Bröllopsdagen och smyckets historia

Den 23 augusti 1997 var en sensommardag när den är som bäst. Solen strålade när vi gick in i Ytterselö kyrka. Jenny, som då var 11 år, ställde sig inför alla och sjöng Benny Anderssons ”Älska mig för den jag är”.

Själv gillar jag att överraska; framme i koret, stående mitt emot Irené, plockade jag upp mikrofonen och sjöng Nils Ferlins tonsatta dikt ”I folkviseton”. Anna-Stina satt på höger sida längst fram i kyrkan och bevittnade allt.

Efter vigseln färdades jag och Irené med häst  och vagn till Rundstorp, en sträcka på ungefär två kilometer, medan bröllopsgästerna samåkte i bilar.

Bröllopsfesten på Rundstorp blev ett minne för livet där god mat, dryck, strålande sol, dans och fina tal med vänner och släkt förgyllde vår dag.

Min mor höll ett tal där hon bland annat sade: ”Ett äktenskap är som ett företag – det ska gå med vinst”. Av familjen Silfverstolpe fick vi en svart vas prydd med ett vitt, florliknande mönster. Efter allt som uppdagades efter Jennys mormor Anna-Stinas död valde vi dock att sända vasen åter.

Ett av de mest minnesvärda ögonblicken inträffade när jag mötte upp Anna-Stina vid hennes ankomst till Rundstorp. Vi gick sakta fram på grusgången, och i svängen under den stora eken stannade hon upp. Hon tog fram ett smycke hon fått i gåva av Gustaf V, en ordenshållare som ursprungligen tillhört prins Oscar (sedermera Oscar II).

Anna-Stina var mycket stolt över denna ”brosch”, som hon fått i samband med sin hemkomst från London hösten 1939.

 

Ursprungligen hade den använts för att fästa medaljband, men efter att den gått sönder bar hon den som brosch vid bluskragen. De små pärlorna på den utsågade kronan var illa åtgångna, och Anna-Stina bad mig om hjälp med att byta ut dem. Hon var mån om att den skulle vara i gott skick för att Jenny en dag skulle kunna ärva den. Jag tog även bort resterna av den gamla nålspärren samt tillhörande del med pärla. Jag tog inget betalt för arbetet, men fick behålla gulddelarna jag filade bort.

Vid bouppteckningen efter Anna-Stina saknades smycket samt mängder av andra smycken som jag i början av 1980 talet värderat åt Hermine och Anna-Stina. Att hon självmant skulle ha skänkt bort ordenshållaren är uteslutet. Senare dök det dock upp på auktion hösten 2007 hos W.A. Bolin, där jag lyckades ropa in det så att det slutligen hamnade hos Jenny, precis som det var tänkt.

 

Förstorad bild av Anna-Stina med ”ordenshållaren”

 

 

tiden innan vårt bröllop

Tiden efter Hermines död var ganska turbulent, men sakta men säkert så gick livet vidare. Jenny trivdes bra i skolan och hade kommit över att vi flyttat 400 meter längre bort från sin bästa vän. Under åren träffar jag några olika kvinnor, men ville inte närmare blanda in Jenny i min relation med dem. Det var först våren 1995 när jag träffade min blivande hustru som allt kändes rätt.

Irene var utbildad barnmorska och skulle gå på en Sida kurs uppe vid Höga kusten. Jag fick ge mig till tåls flera månader innan hon kom tillbaka till Stockholm och flyttade in till oss på Backebogatan i Mälarhöjden.

Jag hade redan i samband med att jag tittade på fastigheten hösten 1992 bestämt mig för att göra ett generationsboende av villan. Hösten 1993 var mina föräldrars lägenhet färdigställd. Ovanför deras lägenhet hade jag, Irene och Jenny de 2 övre planen. Hösten 1996 friade jag till Irene och vi sätter oss och börjar planera vårt bröllop. Först gjorde vi en lista på över 120 personer, bestående av släktingar och nära vänner.

Sen testade vi att endast bjuda in de närmaste och då blev listan 20 personer. Sen så föreslog jag att vi skulle bjuda släktingar vi umgås med och nära vänner och då blev antalet ca 84 personer.

På denna lista hamnade Jennys gudfar, Magnus Silfverstolpe och hans hustru och Jennys Mormor Anna-Stina. Som jag nämnt tidigare så var det lite för att hedra Hermine och att han var gudfar.

Vi skickade ut inbjudningarna i god tid och innan bröllopet så hade jag, Irené och Jenny blivit hembjudna till Magnus och Patricia i Viksjö. Vill minnas de bjöd på 2 eller möjligen 3 rätters middag. Huvudrätten var inbakad oxfile och efterrätten var frysta apelsiner med vad jag minns indränkt med Grand Marnier, något Irené tyckte var lite olämplig pga alkoholen.

Magnus berättade om en resa han gjort i Che Guevara fotspår, den resa som den kände revolutionären gjorde med motorcykel 1951 genom hela sydamerika. Magnus berättade stolt över denna resa han hade gjort som ung. Ja det förvånade mig inte då jag upplevt honom som en man som ville framstå som socialist.

Även hans hustru Patricia, född i Chile, var socialist. I en diskussion under kvällen så kom vi in på politik och jag förklarade att min ståndpunkt var att det finns bra och dåliga människor i alla samhällsklasser. Påminde också om att kommunisterna som tagit makten i olika delar av världen inte alltid varit skonsamma mot sina meningsmotståndare.

Vid middagen uppstod det någon despyt mellan Magnus och hans son. Min hustru och jag fick en känsla av att Magnus irriterades över att han inte hade kontroll över situationen.

Nu vid 67 års ålder är jag av den uppfattningen att goda och onda människor inte har något med politisk tillhörighet att göra, lika lite som klokskap eller dårskap. Jag tror dock att det bland många socialister finns en tanke om att de som har det bättre än dem har förtjänat detta orättfärdigt.

Att vissa människor är mer energiska och begåvade är svårt för många av dem att erkänna. Sen så är det självfallet så att synen på lycka skiljer sig åt. Personligen sporras jag av att sträva för att uppnå mål och glädjen att ge sina barn en trygg uppväxt. Har aldrig förväntat mig att samhället skall lösa mina drömmar eller problem, det är något jag själv för ta tag i.

Jag har också funderat på om Magnus vetskap att jag inte delade hans politiska värderingar kan varit orsak till hans handlande. Nej, så kan inte vara fallet, skulle han vilja göra världen ”jämlikare” genom att ta kontrollen över Anna-Stinas förmögenhet och dela ut den till behövande så stämmer inte upplägget.

Eftersom gåvo och arvsskatten avskaffades 1 januari 2005 så hade det inte mött något hinder för Anna-Stina med Magnus bistånd att upprätta gåvohandlingar till behövande eller nära vänner.

Nej istället så hade de olika inlämnarna (bulvanerna) berättat de mest fantastiska historier om föremålens proveniens, helt i strid med fakta. Personerna kunde dessutom knytas till familjen Silfverstolpe och inte till Anna-Stina.

I brevet jag skrev till Magnus och Patricia 2014 så skrev jag att jag är anhängare av arvsrätten, men utifrån ett förhållningssätt som bygger på bondesamhällets syn och småföretagarens när det gäller att föra kunskaper vidare till nästa generation.

Att det dimper ner en säck pengar till någon är inte lycka. Till mina barn har jag också förklarat att ordet rättvisa är ett slagord som ofta används var fjärde år i den politiska debatten, men att rättvisa är väldigt svårt att definiera då vi alla har olika syn på vad som är rättvist.

Det är kanske lättare att säga vad som är orättvist, och när det gäller Hermine så var hennes uppväxt allt annat än rättvis.

 

Tillbakablick

1980 – 1983

Från dessa år har jag fragment och minnesbilder av saker Hermine  berättade för mig. Vid ett tillfälle berättade hon att efter Herrmans död så efterlämnade han en garderob full med mediciner, något som jag då inte tänkte närmare på. Hon nämnde också att hon som barn fann kanyler i fotöljen efter sin far.

Nu när jag som ”deltidspensionär” har tid att gå igenom material så har jag funnit flera brev från 1980 talet där det omnämns olika narkotikaklassade preparat. I detta brev skrivet av Hermine till Anna-Stina från början av 1980 talet så nämner hon ett preparat vid namn Pentymal. Flera av dessa brev är märkliga då de ifall de postats måste kommit fram någon dag senare när brevets innehåll blivit inaktuellt.

I brevet nedan står det att klockan är 1/2 2 och vi måste utgå från att det var på natten. Varför skriver hon detta brev och ber Anna-Stina ringa först efter 10.00?

Om man söker på internet så kan man läsa att detta preparat är narkotikaklassat och upphörde att säljas i början av 1980 talet. Min slutsats är därför att den av Hermine omtalade garderoben med mediciner som Herrman efterlämnade i lägenheten på Karlavägen 30 nyttjades inte bara av Anna-Stina utan även av Hermine. Anna-Stina och Hermine var väl medvetna om varandras nyttjande av olika narkotikaklassade preparat.

