med Herman) och Herman med båt via Belgien, Frankrike (Marseille) vidare till Tunis.

Enligt foto av Herman med en tropikhatt så står det ”Herman i Tunis 1938”. Herman och Magnus var också studiekamrater först på realskolan och sen vid läkarutbildningen. På ett kort från 1950 talet skriver Anna-Stina att ”Magnus var Hermans bästa vän.”

Herman var läroljunge till den professor Hilding Berglund som var överläkare vid St Eriks sjukhus 1938 – 1952.

 

 

 

 

 

Anna-Stina sa vid tillfälle att hon inte fick slutbetyg för att hon inte blev godkänd i kristendom, något som när man tittar på hennes betyg dock inte ser ut att stämma.

Upprinnelsen till detta projekt är att jag har en dotter som heter Jenny med tillsammans med en ungdomsförälskelse.  Hennes mamma hette Hermine, en mycket begåvad, söt och charmig tjej med en traumatisk barndom jag som ung man inte kunde förställa mig vidden av.

När Hermine den 10 januari 1993 avslutade sitt liv i djup utmattning, bara några veckor före sin 33-årsdag, lämnade hon ett brev till sin adoptivmor Anna-Stina där hon skrev:”Återigen – felet är inte ditt.”

Idag, med facit i hand, ser vi den fruktansvärda psykologiska mekanismen i de raderna.

Hermine var så djupt präglad av Anna-Stinas narcissism och familjens tystnadskultur att hon ända in i döden tog på sig skulden för att skydda förövarna.

Det var inte Hermine som misslyckades med livet – det var samhället som lät en läkare och hans hustru trasa sönder hennes uppväxt och som spårade ut helt när Hermine var 4 år.

Jag kommer här börja med att berätta om tiden före Hermines död 1993 vid 32 års ålder och sen stölden av Jennys mormor

Anna-Stina Genteles dödsbo 2005 och efterspelet kring detta. Jag kommer också ta upp delar av Anna-Stinas liv, från skoltiden och framåt.

Om något år som kommer jag fortsätta med Hermines livsöde: ”Flickan i blått”.