 

 

Båtsemester till Gotland sommaren 1983

Någon vecka in i juli frågade jag Hermine om hon ville följa med på båtsemester med min fars för och akterruffade mahognybåt, samma båt som hon hade åkte med några gånger tidigare. Hon tackade ja och vi startade på vårt landställe i Stallarholmen och åker ner mot Södertälje där vi slussar och sen vidare ner efter kusten till Harstena. Jag hade besökt Harstena tidigare och valde då återigen att lägga mig på Tures Udde där det ofta var gitarrspel, grillning och bastubad.

Vi utgick sedan från skären utanför Harstena och stävar sedan de ca 60 dt vidare över till Gotland. Resan över tog nog ca 8 timmar.

Efter att ha lagt till i Visby hamn går på en finare restaurang och äter 3 rätters middag. Efter ca knappt en vecka åker vi vidare och passerar Stora och Lilla Karlsö. Hermine berättar att hon är delägare i Stora Karlsö, men aldrig besökt ön. Vi ser ön i fjärran och stävar vidare mot Västervik och sen in mot Gamleby.

Mellan Västervik och Gamleby börjar motorn gå dåligt och jag slog av tändningen, tittade på oljestickan att det var vatten i oljan. Vi lyckades ta oss in till Gamleby och la till båten. Jag demonterade sedan topplocket på motorn, en B18 av 1962 års modell. Motorn hade under alla år varit sjövattenskyld, vilket leder till rostangrepp vilket tär på motorns kylkanaler. Efter att jag lossat topplocket kunde jag snabbt konstatera att topplockets kylkanaler hade rostat så att kylvatten gick ner i motorn och blandade sig med oljan.

Jag gick upp till korvkiosen i Gamleby som var samlingsplats för den tidens ungdomar. Ställde högt frågan om någon kände till nån som kunde ha en B18 topp till salu. En i folkmängden svarade: ”Gurra har nog en till salu”. Jag fick telefonnumret till Gurra och gick till en telefonkiosk. Gurra svarade och jag presenterade mig och sa att jag hört att han eventuellt hade en B18 topp. Han svarade att det hade han och jag frågade vad han ville ha för den. ”Jag vill ha 300,-, men den du får lossa den själv då den sitter på en gammal Amazon som jag har”, jag ska nämligen göra mig ordning för att gå på Carolas konsert i Gamleby folkpark (publikrekord den 29/7 -83).

Jag fick modifiera topplocket för det skiljer sig något åt mellan marinversionen och bilversionen. Efter en hel dags arbete fick jag ihop det hela och Hermine satt på en av bänkarna i sittbrunnen och iakttog mitt frenetiska arbete att fixa motorn. Jag ställde även ventilerna och sen provstartade jag motorn och allt fungerade perfekt.

Dagen efter så trailades båten från Gamleby viken ca 4 mil upp till Hycklinge, ett litet samhälle i Kinda kanals södraste del. Vi fortsatten sen att slussa nedför tills vi kom fram till Linköping och vidare ut till Roxen.

Under resans gång så blev jag allt mer fundersam över Hermines mående och hur det stod till med tabletter och alkohol. När jag frågade henne om detta så sa hon ofta att det berodde på allergi medicinen som gjorde henne trött. Efter några månaders sällskap så vill jag minnas att vi åter skildes åt.

1984

Jag åker hem till Hermine och hon öppnar dörren med en svart lapp för ögat. Jag frågar henne vad som hänt och får till svar: ”mamma håller på att bli blind så jag provar hur det är”. Ja Hermine och Anna-Stina var verkligen i en märklig symbios. Sommaren 1984 märker jag en påtaglig förändring i Hermines mående. Det är speciella händelser i massmedia som hon reagerar starkt på och som väcker gamla minnen. Något som jag då tyvärr inte förstod vidden av. Återkommer om detta i ”Flickan i blått”.

1985

Det jag bestämt minns var att jag blev inbjuden till Hermines 25 års kalas hemma hos Anna-Stina på Eriksbergsgatan 34 den 1 februari 1985. Jag var en av de få jämnåriga med Hermine då majoriteten av gästerna var jämnåriga med Anna-Stina. Pirjo Olander var på kalaset och fotograferade friskt. Efter kalaset så sa jag till Hermine att jag tyckte det var en märklig samling av gäster, kändes som de var från en svunnen tid. En av de få som var i vår ålder var Anders Grönroos. Han hade en benvit kavaj som möjligen var i linne då jag reagerade över att den var ganska skrynklig.

Hermine och jag träffades varje vecka efter hennes födelsekalas och jag sov oftast över. Hon hade för vana att bjuda på frukost med Philadelphia cream cheese som pålägg och lite krasse.

En annan favorit var spenatsoppa.

 

Åre fjällsemester med kompisar

Den 25 april 1985 så åkte jag upp med några vänner till Åre och slog Hermine en signal. I samtalet så framgick det att hon inte kom ihåg ett tidigare samtal vi hade haft. Hon sa då att det är lite pinsamt för det var samtal med andra personer hon också hade glömt och att anledningen till det var att hon hade slagit huvudet i en skåpslucka. Jag tyckte det var lite konstigt, men tänkte sen inte mycket mer på det.

 

Maj 1985

Enligt gamla anteckningar i min kalender från1985 så följer Hermine med ut till vårt landställe den 4 maj. Min kusin Bengt och hans hustru Barbro var på middag hos mina föräldrar på Rundstorp. Min kusin var närmare 20 år äldre än mig han och hans fru umgicks med mina föräldrar.

Vi åt middag tillsammans och det dracks en hel del. Troligtvis så serverade min mor hennes specialitet som var cour de fileat. Min far hade druckit några glas för mycket och retade sig lite på Hermine och gick verbalt till attack mot henne. Jag tror att min fars livserfarenhet gjorde att han reagerade över min relation till Hermine då han kände att allt inte stod rätt till med henne.

 

 

Ja Hermine hade onekligen trauman och en adoptivmor som tillhörde en grupp ”Östermalms människor” min far hade lite svårt för. Min far var en selfmade man som hade startat med två tomma händer och byggt upp en mindre förmögenhet tillsammans med min mor genom hårt arbete och ett stort driv.

På Rundstorp hade jag en charmig stuga som vi kallade gästhuset, en röd stuga i lite tyrolerstil med en härlig balkong med vy över Mälaren. Hermine och jag drog oss tillbaka på kvällen och jag tror det var denna helg, våren 1985 Jenny blev till.

På vägen hem från Stallarholmen åkte vi i min vita Valiant v200 från 1960 som var i utställningsskick. Stereon var på och vi spelade  Misa Criolla jag spelade den så många gånger att Hermine sa till mig att byta till någon annan musik.

I början på juni -85 åkte Hermine och jag samt några vänner till mig på Bruce Springsteen konsert på Ullevi i Göteborg. Vi åkte med en Audi 100 cc och jag minns att vi talade om vad barnet skulle heta.

3 rums lägenheten Lilla Essingen

Hermine ringde mig om en 3 rums lägenhet på Luxbacken i samma fastighet som hennes 1a på 37 kvm. Denna 3 rummare var vill jag minnas på 67 kvm. De begärde 675.000,- för den.

Vid samma tillfälle så fick jag av Irene Lindstrand som sålde smycken till mig veta att fastigheten på Bellmanskällevägen 6B i Mälarhöjden där hon hyrde sitt kontor var till salu för 650.000,-.

I fastigheten fanns 2 lägenheter på ca 110 kvm vardera samt en källare som hyrdes ut till kontor. Jag sa till Hermine, vi köper den tillsammans och gifter oss med äktenskapsförord så vi äger halva huset var. Om vi inte står ut med varandra så kan vi ha en varsin lägenhet. Med facit i hand kanske inte det mest romantiska sättet att fria, men lösningsorienterat.

Hermine var nog inte den som låg bakom detta med en större lägenhet utan min uppfattning är att det var Anna-Stina som ville att jag skulle ordna det för Hermine och vid en separation så skulle självfallet Hermine få sitta kvar i lägenheten. Anna-Stina hade ju vid ett tillfälle när vi var ute på Vettershaga sagt till mig: ”gör Hermine till miljonär”. Jag tog upp detta med Hermine hösten 1985 i ett telefonsamtal, ett samtal som jag spelade in. Hermine sa: ”det får stå för mamma”.

Min far sa att istället för att köpa fastigheten på Bellmanskällevägen 6B så är det väl bättre att du löser ut din syster ur villafastigheten på Slättgårdsvägen. Jag följde fars råd och löste ut min syster som behövde pengar till huset hennes dåvarande sambo och hon avsåg att bygga på den västra delen av fastigheten Rundstorp 2:1.

Jag var dock fortfarande behov av en lägenhet då villan på Slättgårdsvägen inte lämpade sig för generationsboende. I samband med Mälarhöjdens dag sensommaren 1985 så träffar jag en skolkamrat vid namn Olle Eriksson. Jag berättade om mitt beskymmer med att hitta en lägenhet. Han sa, det kan nog ordna sig. Min far äger fastigheter på Klubbacken och en av lägenheterna som min syster har kan du eventuellt få överta.

Jag ringde Hermine och sa att jag har eventuellt en jätttefin lägenhet på gång. En tre rums lägenhet på 70 kvm med öppen spis och en fantastisk utsikt över Mälaren. Jag sa att jag skulle gå ut med Olle och ta några öl och förklarade för henne att han var sällskapssjuk och för att få möjlighet att överta lägenheten så var det klokt att ställa upp på hans önskan. Hermine sa: ”om du känner för att träffa en tjej så gör det”. Jag förklarade för henne att enda skälet till att jag följer med honom var för att fixa en lägenhet.

 

Anna-Stinas besök i Mälarhöjden 3 juli 1985

 

Hermine talade ofta om att Anna-Stina snart skulle dö och problemet med att hon inte skulle ha råd att ärva Vettershaga pga av de då rådande arvskattereglerna. Det mesta i Anna-Stina och Hermines värld blåstes upp till stora problem. I vår familj var det helt motsatt, vi har alltid varit lösningsorienterade. I samband med den tilltagande oron för en samhällsutvecklingen alltmer åt ett socialistiskt håll med tal och löntagarfonder samt ingrepp i ägande så valde mina föräldrar redan 1980, när jag endast var 22 år och min syster 24 att gåva deras två fastigheter. Den som hjälpte oss med detta var Kurt Eriksson, pappas gode vän och fd polis.

Han visste hur man skulle göra för att minska gåvoskatten. Jag förklarade för Hermine att det mesta går att lösa och att Kurt kan förklara till Anna-Stina hur man kan göra, allt inom gällande lagstiftning. Anna-Stina kom till mitt föräldrahem och Kurt förklarade hur hon kunde skifta sin fastighet till Hermine och samtidigt minimera gåvoskatten, men inget skedde sen. Hon fick vill jag minnas också råd om hur hon skulle redovisa en aktieförsäljning.

Nu i efterhand tror jag att Anna-Stina hade trott att vår familj skulle bidraga till att göra Hermine till miljonär, något Anna-Stina hade sagt ute på deras landställe på Vettershaga i samband med en middag och efter några glas vin.

I vår familj så är en förening i form av äktenskap ett projekt som man driver tillsammans. I Anna-Stina äktenskap med Herrman byggde inte på en gemensam strävan utan bråk, missbruk och skilsmässa, något som tyvärr fördes över på Hermine.

Vettershaga slutet av juli 1985

Jag och Hermine samt hennes väninna Lisa Trei ut till Vettershaga. Anna-Stina är på plats och vi äter middag tillsammans. Jag imponeras av Lisas intellektuella skärpa. Vi sitter och talar i timmar om allt möjligt och timmarna rusar iväg. Anna-Stina hade tilldelat mig ”rättarstugan”, en liten gäststuga där enbart jag skulle sova.

Tyckte det var lite konstigt, men opponerade mig inte. Innan jag gick iväg så sa jag god natt och kramade om Lisa, som till min förvåning kysste mig. Jag har funderat lite över detta vad tanken var eller om det endast var något som händer när man druckit lite vin. För mig var detta dock något jag inte råkat ut för förut och absolut inte samtidigt som min flickvän var med.

Under sommaren 1985 så skulle Hermine och jag besöka mina vänner som hade Restaurangen Sjöcafeet vid Djurgårdsbron. Precis när vi kom fram så ville Hermine hem. Jag blev lite sur och körde hem henne där jag lämnade av henne. Ångrade mig när jag närmade mig Mälarhöjden och åkte tillbaka till henne. Förståelsen för hennes extra ambivalenta humör kanske jag inte hade då.

En tid senare så sa Hermine att hon önskade att jag skrev på att jag var far till det väntade barnet. Jag har alltid haft en god relation med mina föräldrar så jag frågade dem om det är det normala. Bägge mina föräldrar sa att det skriver man på när barnet är fött. Jag sa det till Hermine och hon sa att ja så kan man göra, men jag vill att du gör det nu.

Jag frågade varför och hon sa då att jag vill ha det gjort i fall något händer dig. Jag sa då till henne att om du är orolig för det så kan jag teckna en livförsäkring, något som jag sen gjorde på, vill minnas 2 eller möjligen 3 miljoner med det ofödda barnet som förmånstagare. Reaktionen från Hermine var att om jag inte skulle skriva på så skulle jag inte ha något med barnet att göra. Jag tror att det var Anna-Stina som låg bakom detta krav.

Efter samtalen kring detta så distanserade sig Hermine och vår kontakt blev mer sporadisk och oftast via telefon. Vid ett tillfälle så tog jag upp detta med Hermines rökning och att hon kanske skulle försöka sluta under graviditeten. Hermine sa då till mig att ”Anders, jag har sett barn till kvinnor som rökt under graviditeten och de är så små och söta”. Det chockade mig och sen så gick samtalet vidare om hur vi skulle göra när barnet var fött. Hermine tyckte vi kunde ha barnet halva tiden var. Allt kändes helt galet för mig.

Någon gång augusti/september 1985 så skall det göras ett ultraljud på Hermine. Jag följer med, men även Anna-Stina följer med och hon ställer sig framför mig för att titta på skärmen.

Jag hade ett samtal med Anna-Stina som finns inspelat där hon sa att jag var en stubbe som inte gick att tala med, något det ligger en viss sanning i, jag är extremt envis Ja sannerligen hade hon och jag olika syn på livet. Jag såg och har alltid tyckt om utmaningar och sökt finna vägar att uppnå mina mål. Min känsla var att Anna-Stina gärna vältrade sig i bekymmer något hon också förde över på Hermine.

Vid ett tillfälle när jag försökte nå Hermine via telefon och hon inte svarade så tog jag bilen till Luxgatan 11 på Lilla Essingen där Hermine bodde. Jag gick upp och ringde på dörren och fick ingen reaktion. Jag öppnade brevinkastet och tittade in och såg systemkassar stående innanför dörren.

Jag kände att jag själv höll på att balansera på gränsen att bli tokig, var jag galen eller var Hermine galen, eller var det som Hermine ofta sa: ”vi talar inte samma språk”.

 

Jag började spela in samtalen, analyserade dem och funderade över hur det stod till med Hermine och hur hennes tankar gick. Jag har än idag kvar dessa inspelningar.

 

Sommaren 1989

Hermine och jag hade en alltmer förbättrad kommunikation och jag föreslog då att vi alla tre, Hermine, Jenny och jag skulle åka på bilsemester, vilket sen skedde sommaren 1989. Jag hade en vinröd metallic Saab 900 turbo 16v med härlig sandfärgad tjock plyschklädsel. Redan första resdagen så sa Hermine att hon hade problem med värk i axeln och därför fick äta Citodon.

 

Vi åkte först till Kolmården och gick på djurparken, åt middag och övernattade där, sen for vi sakta vidare efter ostkusten ner till Stegeborg där vi övernattade i bilen. Saab 900 är en halvkombi så jag hade placerat en madrass som gav oss god komfort.

Dagen efter åkte vid vidare på vackra småvägar efter kusten och målet var Bornholm. Innan dess så stannade vi en natt i en liten stuga som vi hyrde vid havet i Karlskrona. Vi gick på restaurang där både Hermine och jag tog ett glas vin och sen så övernattade vi i stugan och Hermine och jag hamnade i sängen tillsammans.

Vi kom sen ner till Simrishamn där vi körde ombord på den lilla bilfärjan. Än idag har Jenny minnen från att vi åkte en färja som luktade fisk och det gjorde den verkligen. Vi åkte sakta runt hela Bornholm med fönstren nere och for sakta genom det skiftande, bitvis dramatiska landskapet Bornholm har att erbjuda. Det var härliga dagar och kändes fint att Jenny, Hermine och jag kunde uppleva detta tillsammans.

 

Hösten 1989

Hermine och jag hade en bättre kontakt efter vår bilsemester till Bornholm. Jag föreslog att Hermine skulle få se min lägehet på Klubbacken 25 och att jag samtidigt kunde bjuda henne på lunch. Ja erbjöd mig att hämta henne. En god vän, Olle Eriksson, samma Olle som hjälpt mig med lägenheten på Klubbacken, erbjöd sig att att fixa lunchen medan jag åkte och hämtade Hermine. Olle som är väldigt duktig på matlagning förberedde först toast skagen och som varmrätt: Coeur de filet provençale. Det enda jag behövde göra var att ställa in oxfilén späckad med vitlöksklyftor i ugnen tillsammans med provencale potatisen.

 

Adventskonserten i Mälarhöjdens kyrka 1989

Några månader senare föreslog jag att Hermine tillsammans med Jenny skulle gå på adventskonserten i Mälarhöjdens kyrka. Jag var med i kyrkokören och lämnade av Hermine och Jenny i min lägenhet på Klubbacken. Jag skulle repetera innan konserten och efter vår repetition så åkte jag upp till lägenheten för att hämta dem så de kunde se konserten.

Jag knackade på dörren, men fick ingen reaktion. Jenny kom fram till dörren och jag förstod att det hade hänt något med Hermine. Jag kunde inte öppna dörren då jag hade lämnat kvar nycklarna i lägenheten. Kände att jag snabbt måste komma in och fick då idén av att ta av mig skosnöret. Jag sa till Jenny att hon skulle ta nycklarna som låg på bordet i hallen och knyta fast nycklarna i snöret som jag sänkte ner genom brevlådan.

Jenny var då bara 3 år och ca 10 månader, men redan då visade hon på att klara ut det mesta. Nycklarna fäste hon och jag fick ut dessa genom brevlådan och öppnade dörren. Hermine var knappt kontaktbar och jag chockades över på hur kort tid och hade försvunnit in i dimman.

 

Våren 1990

Ett telefonsamtal från Anna-Stina Gentele bryter tystnaden. En granne har funnit fyraåriga Jenny övergiven utanför en låst lägenhetsdörr på Wennerbergsgatan. Det är kulmen på en serie händelser där Hermine förlorat sig själv i ett missbruk av alkohol och tabletter.

Trots den svåra situationen känner jag en uppriktig tacksamhet över att Anna-Stina är så ansvarsfull att hon kontaktar mig direkt. Jag åker skyndsamt till platsen, men möts av tystnad bakom dörren trots mina hårda bultningar.

Räddningen blir grannen vägg i vägg – en man nära de 90, vars hem är ett museum över ett liv i Kenya som granne med Karen Blixen. Kontrasten är absurd: hans stillsamma berättelser om Afrika mot den desperation som utspelar sig på andra sidan väggen.

Jag kliver över skyddsräcket mellan de två spegelvända takterasserna högst upp i huset. Inne i lägenheten finner jag Hermine medvetslös. I köket blottläggs sanningen: ett hörnskåp fyllt av läkemedelsburkar. På en stor burk Rohypnol läser jag receptet: Anna-Stina Gentele, 200613-xxxx.

Jag väcker Hermine med kallt vatten och tar Jenny med mig till Mälarhöjden. Samma dag markerar jag gränsen. Jag kontaktar Anna-Stina och tackar henne för att hon ringde, men klargör med bestämd röst att jag aldrig mer vill se receptbelagda mediciner utskrivna på henne i Hermines hem. Jag skriver även till Socialstyrelsen för att stoppa det illegala flödet av narkotikaklassade preparat som lämnas vidare på detta sätt.

Vändpunkten: 1991
Försommaren 1991 söker Hermine kontakt. Hon hävdar att hon nu ska komma tillrätta med sitt alkoholberoende genom AA. Jag frågar då henne om hennes tablettproblematik men hon förnekar alltjämt tablettmissbruket. Hon säger sig dock ha haft ett alkoholmissbruk sedan 16 års ålder. När hon påstår att de enda tabletter hon äter är C-vitamin, drar jag en definitiv gräns.
– Då har jag inget mer att tala med dig om, svarar jag.

I det ögonblicket inser jag att dialogen med Hermine är lönlös. Jag väljer istället att lägga all min kraft och fokus på vårt gemensamma barn, Jenny. En tid efter detta kontaktar Magnus Silfverstolpe mig. Han erbjuder sig att han och hans hustru Patricia ska fungera som kontaktpersoner och närvara när Hermine träffar Jenny.

Jag hade väntat på att någon skulle höra av sig för att hjälpa Hermine att få ordning på sitt liv, snarare än att sopa problemen under mattan som man tidigare gjort. Jag accepterar hans erbjudande – och begår därmed ett av mitt livs största misstag.

Genom att låta Magnus och Patricia agera brygga, ger jag honom en enorm makt över Hermines liv. Han blir ett filter som gör att hon aldrig mer behöver kontakta mig direkt. Under en sommarresa på Göta kanal 1991 där min far då 75 år och Jenny och jag är på väg hela sträckan ner till Göteborg.

Vi stannar till i gästhamnen i Söderköping; Jenny följer med dem till deras sommarställe vid Norsholm. Det som ser ut som en familjeidyll är i själva verket grundstenen i Magnus nya plattform. Han riggar scenen och skapar det inflytande som långt senare, efter Hermines och Anna-Stinas död, möjliggör plundringen av de ryska kejserliga antikviteterna.

 

1992 – försäljningen av Vettershaga

Vid försäljningen av Vettershaga så var köparen Wilbert Tatum, se wikipedia. Men Anna-Stina ändrade sig i sista stund när hon förstod att han var färgad. För Anna-Stina var det viktigt att personer var kända, adliga eller kungliga. Den först preferensen stämde, Wilbert Tatum var känd, men sen blev det lite fel och affären backades.

I brevet nedan som Anna-Stina skickade till Hermine i USA den 3 oktober 1992 finns han omnämnd.

En annan detalj är att Anna-Stina skriver följande: ”Jag har köpt 3 olika sorters Champagne, Storfurstinnan tycks leva fortfarande.”

I Anna-Stinas värld av drömmar så ville hon nog ikläda sig rollen av att vara Storfurstinnan, dels genom att hon hade en mängd föremål efter henne och sen hennes tid med prins Bertil och tiden på slottet.

 

 

Kontroll till varje pris

Trots att jag omedelbart efter Hermines död kontaktat polisen med en begäran om att spärra av lägenheten för att förhindra att föremål försvann, var de juridiska krafterna starkare. När testamentet från 1978 väl hade godkänts, låstes dörren till Hermines förflutna för oss. Magnus och Anna-Stina hade nu full kontroll.

Den 17 mars 1993, klockan 17.10, skickade jag ett fax till advokat Möllerström. Det var ett brev fyllt av kommentarer kring det så kallade ”testamente nr 3”, men det var framför allt en vädjan för Jennys räkning: att inget av bohaget fick försvinna. Jag ville försäkra mig om att hennes mors historia inte gick förlorad. Men Anna-Stina valde att bo kvar i lägenheten under en tid, och som universalarvinge var hon oantastlig.

Brevet till Anna-Stina

Sanningen om vad som faktiskt hände med Hermines personliga tillhörigheter uppdagades först nästan ett decennium senare. Under ett telefonsamtal den 11 februari 2002 berättade en åldrad Anna-Stina att allt bohag skänkts bort till Emmaus. Chocken var total. Med tiden har jag börjat misstänka att Anna-Stina själv kanske aldrig informerades om mitt fax och vår önskan; att det i själva verket var Magnus som i det tysta kontaktade Emmaus och tömde hemmet på dess innehåll och minnen.

 

Bankfacket och de blekta minnena

Mysteriet kring Hermines tillgångar sträckte sig dock längre än till möbler och husgeråd. Hermine hade vid flera tillfällen under vår tid tillsammans sagt: ”Mamma säger att det första jag ska göra när hon dör är att gå ner till bankfacket.” Det var en uppmaning som bar på en outtalad tyngd.

I augusti 2007 bjöd vi hem Anne Lindblad Silfverswärd, en gammal skolkamrat till Hermine, för att försöka få svar. Samtalet, som jag spelade in, blev märkligt. Vi konfronterade henne med uppgiften om att en nyckel till ett bankfack på Karlavägen formlöst skrivits över på Magnus i december 1993. Anne hävdade att hon inte förstod varför hon ens fått nyckeln.

Hennes trovärdighet krackelerade ytterligare när vi talade om föremål jag känt igen från en auktion på Bukowskis 2005. Trots att Anne funnits med i Hermines liv sedan de gick i samma klass i Franska skolan  i slutet av 1960-talet – det finns till och med bilder på henne hos Hermine – hävdade hon att hon inte kände igen någonting. Samtidigt kunde hon i detalj redogöra för de möblerna som fanns med i bouppteckningen och som hade ett mindre värde.

De Ryska antikviteterna som hade plockats undan i samband med uthyrningen av lägenheten hade hon inget minne av. Det var som om hon valt ut vad hon skulle minnas och vad som skulle förbli dolt.

Varför kontrollerade aldrig advokat Möllerström om Hermine tecknade något bankfack mer noggrant? Anna-Stina visste, och Magnus visste sannolikt också. Nyckeln som bytte händer i tysthet förblev en symbol för allt det som undanhölls Jenny – en dotters rätt till sin mors sanning.

Magnus sista brev daterat 12/10 -92

Magnus skriver: ”nåja, jag skriver ju inte det för att smickra Dig, det får David göra.” Magnus ser sig själv som en brevskrivare av stora mått.

 

 

• 

Vi har alla människor säkert olika syn på detta med smicker, så därför ställer jag frågan till ChatGPT.

De ger följande svar:

 

“Smicker” är ett svenskt substantiv som betyder överdrivet beröm eller komplimanger som ges för att påverka någon – ofta för att få en fördel.

Enkel förklaring:

👉 Att säga något väldigt positivt till någon för att vinna deras gillande, inte alltid helt ärligt.

Exempel:

• Hans beröm kändes mer som smicker än ärlighet.

• Hon använde smicker för att få chefen på bättre humör.

Liknande ord:

• Fjäsk

• Inställsamhet

• Smöra

Engelska översättningar:

• flattery

• buttering someone up (mer vardagligt)

💡 Ofta används ordet lite negativt, eftersom smicker antyder att komplimangerna inte är helt uppriktiga.

 

 

Den sista färden

 

Det som utspelade sig kring årsskiftet 1992–1993 var inte bara en familjetragedi, utan ett kallt och metodiskt händelseförlopp som lämnade även erfarna bedömare förstämda. För Magnus handlade det om en hektisk tid; en kamp för att säkra kontrollen över dödsboet och därmed sin egen framtida position. Men ju mer detaljerna kring Hermines sista dagar kom i dagen, desto mer makaber framstod bilden.

Allt tog sin början den 30 december 1992. Efter ett förtvivlat självmordsförsök fördes Hermine till Huddinge sjukhus. Men istället för den psykiatriska specialistvård som situationen krävde, hamnade hon på infektionsavdelningen.

Detta märkliga arrangemang möjliggjordes genom Anna-Stinas personliga bekantskap med läkaren Sven Britton. Genom att utnyttja denna kontakt skapades en skyddad zon, en plats där Hermine hölls avskärmad från omvärlden under de kritiska dygnen kring nyåret.

Tisdagen den 5 januari 1993, den första vardagen efter helgerna, hämtade Anna-Stinas mor ut Hermine från sjukhuset. Resan hem till bostaden på Wennerbergsgatan gick inte raka vägen. Med färdtjänst styrdes färden istället mot Handelsbanken.

 

Kurt Ericsson, en pensionerad polis med decennier av erfarenhet, lyckades senare pussla ihop förloppet genom samtal med sjukhuspersonal och banktjänstemän. Han fick veta att en äldre, gråhårig dam – Anna-Stina – ledsagat den sköra Hermine in på banken. Det var där, i det korta glappet mellan sjukhussängen och hemmet, som ett handskrivet testamente upprättades.

Detta testamente blev dock kortvarigt. Det ogiltigförklarades senare eftersom vittnena erkände att de inte ens förstått att det var ett testamente de skrev under. Men maskineriet stannade inte där. Som genom ett trollslag presenterades ett annat dokument: ett testamente från sommaren 1978, upprättat bara några månader efter att Hermine fyllt 18 år. Redan då, som nyss myndig, hade hon gjorts till ett redskap för Anna-Stinas framtida ekonomiska trygghet.

 

 

I kulisserna verkade advokat Carl-Henning Möllerström, som höll i bouppteckningen enligt Hermines nedtecknade önskemål. Han och Magnus arbetade i tät symbios. För Magnus var det av yttersta vikt att Anna-Stina utsågs till universalarvinge. Det var den enda vägen att helt stänga oss ute från Hermines liv – hennes anteckningar, personliga brev och bankfacksnycklar.

Den 17 mars 1993 gjorde jag ett sista försök att nå fram till någon form av mänsklig anständighet. Jag faxade advokat Möllerström och erbjöd mig att ekonomiskt kompensera Anna-Stina mot att vi fick behålla bohaget – de vardagliga tingen, tallrikarna och breven från det hem som Jenny delat med Hermine. Jag erbjöd mig även att stå för alla flyttkostnader. Svaret blev tystnad.

Istället tilläts Anna-Stina bo kvar i Hermines lägenhet under flera månader. Där, bakom stängda dörrar, kunde hon och Magnus i lugn och ro sortera bland resterna av ett liv. De valde vad som skulle sparas och vad som skulle kastas, medan vi tvingades se på när Hermines historia raderades och omvandlades till materiella tillgångar.

Det var en process präglad av en egoism så total att även en livserfaren polis som Kurt Ericsson konstaterade att han aldrig varit med om något liknande.

Middag fars dag på Slättgårdsvägen

Det var fars dag på Slättgårdsvägen och jag hade bjudit hem Hermine på middag. Hon hade nyligen kommit hem från sin tid i USA.

Att hon faktiskt hade mellanlandat på Island fick jag veta först långt senare, när jag fann ett vykort daterat den 24/10-92 i röran efter hennes mors död – en tid då Magnus hade total kontroll över dödsboet efter Hermine och Anna-Stina.

Men den här kvällen var fokus på soppan. Hermine hade gjort en omfattande tandreglering och kunde knappt öppna munnen, så menyn var anpassad därefter. Jag hade dukat så att hon och Jenny satt tillsammans på den fasta bänken i matrummet, med Jennys klasskamrat Elin som sällskap.

Från min plats närmast köket såg jag deras kära återseende. Hermine berättade för oss om vildmarkslivet i Klippiga bergen och om besöket hos barndomsvännen David Schimmelpfennig.

Efter middagen, när Elin gått, satt vi tre kvar framför den öppna spisen och grillade äpplen. Vid åttatiden gick vi gemensamt upp och nattade Jenny med en godnattsaga. När Hermine kom ner igen satte vi oss på golvet framför brasan. Vi talade om allt – det svåra och det fina – med en ärlighet som kändes sällsynt.

Det var då hon frågade om faderskapsprovets syfte; om det var för att straffa henne. Jag svarade att det var för min egen sinnesros skull, för att inte bli tokig av alla obesvarade frågor som jag bar på. Jag kände hur vi var nära att falla i varandras armar igen, men jag tvingades lägga band på mig själv. Jag visste att tiden inte var rätt.

Vid midnatt tittade vi till Jenny en sista gång. ’Jag vet att hon har det bra hos dig och Marta’, sa Hermine mjukt. Jag körde henne till Mälarhöjdens tunnelbana.

När hon skulle gå klev jag ur bilen och gav henne en kram. Vi såg varandra i ögonen i några sekunder – ett avsked som kändes speciellt redan då, men som efter beskedet om hennes död har etsats sig fast i mitt minne.

David Schimmelpfennig

Efter Hermines död så fick jag kontakt med David. Han berättade att Hermine hade problem och att han inte kunde leva ihop med henne. Han berättade också att det utspelade sig något speciellt när hon skulle lämna USA. Vid incheckning av hennes bagage så scannades som brukligt är hennes väskor.

David hade även ställt upp hennes handbagage och Hermine fick uppfattningen att David gjorde detta för att förstöra filmen i hennes kamera och på så vis förstöra bilderna från deras tid tillsammans.

David försäkrade för mig att han inte hade en tanke på detta. Analog film kan skadas vid scanning, men vid den äldre typen av scanning som skedde på den tiden var risken mindre.

Efterspelet efter Hermines död

 

Anna-Stina hade i samband med Hermines död överlåtit alla kontakter med oss, boutredningsman samt arrangemang och begravningsbyrån till Magnus Silfverstolpe.

Nu gick allt snabbt, på tisdagen den 13/1 1993 blir jag blir kontaktad av kyrkoherde David Holm (Engelbrekts församling, en kyrkoherde som Magnus kände) som förklarade att Anna-Stina (Hermines mor) ej önskade att jag skulle närvara vid begravningen.

Jag blir upprörd och frågar hur Jenny skall kunna ta avsked av sin mamma och han säger att Anna-Stinas önskemål är att Jenny då går med mormor.

Lika upprörd försöker jag förklara att Jenny inte har någon riktigt nära kontakt med sin mormor och att det är uteslutet att jag låter henne bära denna börda själv i en kyrka med en massa okända människor.

Jag känner inom mig en avsky för hur en kyrkans man kan vara så fullständigt likgiltig mot mina önskemål och Jennys möjlighet att få delta på ett värdigt och tryggt sätt. Gravsättningen skulle ske endast några dagar fram – lördagen den 17/1 så jag kände en desperat jakt efter någon lösning på detta.

Jag ringde Werners begravningsbyrå och möttes där av samma ovilja till att finna någon lösning, då det plötsligt slog mig att jag skulle slå min gode vän Per Nordqvist en signal då jag visste att han arbetat på en begravningsbyrå.

Per sa när han fick höra att det var Werners begravningsbyrå på Östermalm som skulle hålla i begravningen i Djurgårdskyrkan – ”ha den snobbbyrån!”

Per gav mig rådet att lyssna med vem som svarar för begravningskostnaderna och om det visar sig att det är dödsboet så ska du Anders be om en separat visning av Hermine.

Jag uppskattade Pers råd och ringde Werners begravningsbyrå där jag som förväntat fick beskedet att begravningen skall bekostas av dödsboet.

Jag förklarade då med bestämd stämma att Jenny är dotter till Hermine och dödsbodelägare och att jag i egenskap av Jennys förmyndare kräver att Ni ordnar en separat visning.

Efter detta samtal så ringer sedan begravningsbyrån upp mig och säger att Anna-Stina accepterar att jag närvarar vid begravningen. Jag förklarar då för dem att det blir inte aktuellt att jag utsätter Jenny för en spänd stämning – utan att vi kräver att få en separat visning.

Senare på tisdagseftermiddagen eller möjligen på onsdag förmiddag så får vi besked om att en separat visning torsdag den 15/1, vill minnas att det var vid 14.00 tiden och att den ordnas för oss ute på Karolinska i deras gravsättningsrum.

Jag hade också ett ytterligare problem att på kort tid finna en präst som kunde närvara. Jag ringde till St Görans församling och blev hänvisad till Asta Gardell Sjöström. Jag fick numret till henne och ringde upp – jag berättade om vad som skett och jag kände genast ett varmt medkännande bemötande på ett helt annat sätt än hos David Holm.

När skall visningen äga rum? Nu på torsdag – svarade jag. Hon sa: ”egentligen så är jag ledig på torsdag, men en sådan förfrågan ställer jag självfallet upp på.”

Torsdagen så åker jag, min mor och Jenny in mot stan och hämtar upp Asta och beger oss mot Karolinska. Jag hade i samband med köpet av villan på Backebogatan 14 i Mälarhöjden sålt min fina Saab 9000 cd turbo för att frigöra lite kapital för den första renoveringen så vi klämde in oss i min lilla Saab 96 som jag istället köpt för en mindre slant.

Kylan biter i kinderna när vi rör oss genom dimman. Utanför gravsättningsrummet står en man och väntar. Han börjar sakta gå mot oss, och ju närmare han kommer, desto tydligare blir hans blick. Den är fixerad och märkligt tom, en blick som lämnar efter sig en isande känsla i bröstet. Det är Magnus Silfverstolpe.

Fortfarande i chock går Asta, jag, Jenny och min mor in i gravsättningsrummet. Magnus ser jag inte; om han står kvar utanför eller i dörröppningen vet jag inte. När jag senare frågade honom varför han kom till vår separata visning så svarade han att det var Anna-Stinas önskan.

Jag sa då till honom: ”Du kan väl själv fatta beslut i en sådan sak, du är ju en vuxen man.”

Vi står alla framför Hermines vita kista och ser hennes kropp – vitklädd med en duk över ansiktet.

Asta lyfter varsamt Hermines hand och visar den för Jenny: ’Här är din mamma’. Jag förstår att hon vill visa oss att det här inte är något konstigt.

Trots att jag inte känner Asta, känner jag en djup sympati för hennes mod. Att hon inför Jenny och oss andra lyckas hantera denna svåra stund och förvandla den till ett fint minne är beundransvärt.

När jag femton år senare ringde Asta för att berätta att allt gått bra med Jenny, fick jag äntligen tacka henne för stödet. Asta lämnade oss 2020, 73 år gammal, men minnet av hennes värme och omtanke lever kvar i mig för alltid.

Magnus Silfverstolpe – min dotters gudfar

Upprinnelsen till denna historia inleddes redan måndagen den 11 januari 1993 kl 19.40 då Magnus kontaktade mig på telefon. Han frågade mig vilken tid jag lägger Jenny och jag svarade vid 19.30.

Han frågade då om han kunde komma förbi efter 20.00.

Strax efter 20.00 knackar det tungt på ytterdörren av ek och jag öppnar – Magnus står klädd i en mörk rock och kliver in i vår gillestuga. Min mor möter också Magnus och stående framför min mor och mig så berättar Magnus med sin lite speciella stirrande blick – Hermine är död och att hon tagit livet av sig. Magnus berättar vidare att flera händelser den sista tiden gjort henne deprimerad. En av dessa var att hennes pojkvän – David i USA sagt att han inte kunde leva tillsammans med henne.

Någonstans inom mig så kändes det som om att hennes rop på hjälp nu tagit ett dramatiskt och abrupt slut

Magnus berättar också för oss att han vid samtal med Hermine att hon talade om sina självmordstankar för honom och att Magnus då sagt ”att man själv väljer när man vill kliva av tåget”. Både jag och min mor chockades över att han sa en sådan sak till en kvinna som har barn.

Hermines traumatiska uppväxt som utgjorde en grund för hennes missbruk sopades under mattan och istället får rådet av Magnus att man ”själv väljer när man vill kliva av tåget”. Till polisen så hävdade Magnus att han frågat Hermine om eventuellt tablettmissbruk, något som enligt honom Hermine förnekade. Detta känns märkligt då Magnus säger sig känt Hermine sedan 14 års ålder.

Han berättade också att Hermine gjorde ett självmordsförsök den 30/12 -92. Han berättade också för polisen när de förhörde honom den 11/1 -93 att hon hade tagit med sömntabletter från USA,  men detta misslyckades. Hermine hittade vid det försöket av Anna-Stina som larmade LAC. Hermine fick tas med ambulans till Huddinge sjukhus.

Hon blev då inlagd på infektion på Huddinge sjukhus. Enligt Magnus så kände Anna-Stina läkaren Sven Britton som ordnade att hon blev inskriven på infektion.

I polisens rapport stod bla: ”märke på främre delen av halsen, troligen efter halskedja,: Hudavskrap ev sårskada på bröstet nedanför halsen.”

Polisen fann också ett antal olika tabletter, däribland Rohypnol utställt på Anna-Stina Gentele.

Ja nog förstod jag att Hermine hade problem, men knappast något som uppstått den sista tiden. Jenny och jag sökte få kontakt med Hermine strax innan jul för att överlämna julklappar. Jag ringde till hennes arbete kring mitten av december -92 och fick då höra att hon var hemma och var sjuk. Vi ringde också hem till hennes bostad, men fick inget svar. Till sist så sa jag till Jenny att vi tar och åker förbi mamma och överlämnar julklapparna. Vi ringde på hennes dörr, men ingen öppnade, så föreslog att vi skulle hänga kassen på dörren.

I min kalender jag sparat från 1993 så gjorde jag anteckningar. Högst upp så syns svagt ”rättsmedecin 7292000”. Jag hade begärt ut förundersökningen och även talat med en kvinnlig polis vid namn Annikka Hellqvist då jag blev fundersam över polisrapporten där det stod att 5 plastmuggar med 12 tabletter vardera, totalt 60 tabletter stod på hennes köksbord.

Allt detta fanns i mitt bakhuvud när jag vid Hermines adoptivmor Anna-Stinas död 2005 började fundera kring Hermines död och alltmer började förstå att det inte riktigt stod rätt till utan var en del i en större plan.

I min kalender finns också att läsa ”intresserad av lägenh., förklaringen till denna text är att jag under hösten 1992 hade påbörjat ett köp av en större villafastighet och försäljning av mitt föräldrahem, villa i på Slättgårdsvägen i Mälarhöjden. Dessutom hade jag en lägenhet på Klubbacken som jag då skulle behöva bli av med.

 

 

Tanken med köpet av fastigheten på Backebogatan 14 i Mälarhöjden var att ordna ett generationsboende till gagn för Jenny och mina föräldrar. Tryggheten för Jenny skulle gynnas med detta arrangemang.

Tiden efter Hermines bortgång var hektisk då jag dels fick berätta för Jenny att hennes mor avlidit. Jag tog också kontakt med hennes lekis och bad att få besöka dem och för Jennys kamrater berätta att Jennys mor hade dött. Personalen var först tveksam, men när jag förklarade närmare så gick de med på mitt förslag.

Tanken var att ett barn inte ska behöva ta ansvaret och förklara en sådan sak. Samtidigt så gällde det för mig att inte skrämma upp barnen så de skulle tro att samma sak skulle kunna drabba dem.

Det var flera saker som hände efter Hermines död som fått mig att fundera och som jag kommer redovisa i mitt kommande projekt, ”flickan i blått”.

Nu åter till 2005 och min reaktion på vad som hände med Anna-Stinas ägodelar. Hon ringde mig någon gång runt 1998 – 1999 och berättade om att hennes ägodelar förvarades i närheten av Kronobergsparken i samband med att hennes lägenhet skulle hyras ut.

Många av de saker Anna-Stina och Hermine berättade för mig kom jag på allteftersom. Många gånger kunde jag vakna på natten och kom på detaljer som jag fått mig berättat.

Historien fortsätter och fler detaljer och inspelade samtal kommer publiceras framöver. En starkt bidragande orsak till att jag valde att spela in samtal var Marie-Louise Jansson, administrativ chef på Bukowski som vid första kontakten sa en sak och sedan tog tillbaka alltihopa i samband med polisutredningen. Något som jag upplevde med några andra personer också. Efter dessa svek så bestämde jag mig för att spela in telefonsamtal.

 

Magnus Silfverstolpes redogörelse för boutredningsmannen Christer Magnergård

Det väcker obehag hos mig när jag läser att det ”enligt Magnus förelåg också ett misstroende från Anna-Stina Genteles sida mot Anders Fors vad det gäller ekonomi.” Att boutredningsman Christer Magnergård hade mage att lägga in detta i hans utredning och inte skriva en rad om att Magnus den 18 mars 1993 blir universalarvinge till Anna-Stina i testamentet som då upprättades endast 2 månader efter Hermines död.

Att han dessutom skulle få rätt att omedelbart efter hennes död ha tillträde till hennes bostad. Han blev även utsedd att bli testamentsexekutor.

Att Magnus sen påstår att den i testamentet omtalade förteckningen enligt hans utsago ej blev av är också något som varje sunt tänkande människa borde reagera kraftfullt emot.

En ytterligare detalj som Christer Magnergård kände till var att Magnus övertog bankfacket formlöst december 1993. Att Christer inte reagerade mer och dessutom slarvade omedvetet eller medvetet med att lyssna med Handelsbanken om vilka som hade tecknat bankfacket är häpnadsväckande.

Ytterligare en felaktighet i nedanstående dokument är Magnus påstående att jag hade ensam vårdnad av Jenny. Vi hade juridiskt delad vårdnad fram till Hermines död. I samtal med bla. Magnus vän Tomas Djusberg så fick jag av Tomas höra att jag hade ensam vårdnad och vem som kan ha spridit den lögnen är inte svårt att förstå.

Magnus i egenskap av gudfar till Jenny hade haft alla möjligheter att lugna Anna-Stina genom att delge henne fakta om min vandel, något som är fullt rimligt att göra i egenskap av gudfar för att trygga Jennys tillgångar.

I Sverige går allt att kontrollera genom att våra myndigheter har offentlighetsprincipen. Det låg dock knappast i Magnus intresse.

Även Magnus tal om missbruk är märkligt då man i texten nedan får en känsla av att det var något som nyligen uppkommit. Även att han haft en nära relation med Hermine sedan 1973, dvs från att hon var 13 år och ändå påstår att han inte kände till att hennes missbruksproblematik hade en lång historia.

Hermine berättade för mig i början av 1980 talet att hon som barn vid 4 års ålder fick amfetamin, något som bekräftats av flera personer.

 

 

 

 

 

Adoptionen av Hermine

En av Herrmans kvinnliga kollegor, chefsläkare på RFSU, Hjördis Lind-Cambell, född 1891, död 1984. Anna-Stina bad Herrman hjälpa sin väninna och tidigare arbetskamrat (genom ABA, senare SAS) Inga Forster samt att även ordna 2 barn till Kerstin Wijkmark och Carl-Johan Bernadotte. I anteckningar lämnade efter Anna-Stina går att läsa:  ”Herrman gjorde det och även Hermine”.

Hjördis nämnde först ingenting om ett eventuellt barn, men trodde sig veta. Så fick vi ett meddelande om en ung kvinna (Sonja Irene Westlund, född Johansson, 25/10 -32, avliden 31/3 -16), lärarinna i Svenska skolan i Madrid.

Hon hade ett nära förhållande till en man i Göteborg (Sture Birger Westlund, född -32, avliden 30/4 -99). Hon hade gått på en gitarrkurs i Madrid och träffat en ung blivande Arkitekt, (Fernando Lopes Landa, född 18/7 -36, avliden 19/9 -98).

Sonja Irene Westlund gifte sig sen med Sture Birger Westlund och de fick sedan en son.

Stockholms rådhusrätt: makarna Gentele skriver där att de äro barnlösa och få härmed anhålla om tillstånd at till adoptivbarn taga Anna Hermine Desire Johansson som född den 1 februari 1960, är barn till Sonja Irene Westlund, född Johansson.

Skäl till adoptionen: få vi åberopa att vi haft barnet i vår vård sedan den 15 juni 1960 och önska giva det samma ställning som ett eget barn samt att vi ämna sörja för dess framtida vård och uppfostran.

 

Barnet saknar egna medel. Intet vederlag är givet eller utfäst för adoptionen. Vi avstå från framtida underhållsbidrag.

Undertecknat av Anna-Stina och Herrman, Stockholm den 14 mars 1961.

Till Stockholms rådhusrätt tillsänder den 27 mars 1961, barnavårdsman Karin Friden, Göteborg går att läsa: i egenskap av barnavårdsman för Anna Hermine Desiree Johansson, född den 1 februari 1960, intygar jag härmed att faderskapet till flickan ej kunnat fastställas och ej heller kommer att kunna fastställas.

Den information som chefsläkare på RFSU, Hjördis Lind-Cambell delgav paret Gentele om ett barn som en lärarinna, verksam vid Svenska Skolan i Madrid och som på en gitarrkurs träffat en ung blivande Arkitekt, Fernando Lopes Landa nämndes inte av barnavårdsmannen Karin Friden.

Det känns också som om paret Gentele gärna ville veta barnets bakgrund och att då en lärarinna och en blivande arkitekt passade dem bra. Ett ytterligare barn som de senare tog emot och hade i avsikt att adoptera, Lillebror, även kallad klumpen, uppfyllde tydligen inte förhoppningen om att vara ett passande barn utan lämnade tillbaka efter knappt ett år i samband med flytten i Cincinnati (USA) hösten 1964.

Den 21 mars 1961 beviljar Sonja Irene Westlund att låta paret Gentele adoptera Hermine.

Inför adoptionen gjorde Stockholms stads barnavårdsnämnd en utredning kring paret Gentele, där följande går att läsa:

Docent Gentele vände sig hösten 1955 till adoptionsbyrån med förfrågan om möjligheten att för honom och hans hustru att erhålla ett adoptivbarn genom byrån.

Han återkom dit i början av år 1958 men utredningen angående makarnas lämplighet kom aldrig att fullföljas av byrån, enär makarna erbjöds ett barn genom RFSU, anledningen till att markarna vände sig dit var den, att vänner till dem erhållit ett adoptivbarn genom förbundets förmedling och denna adoption hade enligt deras mening utfallit synnerligen lyckligt.

Efter utredning av undertecknad godkände barnavårdsnämnden makarna Genteles hem som blivande adoptivhem och den 15 juni 1960 överlämnades flickan, som tidigare vårdats å Sunnerdahlska stiftelsens spädbarnshem i Bro, till dem.

Vid samtal med makarna Gentele innan hemmet godkändes fick jag en god kontakt med båda makarna. Deras beslut om at ta ett adoptivbarn föreföll att vara väl genomtänkt och deras anhöriga syntes också vara positivt inställda till ett blivande adoptivbarn. Markarna, som varit gifta i många år hade alltid önskat sig barn.

Mannen Gentele har ett utom äktenskapligt icke arvsberättigat barn fött den 9 mars 1955 till vilket han erlägger underhållsbidrag med 250 kronor i månaden. Detta barn hade han själv önskat att få ta hand om, men barnets moder ville inte lämna sitt medgivande därtill.

Makarna betraktar denna händelse som en tillfällig schism i äktenskapet som nu är övervunnen. De personer som makarna Gentele refererade till i samband med utredningen av deras lämplighet som adoptivföräldrar, lämnade mycket goda upplysningar om dem.

Mitt goda intryck av hemmet har stärkts under den fortsatta kontakt jag haft med makarna efter det att barnet kom till dem. De har ett mycket trevligt hem, personligt smakfullt inrett. Deras ekonomi synas också vara god. Docent Gentele är biträdande överläkare å Karolinska sjukhusets hudavdelning.

Fru Gentele arbetar under vintermånaderna ett par timmar två gånger i veckan som sekreterare hos H.K.H. Prins Bertil.

Den tid hon är borta från hemmet är det emellertid fullt tillfredsställande ordnat med tillsyn av barnet.

 

 

 

Flickan synes ha utvecklats normalt och är ett glatt och harmoniskt barn. Hon är varmt älskad av fosterföräldrarna och betraktas av dem i alla avseenden som ett eget barn. Docent Gentele har ordnat ekonomiskt för barnet genom att teckna försäkringar.

Tillsynen över barnavårdsmannaskapet utövas av barnavårdsnämnden i Göteborg. Yttrande därifrån föreligger inte. Barnavårdsmannen har meddelat att faderskapet inte kommer kunna fastställas.

Då det synes vara till gagn för barnet att den ifrågasatta adoptionen kommer till stånd får jag föreslå, att nämnden tillstyrker bifall till densamma.

Stockholm den 6 juni 1961, undertecknat av fosterhemsinspektör Elisabet Norberg.

Fernando Lopes Landa fråntogs möjligheten att få kontakt och ta sitt ansvar som biologisk far till sitt barn, och detta skedde med Anna-Stina och Herrmans kännedom. De hade informerats om hans existens i samband med Hjördis Lind-Cambell information om ett passande barn till paret Gentele. De kunde också i samband med adoptionsprövningen läsa att det antecknades att faderskapet var okänt.

”Enligt uppgifter från mina föräldrar, Marta och Haldor Fors, och deras nära spanska vänner Jose och Simon Garriga, finns en ouppklarad historia från 1960.

Det berättas om en ung spansk arkitekt som reste upp till Sverige med ett särskilt syfte: att söka upp en lärarinna som han fått barn med. Barnet ska enligt uppgift ha adopterats bort till ett svenskt läkarpar, och arkitektens resa var ett försök att knyta an till sitt förflutna.”

 

Lillebror – även kallad Klumpen

Efter adoptionen av Hermine så förstår jag att paret Gentele inte hade ett harmoniskt äktenskap, något som måste skadat Hermine. Galenskaperna tog inte slut utan 1963 så kom en ny litet barn i i parets hem. En pojke på några år som jag inte fått fram namnet på men som kallades för ”Lillebror” eller emellanåt för ”Klumpen”. Anna-Stinas bror Olle Högström var enligt Olles son upprörd över hanteringen av Lillebror.

Han berättade också att Herrman och Anna-Stina var i väldigt dåligt skick och påverkade av något, dock ej alkohol. Även styvdottern Anita Jekander har bekräftat att paret Gentele inte ägnade mycket tid till barnen och att hennes styvfar Olle hade mött någon från barnavårdsnämnden i trapphuset Karlavägen 30 när han skulle besöka sin syster Anna-Stina. Enligt Anita vill hon minnas att hennes styvfar sedan hade ett möte hos barnavårdsnämnden.

Tanken var att han skulle adopteras, men efter ca ett år så lämnades han tillbaka. Hermine berättade för mig vid ett tillfälle att hon hade en lillebror som försvann. Varje normalt funtad människa förstår vilket trauma detta måste ha varit för Hermine.

Anna-Stina nämnde också för mig om denna pojke och sa att det inte gick så bra för honom.

 

I ett brev daterat den 5/7 -64 så delger jag er delar av brevet och där går att läsa:

”Vår Lillebror skall inte stanna hos oss, det började litet fel och det fortsatte lika tokigt, jag tror att han blir lyckligare hos den Mamma och Pappa där han får bli en liten Hermine, dvs enda barnet hos någon som mycket längtar efter ett litet barn att älska. Vad som för mig blir svårast att klara ut är att lämna Nockie Pooh kvar, levande eller död. Det är det stora molnet på min himmel och jag är stundtals så förtvivlad när jag ser honom lycklig, ovetande och frisk skrutta omkring här.

I brevet fanns inga tankar kring hur Hermine skulle uppleva att bli av med Lillebror och den trygghet som schäfer hunden innebar.

Den 30 januari 2008 ringde jag upp en tidigare granne vid namn Hans Josefsson på Karlavägen 30 till paret Gentele som bekräftade det turbulenta äktenskapet, Herrmans missbruk och att Hermine for illa, polisbesök och inte minst deras reaktion på att de lämnade tillbaka Lillebror, även kallad ”klumpen”. Länken nedan kan ni ta del av samtalet.

 

Anna-Stina telefonsamtal

Anna-Stina kontaktade mig hösten 1984 och bad mig kontakta Hermine. Jag svarade att jag ändå hade tänkt kontakta henne. Jag förstod då inte hur dåligt hon mådde. Under alla åren som jag hade kontakt med Hermine så var det jag som hörde av mig till henne i 9 fall av 10. Vet inte om Anna-Stinas påstående kan ha påverkat Hermine om att: ”en Gentele ringer inte upp, en Gentele blir uppringd”. Väldigt motsägelsefullt när Anna-Stina hörde av sig till Fernando (Hermines biologiska far) och beklagade sig över att Hermine var så ensam.

Nu när jag tittar i backspegeln så borde jag förstått att Hermine inte enbart var en söt, charmig, rolig tjej, utan bar på många svåra trauman, något jag kommer ta upp i mitt kommande projekt, ”flickan i blått”.

Hermines 25 års kalas

Jag var på Hermines 25 års kalas på Eriksbergsgatan 34 hos Anna-Stina, en märklig tillställning. Jag sa till Hermine, ”visste inte att det fortfarande fanns människor som dessa de är som från en annan tid”, det var en blandning av väldigt speciella människor, i stort sett inga i Hermines ålder. Nu när jag 40 år senare tittar på en av bilderna från kalaset så ser man att Hermine var djupt olycklig.

Anna-Stina kontaktade inte bara mig utan den 24 februari 1985 skrev hon ett brev till hennes biologiska far, en man som de tidigare hade medverkat med att utesluta kring adoptionen är magstarkt, läs brevet nedan så förstår ni.

Ordagrann avskrift av brevet från Anna-Stina till Fernando

I ett brev daterat den 24 februari 1985 skickat till Arkitekt Fernando Lopes Landa, noterat att det postades 26 februari -85:

”This is a very serious letter. I would very much appreciate an answer from you. I am an old mother, 64 years. I have a wonderful, soft, beautiful daughter, who was born 1 februari 1960. My husband was a doctor of medicin, ass. Prof. here in Stockholm and in the USA. He died quite young, 51, 15 years ago.

I am suffering from a bad bad cancer and my time runs short. I look forward to my non – existing future with deep sadness – not personal fear, my life has been wonderful – but with despair.

I leave my wonderful daughter so totally alone.

Would you come into troubles if taking up contact with me.

I know noting of your life besides that you are an architect.

I am not a bad, evil or unkind person. Just very, very unhappy. That is why I try to reach you.

Please, take my demand seriously. I beg you from the bottom of my heart.

Maybe you have a big family and my letter is a burdeu to you. I really don´t want to be so.

If you answer my letter I will tell you, fully and honest, about us and me.

Please take my words under deep consideration.

Warm greetings, yours S. Högström

I will give my full (and right address up if you answer me. Till then you can reach me under the following address:

Mrs S. Högström

Poste Restante

Postkontoret

Engelbrektsgatan 6

Stockholm 26

Sweden

I speak: (of course) Swedish, English, German, French, Dutch, a bit Italian and Russian and I have read Latin, so I think you can also answer me in Spanish if you prefer to do so.

I will do my best to understand and please don’t be angry with me.

By the way: I have never had any connection with my daughters biological mother, and I don´t want to either”

 

DNA träff med Hermines biologiska far

Hösten 2020 fick Jenny kontakt genom en dna träff med Fernandos familj. En halvbror är Professor vid Sorbonne inom området AI. Han berättade att Fernandos mor fick två söner och att modern (Doncepcion Lopez Heptener, född Landa Feliu) avled 1942. Hermines biologiska farfar gifte då om sig med kvinna som hette Maria Dolores Lopez (född Krahe). Fernando hade en yngre bror, Francisco José Lopez Landa, född 1938.

Fernandos far var den Spanske dokumentär filmaren Fernando Lopez Heptener (född 29 oktober 1902 avled 2 oktober 1993).

Ingen av dessa två bröder fick några barn enligt vad de tidigare visste. De var helt ovetande om att Fernando hade en dotter i Sverige och att mamman till barnet var Svensk lärarinna, som hade varit verksam på Svenska skolan i Madrid.

Bilden av Fernando som barn fick vi mailad och även fotot av Sonja taget i Madrid 1959. De berättade att gitarrläraren hade tagit kortet.

Redan kring 1994 tog jag reda på vilka Hermines biologiska föräldrar var och då kontaktade jag arkitektförbundet i Spanien och fick veta att Fernando hade problem med alkohol, vilket förkortade hans liv. Han fick inga andra barn och hans försök att genom att åka upp till Sverige och ta kontakt med Sonja gav inte något resultat.

Hon var förlovad och fick senare en son med den mannen. Många människor. inte bara Hermine drabbades av hanteringen kring adoptionen, men även av Anna-Stina och Herrmans kaotiska relation som tillät en adoption som aldrig skulle fått ske.

Kontakten med Sonja Irene Westlund

Någon tid efter Hermines död så tog både jag och min mor kontakt med Sonja Irene. Det skedde genom att jag först kontaktade hennes ex. man, Sture Birger Westlund.

Han kände till att Sonja hade adopterat bort ett barn. Jag frågade då om han trodde jag kunde ringa Sonja. Han svarade: ”det ska hon tåla”.

Jag ringde upp Sonja och hon förklarade att det var så man gjorde på den tiden. Hon var också helt ointresserad av att få veta något och hennes barnbarn Jennys liv.

Hon gav mig också en känsla av att hon trodde vi kontaktade henne av ekonomiska skäl. Jag förklarade för henne att vi har ett gott liv och vi på intet sätt kontaktade henne av den anledningen. Ja det var sannerligen ett märkligt samtal.